Tillbaka till Bruksvista, forts/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Vikingagravfältet som det vilade en förbannelse över

Den kommande lördagen var Helena och Oskar Lundkvist på väg för sin privata arkeologiska utgrävningsexpedition till Jarlabanke bro i Täby kommun.

Jarlabanke var sin tids rikaste viking. Men Jarlabankes Farmor, Estrid stod honom inte långt efter. Estrid gifte bort Jarlabanke mot  hans vilja med en flicka på en granngård. Men Jarlabanke hade ingen lust för han var förälskad i en piga som han hade gjort med barn. Men Estrid lät inte sitt barnbarn Jarlabanke gifta sig med pigan.

Men då Jarlabankes första hustru hade dött lät Jarlabankes farmor Estrid honom gifta sig med pigan som han hade barn tillsammans med. Med tiden blev Estrid vän med Jarlabankes andra hustru.

Efter ett tag tröttnade Helena på det grävandet och vandrade iväg själv. Då fick hon syn på en man som iförd en hatt klev ut ur en bil på bilparkeringen vid Jarlabanke bro. Tänk om mannen kunde vara Kalle Karlsson, mannen som hade slagit ned Helena den första gången då hon hade varit på lärarkonferens tillsammans med sina kolleger från Mellanhöjdsskolan?

Helena tog snabbt ett kort med mobilkameran på mannen som iförd hatt just klev ut ur bilen på bilparkeringen vid Jarlabankes bro. Jarlabankes bro är en samling runstenar som Jarlabanke hade låtit uppföra på den platsen i Täby kommun men bron var längre på Jarlabankes tid.

Helena rusade tillbaka till Oskar Lundkvist och sade att hon skulle åka tillbaka in till Stockholm och gå till närmaste polisstation och visa kortet för jourhavande polis. Vilket hon också gjorde. Men den jourhavande polismannen som tog emot Helena sade att han var bekymrad för hennes mentala hälsa. Så han låste in henne på den närmaste psykiatriska avdelningen som stod att finna.

Det blev en fruktansvärd vecka. Helena fick bara komma ut på dagarna för att uppfylla sina lärarförpliktelser på Mellanhöjdsskolan. Hon fick åka färdtjänst fram och tillbaka från den psykiatriska avdelningen som hon befann sig på.

Men då hon mot slutet av veckan blev utsläppt från den psykiatriska avdelningen så kontaktade Oskar Lundkvist henne. Han berättade att den jourhavande polismannen som Helena hade visat kortet på mannen som iförd hatt klivit ut ur bilen på bilparkeringen vid Jarlabankes bro i Täby kommun hade ändrat sig. Det var verkligen mannen Kalle Karlsson som Helena hade sett och tagit kort på.

Därför hade Oskar Lundkvist som förslag att de den kommande lördagen skulle åka upp till Sigtuna och där delta i en guidad rundtur. Efteråt skulle de gå till ett av stadens museum och där vidta undersökningar av den vandringssägnen om det vikingagravfältet som det sades att det vilade en förbannelse över.

Helena kunde inte bärga sig av glädje över den stundande utflykten till Sigtuna.

Tillbaka på Brukskvistas konfernsgård, novell skriven av: Marika Frykholm

Tillbaka till Brukskvista konferensgård

Helena var på väg tillbaka till Brukskvista lägergård ute på Adelsö denna gången tillsammans med sina kolleger från Mellanhöjdsskolans grundskola på söder i Stockholm.

 Hon var mycket spänd och förväntansfull efter de omvälvande händelserna hon hade varit med om den förra gången.

Den gången hon hade varit där så hade det lett till en vild jakt Sverige runt efter en vandringssägen om ett vikingagravfält som det sades att det vilade en förbannelse över samt en spökhistoria om en spökande kvinnlig arkeolog som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.inti

Nu var hon på väg tillbaka till Brukskvistas konferensgård för att ännu en gång delta i en helgkonferens om tillståndet på hennes grundskola, Mellanhöjdens grundskola årskurs 1- 9.

Då de kom fram till Brukskvistas konferensgård kunde inte Helena låta bli att vandra bort till staketen som skilde ägorna bortom Brukskvistas konferensgård. Hon såg de välbekanta kullarna och kossorna och fåren som betade på ängarna bortom  staketen bortom Bruksvistas lägergård.

Plötsligt hajade hon till. På parkeringsplatsen intill staketen såg hon en man i hatt som steg ut ur en röd Volvo. Han gick rakt mot staketet. Helena tog snabbt ett kort med mobilen på mannen. Sedan ringde hon snabbt Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar Lundkvist och berättade för honom vad hon hade sett. Oskar Lundkvist satte sig genast i bilen och for ut till Brukskvistas konferensgård på Adelsö.

Då Oskar Lundkvist kom fram så klättrade de tillsammans över staketet och eftersom Oskar Llundkvist hade hackor och spadar av gammal vana med sig så började de gräva inärheten av det trädet på ängarna bortom staketen vid Brukskvistas konferensgård på den plats där Helena hade blivit nedslagen av mannen i hatten, Kalle Karlsson som hade varit efterlyst av polisen den förra gången hon hade befunnit sig på en arkeologisk utgrävningsexpedition vid Brukskvistas konferensgård.

Till Helenas sstora förtjustning så fann de skallen av ett skelett och Oskar Lundkvist kontaktade dagen därpå sin väninna Lena  Bertilsson på det Historiska musèet i Stockholm som genast åkte ut till Brukskvistas konferensgård och identifierade skallen med att det förmodligen rörde sig om ett skelett från Vikingatiden och att den döde vikingen varit en man runt cirka 20 år gammal som antagligen hade dött av ett slag mot bakhuvudet.

Det hela påminde så om Helenas egen upplevelse att hon tog ledigt från konferensen resten av helgen för att tillsammans med Oskar Lundkvist och Lena Bertilsson undersöka platsen vid trädet där hon själv hade blivit nedslagen några år tidigare av mannen Kalle Karlsson.

De hittade inga flera spår men Oskar Lundkvist bestämde sig för att de skulle följa samma spår som den förra gången då Helena hade varit vid Brukskvistas konferensgård och tillsammans åka till Jarlabanke bro ute i Täby kommun för att där göra vidare arkeologiska utgrävningar.  

Teaterlägret på Norreda, Novell skriven av: Marika Frykholm

Teaterlägret på Norreda

Jag heter Sarah Bengtsson och var ny studerande vid Uppsala unviersitet och medlem i en nation i Uppsala. Alla nationsföreningar i Uppsala får en gång om året rätten att hyra gården Norreda som ligger en bra bit bort från Uppsala mitt inne i skogen för att ha föreningsläger på under en helg om året.

Nu skulle min nationsteater äntligen åka till Norreda. Det skulle bli så kul tyckte jag. Jag hade stämt möte med min bästa kompis Åsa på busshållplatsen och vi stod nu och väntade på bussen som skulle ta oss  till en busshållplats där en av ledarna skulle komma och hämta oss med bil och köra oss den sista biten till gården Norreda.

Väl framme stod mycket riktigt ledaren Markus Markusson på plats vid busshållplatsen som vi hoppade av med vår packning vid och väntade på oss. Vi satte oss i hans bil och åkte iväg mot Norreda.

På fredagen hann vi inte göra så mycket annat än att äta middag och leka lite teaterlekar innan vi gick och lade oss.

 Vi sov i en stor sovsal alla 20 som var med på teaterlägret på Norreda i våra sovsäckar. På lördagen skulle vi leka teaterlekar, äta lunch och senare på middagen ha en sittning. En sittning är en finare trerättersmiddag med tal och studentsånger som avslutas med att tjejerna står på stolarna och sjunger den välkända studentsången med refrängen: ” O, jerum, o jerum”! Tror jag har stavat det rätt!!!

Mitt under lördagens sittning blev vi alldeles vettskrämda för plötsligt hördes det ljud av röster utanför gården vi bodde och hade vår sittning på!

Det blev dödstyst runt bordet. Skulle vi våga gå ut? Till slut var det en mycket modig Värmälndsk kille som hette Pontus Adamsson som reste sig från sittningen, tog ficklampan och gick ut i mörkret därutanför. Dödstyst. Inte ett ljud hördes.

Då harklade Markus Markusson sig och förklarade att vi skulle vara stolta att vi fick ta del av Norredas stolta historia.. Generationer av Uppsala studenter hade samlats här på Norreda och Markus Markusson påstod nu att det var klangen av deras röster som hördes därutanför.

Den natten när vi väl hade gått och lagt oss runt tretiden hade jag mycket svårt att somna. Till slut var jag bara tvungen att undersöka det hela närmare. Så jag tog mig så försiktigt jag kunde upp ur sovsäcken och tog min ficklampa och smög ut i natten därutanför huset.

Det var alldeles dödstyst utanför själva gården där mina studentkamrater just nu låg och sov sin skönhetssömn. Jag gick genom den tysta skogen. Då kom jag fram till en liten glänta och där mitt i  den lilla gläntan stod tre tält uppsatta. Utanför tälten var en det minst sex personer samlade som stod och pratade och skålade och skrattade.

Jag gick närmare och presenterade mig glatt för dom. Det hela slutade med att vi festade natten lång på mycket gott vin, samtidigt som två stycken i gänget spelade gitarr och vi andra dansade glatt till den mycket fina musiken.

Efter att vi hade sagt gonatt, det visade sig att det var tre stycken familjer som var ute på en campingtur, så smög jag mig tillbaka in till gården och mina sovande studentkamrater.

Den enda som fick veta den sanna historien om de forna, stolta ” spökande” studenterna var min bästa kompis Åsa Karlsson. Hon garvade mycket glatt åt Markus Markussons teori om, ” klangen från de forna stolta studenterna”

Men ingen av oss ville förstöra Markus Markussons trovärdighet som en god historieberättare så ingen av de närvarande på Norreda teaterläger den hösten fick någonsin veta den sanna historien om rösterna som vi hade hört utanför Norreda mitt i natten.eater

Förskolan Smultronet, novell skriven av: Marika Frykholm

Förskolan Smultronet, forts.

Novell skriven av: Marika Frykholm

Men det blev inte bättre på förskolan Smultronet trots att vikarierna Linea och Jenny slutade där. Istället hade föreståndaren Kerstin Johanson anlitat två nya vikarier. Dom var inte heller kompisar från början, men båda hade hört talas om förbannelsen som sades vila över förskolan Smultronet sedan min före detta kollega Susanne hade fått sparken.

Dessa båda nya vikarier hette Mikaela och Sarah. De satt liksom sina företräderskor, Linea och Jenny och fnissade inne i personalrummet. Särskilt om mig viskade och fnissade dom. Allt medan jag tappade allt fler tallrikar på de pedagogiska luncherna inne i samlingsrummet där vi åt den pedagogiska lunchen tillsammans med de stora barnen på avdelningen Päronet. Jag hade till och med lyckats med konsten att skära mig på mitt ena lillfinger flertalet gånger då vi skulle lämna in disken i köket efter att vi hade ätit den pedagogiska lunchen.

Till slut kallade föreståndaren Kerstin Johanson in mig till möte tillsammans med henne i personalrummet igen.

” Snälla Sofia”, började Kerstin. ” Det här går inte längre”. ” Du är farlig både för dig själv och för den övriga personalen för att inte tala om barnens säkerhet här på förskolan Smultronet”. ” Jag måste be dig att ta en veckas sjukledighet”.

Jag bleknade. Jag tiggde och bad att inte behöva bli sjukskriven. I min värld var det inte bra att bli sjukskriven. Inte bra på något sätt. Till slut veknade Kerstin Johanson och sade:

”Ok då”. ” Du får en chans till”. ” Men försök att ta det lite försiktigt”: ” Tänk på att barnens säkerhet kommer i första rummet”:

Jag vinglade ut tillbaka på förskolan. De båda vikarierna Mikaela och Sarah fortsatte sitt viskande och fnissande om mig inne i personalrummet. Till slut stod jag inte ut längre utan skällde ut dom. De båda blev så förtretade att de kallade till möte tillsammans med föreståndaren Kerstin Johanson. Jag tvingades vederbörligen att be dom båda två om ursäkt. Då det var avklarat fortsatte det precis som förut. Jag visste till slut inte vad jag skulle ta mig till. Var det verkligen värt besväret att ens fortsätta på förskolan Smultronet? Men så kom det glädjande beskedet då jag en dag kom till förskolan Smultronet att de båda vikarierna Mikaela och Sarah hade fått nya vikariat på andra förskolor. Därefter blev det åter lite lugnare ett tag framöver. Jag drog en lättnadens suck då Mikaela och Sarah försvann från förskolan. Men kanske det var för tidigt? Jag visste inte. Det var bar att vänta och se.

Skräckregissören, novell skriven av: Marika Frykholm

Novell skriven av: Marika Frykholm

Månen lyser över staden. En ung kvinna kommer gående genom staden. Hon är nyinflyttad ny student vid den stora universitetsstaden och heter Malin Karlsson. Malin Karlsson drar på en stor tung väska. Hon kommer fram till ett hyreshus där hon går in. Hon går uppför trapporna och ringer på på en lägenhet. En kvinna öppnar. Kvinnan välkomnar Malin Karlsson varmt och ger henne studentlägenhetsnyckeln.

Malin Karlsson placerar den stora tunga resväskan mitt i hallen: Hon går ut genom dörren och låser den. Sedan kilar hon snabbt nerför trapporna och vandrar bort genom universitetsstaden till den närmaste studentnationen. Där skriver hon in sig vid ingången till nationshuset. Sedan går hon nerför trapporna till källarlokalen där det redan sitter en samling studenter som ser ut att vänta på ett möte av något slag.

Malin Karlsson slår sig ner i ringen bland de övriga studenterna. Då tar en av de manliga studenterna ett kliv framåt in i mitten av ringen av studenter. Den unge studenten tar till orda. ” Godafton mina damer och herrar”, hälsar han med en mörk och tydlig stämma. ” Mitt namn är Petter Karlsson och jag är er klubbmästare. Jag vill  bara meddela att vi i år kommer att ha extra roligt för jag har det stora nöjet att hälsa välkommen vår nye regissör. Välkommen Karl von Axelsson”!

Plötsligt släcks ljuset ner och källarlokalen blir alldeles mörk. Då tänds plötsligt lamporna på nytt och i mitten av cirkeln på golvet står en mycket märkligt uppklädd man. Han har en svart mantel och en käpp och säger till den moltigande samlade gruppen studenter: ” Välkomna allesammans”! ” Jag heter Karl von Axelsson och är en mycket välkänd  regissör för just studentspexensembler som er grupp. I höst kommer vi att få mycket roligt för det är jag som har det stora nöjet att regissera ert nya spex”!

Alla applåderar och därefter börjar man jobba med själva spexet. Men Malin Karlsson märker snart på de kommande spexmötena att det är något som inte riktigt stämmer. Saker försvinner från spexensemblen. När till slut en av studenterna också försvinner spårlöst har Malin Karlsson fått nog. Då drar Karl von Axelsson Malin tätt intill sig och kysser henne ömt på munnen samtidigt som han vänder sig till gruppen av studenter och meddelar: ” Detta är Malin Karlsson min älskade fästmö”.

Malin tar snabbt på sig jackan och springer skrikande bort från studentnationen. Sedan rusar hon hem till studentlägenheten där hon snabbt packar ihop sina saker.

Precis ett år senare skriver Malin Karlsson in sig på ett annat universitet i en annan svensk universitetsstad tillsammans med sin fästman, Karl von Axelsson. Tillsammans går de bort till den närmast liggande studentnationen för att skriva in sig och där leda dess studentspexensembles under den kommande höstterminen. 

Sommarkursen, novell skriven av: Marika Frykholm

Sommarkursen

Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag skulle gå på sommarkurs på Folkuniversitet och gå en sommarkurs. Jag var mycket spänd och förväntansfull. Jag skulle gå en teaterkurs i improvisationsteater och hade hört mycket gott om den sortens kurser. Det skulle bli jättekul var jag övertygad om.

Läraren hette Lennart Arvidsson och var 44 år. Själv var jag 42 år gammal den här sommaren. Jag kände inte honom och jag kände ingen som skulle gå min kurs. Men jag såg mycket fram emot det ändå.

Jag kom fram till Folkuniversitetet i staden som jag bor i och den första jag träffade på var läraren, Lennart Arvidsson. Han var absolut den snyggaste man jag någonsin hade träffat i hela mitt liv. Jag kunde inte ta ögonen ifrån honom.

 Till slut blev det lite pinsamt och då hälsade Lennart Arvidsson välkommen till kursen. Efter ett tag kom även de andra kursdeltagarna som även de skulle gå grundkursen i  improvisationsteater. Improvisationsteater för den oinvigde är att man spelar teater utan att använda sig av något manus. Man liksom genom olika övningar leker sig fram till vad man ska säga och göra på scenen.

Vi fick börja med att sätta oss i en ring och presentera oss. Men vi blev ombedda av Lennart att inte säga vad vi jobbade med eller vad vi gjorde annars utan att vi skulle säga våra namn och något som vi gillade som började på första bokstaven i våra namn.

 Jag heter Susanne Adamson så jag sa att jag hette Susanne och att jag gillade att sola mig på sommaren. Helst på en romantiskt plats som vid havet någonstans. Gärna tillsammans med en attraktiv person av det motsatta könet. Jag såg att Lennart Arvidsson drog på munnen då jag sade det sista.

Då vi hade vårt sista övningspass för dagen tog Lennart Arvidsson mig åt sidan och frågade mig om han fick bjuda mig på en romantisk middag för två på en restaurant som låg just vid havet. Jag kanske borde nämna att jag bor just i Malmö och den romantiska restauranten var en restaurant som ligger vid Ribbergsbordsbadet i Malmö. Jag tackade givetvis ja till Lennarts generösa erbjudande och vi tog bussen till Ribban som badplatsen vanligtvis kallas.

Middagen var helt enkelt underbar och jag svävade på små rosa moln då jag senare på kvällen tog busen hem till min lägenhet. Jag drömde ljuva drömmar hela natten igenom men dagen efter förändrade allt då Lennart till min stora fasa och förvåning mitt framför ögonen på mig bjöd ut min kurskamrat Maria på en, ” romantisk middag för två” och det på samma restaurant, restauranten om vi hade varit på kvällen före vid Ribbersborgsbadet i Malmö

Jag övervägde större delen av kvällen och natten att avbryta kursen och helt sonika hoppa av. Men jag släpade mig till Folkuniversitetet nästa dag också och vi hade underbart roliga övningar. En övning som hette, ” Liftaren” om går ut på att man sitter fyra stycken på fyra stolar och så kommer det en femte person dit som ställer sig bredvid den ena stolen och ” liftar” varav han/ hon tar över en av passagerarnas” plats i bilen och den personen som kliver in i bilen känslor påverkar de övriga passagerarna” i bilen. Man kan till exempel spela jätteglad, förälskad, man kan vara gravid på väg till B. B man kan vara jättearg, och så vidare.  Det var en fantastiks t rolig övning och jag hamande bredvid Lennart hela tiden så jag trodde att han skulle bjuda ut mig igen men icke. Vid kursdagens slut så stod Lennart åter bredvid mig då vi skulle säga hejdå och bjöd den här gången ut min andra kurskamrat som hette Karin.

Jag blev uppriktigt agt förbannad och väldigt besviken och ledsen över Lennarts beteende. Vad trodde han att han  höll på med egentligen? Inbilade han sig att vår kurs i imrpovsiatinsteater var en slags dejting- grupp som han hada förmånen att få undervisa under en vecka på sommaren?

Dag tre började så bra. VI fick göra nya jätteroliga övningar. Den här gången var det att vi skulle lära oss vad ” status” inom improvisationsteatern betydde. Detta innebar att vi fick allihopa vara i olika grupper. I dom grupperna fick vi sedan siffror från 1- 5 . Sedan fick vi en plats som vi skulle vara på och agera därefter och utfrån detta skulle publiken, det vill säga våra kurskamrater och vår lärare Lennart gissa sig fram till vem av oss i den gruppen som var uppe på scenen som hade högst/ respektive lägst status.

Men sedan gick allting åt skogen för min del i alla fall. För när vi återigen skulle säga hejdå för dagen så stod Lennart återigen bredvid mig och den här gången bjöd han min tredje kurskamrat Kattarina på en dejt på samma restaurant som vi hade haft våran dejt vid Ribbergsbordsbadet häromkvällen. Det blev för mycket. Jag skällde ut honom rakt i ansiktet på honom och frågade honom rent ut om han trodde att det var någon slags singelförening som han var ledre för?!

Lennart backade tre steg bakåt och blev alldeles förstummad. Sedan hjälpte han Kattarina att ta på sig jackan, tog henne i handen och marscherade rakt förbi mig ut genom dörren och ner för trapporna.

Jag var alldeles otroligt upprörd. Men jag kunde fortfarnade inte bestämma mig för om jag skulle helt sonika hoppa av kursen eller fortsätta mitt lidande veckan ut. Jag sov orolig hela natten och drömde diverse olika mardrömmar. Men då morgonen på den fjärde kursdagen grydde hade jag bestämt mig. Jag skulle återvända till improvisationsteaterkursen och bli kvar där veckan ut. Jag skulle inte ge upp. Jag skulle inte ge mig. Jag skulle bevisa för Lennart Arvidsson att det var mig och ingen annan han borde satsa på.

Så då jag kom till Folkunviersitetet och vår kurs dagen efter, den fjräde dagens morgon så bad jag ödmjukt Lennart så mycket om ursäkt för mitt beteende dagen före. Lennart tog det hela med ro och så bad jag honom om jag inte kunde få bjuda honom på en försoningsdrink på en bar som jag kände till i Malmö. Men se det gick inte förklarade Lennart för mig. Han hade nämligen redan andra planer för kvällen.

Den här dagen fick vi pröva på att leka olika kullekar på scenen som var mycket roliga. Bland annat en lek som just då inte var en kullek men som gick ut på att man stod i en ring och så stod en person i mitten som fick gå runt och säga följande: ” Älskling, jag älskar dig men jag kan inte le”!. Om personen som han/ hon stod framför och sade det då log så fick man bli nästa person i ringen.

Mot slutet av dagen då vi skulle säga hejdå såg jag hur Lennart tog tag i Lenas hand och ledde ut henne genom dörren nedför trapporna. Dom skulle tydligen på en dejt!

Det blev bara för mycket! Jag tog på mig min jacka för det var en ovanligt kall och våtruggig sommar det här året och sprang nedför trapporna, satte mig på bussen och åkte raka vägen hem där jag borrade ner huvudet i kudden i min säng och tjöt som en stucken gris.

Det var knappt att jag orkade masa mig iväg till den femte och sista dagens morgon. Idag, tänkte jag så är det sista gången jag ser honom. Jag ska aldrig se honom igen. Jag kommer inte att få träffa honom någonsin igen. Det kändes som om mitt hjärta skulle brista i tusen bitar då jag gick de sista trappstegen upp till vår kurslokal på Folkuniversitetet.

Då hände det otrolig! Lennart Arvidsson stod i dörröppningen med en stor bukett rosor som han räckte till mig. Han förklarade att han bara hade velat göra mig avundsjuk hela veckan då han hade bjudit mina andra kurskamrater på alla dessa dejter men att det var mig han hade älskat hela tiden. Nu frågade han mig om jag inte ville gå på en försoningsdejt med honom? Om jag ville! Jag sprack upp i ett enda stort leende och Lennart Arvidsson förstod mig genast. Hela dagen gick jag som på rosa moln och mot slutet av eftermiddagen när Lennart Arvidsson hjälpte mig på med min jacka, tog mig i handen och ledde mig nerför trappstegen på Folkuniversitetet var den lyckligaste stunden i hela mitt liv. Jag ska aldrig glömma den stunden för det var då vi kysste varandra första gången och det var då jag blev Lennart Arvidssons flickvän. Jag kände på mig att han var den rätte för mig och att det skulle hålla för en mycket lång tid framåt.