Ny student/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Lotta Anderson och jag hade precis påbörjat mina studier i engelska vid universitetet. Jag var mycket glad åt det och tyckte att det skulle bli mycket roligt att lära känna alla mina nya  kurskompisar. 

Inför den första föreläsningen i engelska så satt vi allihopa i vårt klassrum. Det var en ganska spänd stämning. Det var inte särskilt många som verkade känna varandra sedan tidigare. Då öppnades klassrumsdörren och läraren som hette Mr. Donald Smith kom in.  

Mr. Donald Smith presenterade sig och började direkt med den engelska samhällskunskapsföreläsningen.   Jag blev mycket besviken. Jag hade hoppats att vi åtminstone skulle kunna få fått presentera oss för varandra. Jag undrade hur resten av terminen skulle bli om det skulle bli om det var så här opersonligt från början. 

Dejten som aldrig blev av/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Dejten som aldrig blev av 

Novell skriven av: Marika Frykholm 

Jag  heter Anna  och jag hade precis flyttat till en ny universitettstad för att där börja mina studier i litteraturvetenskap. Jag tyckte att det var jättespännande att ha flyttat hemifrån för allra första gången. Jag hade bestämt mig för att jag skulle gå på alla baler, tillställningar och andra festligheter som studentlivet bjöd på. 

I själva verket så dröjde det inte länge förrän alla mina kvällar, och helger var fulla av engagemang. Det var spexgruppsmöte ena dagen. Det var föreningsmöte den nästa. Och framförallt så var det en stor bal, en såkallad reccegask som var en extra stor festlighet för alla nya studenter i universitetsstaden som jag hade flyttat till.  

Jag hade spanat in en kille i min litteraturklass. Han verkade trevlig. Han hette Pontus. Jag ville absolut gå med honom på reccegasken. Recce= Recentior vilket betyder att man är en ny student vid universitetet som man läser vid. 

Jag hade redan skaffat balklänning och den var jag mycket nöjd med. Men frågan som kvarstod var: Hur skulle jag lära känna Pontus och kunna bjuda honom på balen?  Så kom jag på det. Pontus jobbade extra kvällar och helger på den nation som jag var inskriven på. Det gjorde att jag bestämde mig. Jag tog jobb på nationens cafè som var ett mycket trevligt cafè.  

Där tillbringade jag från och med den dagen som jag blev anställd på nationens cafè alla kvällar och helger. Det var många sittningar som man som ny student kunde servera på. En sittning är en finare tre rätters middag med efterföljande  fest.  

Jag hade fullt upp. Jag tog med mina böcker i litteraturvetenskap till nationens cafè varje eftermiddag klockan 15.00 och sedan gick eftermiddagarna, kvällarna och till och med nätterna i ett sträck. 

Om jag hade tur kunde jag få syn på Pontus i vimlet av cafè personal som alla svärmade omkring inne i köket på cafèet och gjorde i ordning middagarna till sittningarna och andra tillställningar och baler som jag inte skulle gå på. Men jag fick aldrig chansen att prata med Pontus.  

Den balen som jag skulle gå på skulle gå av stapeln precis veckan före jullovet. Det var den sista stora tillställningen för året. 

Terminen flög förbi. Plötsligt var det november och jag hade ännu inte hunnit växla ett ord med Pontus. 

Jag blev mer och mer olyckligt förälskad i honom. Jag kunde stå i köket på nationens cafè och beunra Pontus på avstånd utan att han märkte det.   Jag tror i alla fall inte att han lade märke till det Jag försökte komma i nya kreationer varje dag. Ena dagen en ny tröja. Andra dagen nya jeans och nya skor.   Men det värsta var att man som personal i köket på nationens cafè var tvungen att ha förkläde. Det förklädet täckte till större delen mina nya byxor eller jeans. För att inte tala om mina nya skor. 

En eftermiddag, kväll, och sen natt försökte jag mig på att gå med högklackade skor. Men det ledde till att jag stukade min ena fot och var tvungen att sjukskriva mig i tre veckor. 

Då hann det bli december. Jag hade till slut inget val. Jag skulle bli tvingad att gå på balen ensam och inte i sällskap av Pontus. 

Dagen för den stora balen kom. Jag tillbringade hela eftermiddagen med att göra mig i ordning och kände mig inte så lite som Askungen. 

Då jag kom till balen så såg jag till min stora besvikelse att Pontus kom med en annan tjej! Åh nej tänkte jag. Alla mina ansträngningar förgäves. 

Jag gick hem direkt efter middagen och slängde klänningen på en stol i mitt studentrum. Dagen efter började jullovet och jag åkte tillbaka till min hemstad Stockholm. 

Då jag kom hem till mina föräldrar som var jätteglada att se mig var jag alldeles förkrossad. Men jag låtsades som ingenting. 

Julafton och jullovet gick snabbt.   Då jag kom tillbaka till min universitetsstad så stod Pontus utanför min studentlägenhet. Och han friade till mig! Han berättade att han jobbade som bonde i Vallentuna utanför Stockholm och bad mig att ge upp studierna i universitetsstaden och följa med honom till hans bondgård.  

Eftersom det lät som ett avsnitt ur tv-serien, ” Bonde söker fru”, kunde jag inte motstå Pontus frier. Jag följde med honom till hans bondgård utanför Vallentuna och där levde vi sedan mycket lyckliga i flera år. 

Moas äventyr vid Hyllevökyrkan/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Mo

Jag satt på bussen från Stockholm tillsammans med min bästa kompis Anna och alla mina klasskamrater från klass 6 a från Moaskolan i Stocksund på väg på vårt första studiebesök som skulle gå till en kyrka i Åkersberga, i Kårsta närmare bestämt som hette Hyllevökyrkan. 

Vår lärare Karin Stensson berättade att Hyllevökyrkan var en gammal stenkyrka från 1100 talet som låg vid en landsväg i Kårsta i Åkersberga. 

Väl framme så guidade Karin Stensson oss runt kyrkogården vid Hyllevökyrkan. Men jag smet iväg för mig själv och blev stående vid en skylt utanför kyrkan där det stod en massa fakta om själva Hyllevökyrkan. 

Bland annat så fastnade jag för en riktigt kuslig spökhistoria. 

Spökhistorien handlade om att det varje natt vid midnatt klockan 12.00 på natten så sades det att det spökade vid Hyllevökyrkan i Kårsta i Åkersberga. För den som var extra mottaglig stod det, kunde se och uppleva de mest hemska saker på Hyllevökyrkans kyrkogård.  

Jag blev alldeles vettskrämd och sprang direkt tillbaka till vår fröken Karin Stensson och min bästa kompis Anna och alla våra andra 23 klasskamrater som nu var inne i själva Hyllevökyrkan och stod och beundrade Hyllevökyrkans altartavla som föreställde Jesus på korset.  

I bussen på väg tillbaka till Stockholm tänkte jag att jag i alla fall hade fått en riktigt bra berättelse om vårt första studiebesök på våra guidade turer runt om i Stockholm som vårt projektarbete skulle handla om. 

Moas äventyr med skolkompisarna på Moaskolan/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Moa Larsson och jag är 12 år gammal. Jag går på Moaskolan som är en låg- mellanstadieskola i Stocksund i Danderyd.  

Att heta Moa Larsson och samtidigt vara elev på Moaskolan gör självklart att jag blir ganska retad av mina skolkompisar. Men inte så farligt att jag inte vågar gå till skolan på måndagarna.  

Jag har också en bästa kompis som jag alltid är tillsammans med på rasterna som heter Anna Svantesson. Anna är också 12 år gammal. VI bår båda med våra föräldrar och syskon i Stocksund i Danderyd. Danderyd ligger norr om Stockholm. 

En dag berättade vår fröken som heter Karin Stensson att vi skulle inleda ett projektarbete som tydligen skulle gå ut på att upptäcka Stockholm. 

Sedan skulle vi göra ett stort eget arbete om alla de platser som vi under perioden som vi hade det här projektarbetet hade gjort studiebesök på.  

Vår fröken Karin Stensson berättade att hon höll just nu på att planera vilka studiebesök vi skulle göra runtom i Stockholm.  

Jag tyckte att det lät jättespännande och såg mycket fram emot projektarbetet och om att få lära mig mera om min hemstad Stockholm. Fast jag bodde i Stocksund i Danderyd som ligger norr om Stockholm så fanns det en massa platser runtom i Stockholm som jag aldrig hade varit på.  

Tillbaka till Sigtuna/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Den kommande lördagen kom Oskar Lundkvist och hämtade Helena hemma hos hennes fosterfamilj, Thomas och Eva Svensson och barnen David, Jakob, Kristina och Maria Svensson på Vasavägen 26 i Stocksund i Danderyd. De satte sig i Oskar Lundkvists bil och åkte till Sigtuna. 

Väl i Sigtuna gick de först på en guidad rundvandringstur. Sedan åt de lunch på detsamma cafèet där de de förra gångerna hade fikat.  

Efter lunchen gick de tillbaka till vikingamusèet. Väl på vikingamusèet just som de höll på och titta på en utställning om Birka såg Helena en man i en svart hatt borta vid entrèn till vikingamusèet. Hon tyckte genast att hon kände igen den mannen Bertil Karlsson som hade slagit ned henne på ägorna bortanför stakteten i hagarna borta vid Bruksvkistas lägergård på Adelsö utanför Stockholm för flera år sedan. 

Helena övergav Oskar Lundvkist vid montern för Birka utställningen och sprang ikapp mannen i den svarta hatten som nu hängde av sig sin jacka och hatt borta vid ingången till vikingamusèet. 

Medan hon sprang plockade hon upp sin mobiltelefon ur jeansfickan och tog snabbt ett kort av mannen som nu inte hade den svarta hatten på sig.  

Sedan rusade Helena ut ur vikingamusèet och bort mot busshållplatsen där hon genast hoppade på bussen tillbaka till Stockholm. 

Då Helena hade kommit tillbaka till Stockholm gick hon direkt till densamma polisstationen där hon hade varit tidigare. Som tur var var det samme jourhavande poliskonstapel som tog emot henne. 

Helena visade kortet av mannen nu utan den svarta hatten. Men poliskonstapeln ringde omdelbart till Helenas fosterfar Thomas Svensson som genast åkte in till Stockholm och hämtade Helena och förde henne tillbaka till densamma barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen där hon hade hållits inlåst de förra gångerna. 

Helena fick som vanligt åka med färdtjänst den kommande veckan till och från sina lektioner med sin åttondeklass på Mellanhöjdsskolan på söder i Stockholm. 

Men mot slutet av veckan kontaktade Oskar Lundkvist Helena och fick komma och hämta henne för Helenas fosterfar Thomas Svensson hade varit i kontakt med den jourhavande poliskonstapeln och han hade bekräftat att det var mannen som nu var utan den svarta hatten som var Bertil Karlsson som hade slagit ned Helena för  på ägorna bortanför stakteten vid Brukskvistas lägergård på Adelös utanför Stockholmför flera år sedan. 

Oskar Lundkvist hade som förslag att de skulle återuppta deras arkeologiska expedition vid den hällristningen i Vallentuna den kommande lördagen. Helena blev alldeles till sig av förtjusning. Hon tyckte inte att den kommande veckan kunde gå fort nog.