Helena var jättenervös. Det var bara några minuter tills hon skulle ställa sig upp och prata inför hembygsföreningen som nu var sammankallad till ett extra möte.
Hon visste verkligen inte vad hon skulle säga. Men plötsligt lossnade det och hon började berätta. Hur hon och klassen hade varit på klassresa på lägergården intill kohagen.
Hur hon hade haft tråkigt och gått på hembygdsföreningens möte där hon fått höra den spännande spökhistorien om arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon fått sin akademiska titel. Hur hon hade blivit kompis med Eva på Facebook och hur dom hade börjat att i hemlighet åka ut för att gräva i kohagen intill lägergården ute på Ekerö.
Hur hon till sist ensam därför att Eva hade utegångsförbud hade kommit nu nyligen till Ekerö för att fortsätta att gräva efter det skelettet som hon och Eva hade hittat och som plötsligt inte fanns där längre.
Hembygdsföreningens medlemmar höll med om att det var en märklig historia. Man bestämde att skaffa tillstånd för att fortsätta grävandet efter det skelettet som Helena och Eva hade hittat i trakten i och omkring kohagen. Och för att göra efterforskningar om det kunde ha blivit flyttat någon annanstans. Man bestämde att utgrävningarna skulle börja helgen därpå. Eftersom Helena var omyndig skulle hon behöva sina föräldrars tillstånd att få vara med om utgrävningarna i kohagen på Ekerö.
