Jag heter Linda Karlsson och jag satt uppe i min hemstad och frös och kände mig ensam och olycklig. Mitt livs kärlek, Kalle Svensson var kvar i min universitetsstad tillsammans med alla våra kompisar och festade oc hade kul över jullovet.
Jag Jag kunde inte hitta på någonting positivt med julfirandet hemma hos mina föräldrar och mina två syskon, Olle och Lena. Det var helt enkelt jättetråkigt att vara med familjen över jul och nyår.
Jag satt och lssnade på musik med hörlurarna på hela agarna. Till slut fick min mor nog och skällde ut mig efter noter. Hon tyckte att det var helt enkelt värdelöst att jag bara satt där och såg ut som att jag vantrivdes med allting. Det gjorde jag ju också. Olle och Lena tyckte jag var jättetråkig och undvekt mig den större delen av tiden.
Inte ensjulmaten eller glöggen piggade upp mig. Jag blev bara mer och mer deprimerad. Till slut så lade jag mig i sängen och sov bort hela dagarna av jullovet. Det var riktigt grått och tråkigt väder ute också. Inte den minsta gnutta lilla snö någonstans.
Till slut slutade jag at äta också. Men då fick min mor och far nog och sade att nu fick jag skärpa mig om jag inte skulle bli sjuk på riktigt.
Jag hade aldrig haft så här tråkigt i hela mitt liv Till slut fick jag helt enkelt nog och bestämde mig för att rymma från alltihopa. Jag packade mina väskor och begav mig av tillbaka till universitetsstaden som jag hade lämnat.
Där hittade jag alla kompisarna och min pojkvä, Kalle Svensson vilt festandes på sjävla nyårsafton. Men det enda problemet var att Kalle Svensson flirtade hej vilt med en alldeles otroligt snygg tjej. Då blev jag så deprimerad att jag tog mitt pick och pack och åkte hem till föräldrarna och syskonen som var kvar i min hemstad igen.
Till min storaförvnåing och förtjsnuig så befann sig Kalle Svensson i min tågkup?e. Då han mycket snabbtt passade på att fira till mig. Jag hade aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Tillsammans återvände vi till mitt föräldrahem och stannade där resten av nyåårasfton och de sista dagarna av julovet tillsammans med min familj som blev jätteglada att se mig på så mycket bättre humör igen.
måndag 23 december 2019
Mitt livs romans/ novell skriven av: Marika Frykholm
Jag heter Karin Axelson. Jag hade börjat studera i en universitetsstad flera mil hemifrån. Det första jag hade gjort var att gå med i en studentnation. Där träffade jag den mest bedårande och fasicnerande kille jag någonsin hade träffat.
Han jobbade som nationstens förste kurator. Han hette Svante Markusson och läste mattematik vid Uppsala universitet. Jag blev blixtförälskad. Hela min första termin i min nya hemstad gick åt till att tillbringa all min fritid på nationen jag nu tillhörde.
Jag var på nationen varenda ledig minut. Jag läste mina hemuppgifter där. Jag såg till att få jobb på nationesn cafè i cafèets kök där. Det gjorde att jag lättare kunde spana in Svante Axelsson från där jag stod i cafèet och serverade studenterna deras luncher och fika.
En dag kom jag på den mest briljanta idèn om hur jag bäst skulle fånga Svante Markussons uppmärksamhet. Jag anmälde mig till nationens årliga studentbal.
Jag hyrde en balklänning vilket jag inte hade råd med. Jag betalade studentbalsavgiften vilket jag egentligen inte heller hade råd med. Jag såg till att inte ha någon dejt till studentbalen utan gick tilll studentbalen alldeles ensam. Jag satt vi det långa bordet där trerättersmiddagen serverades och kastade oroliga blickar omkring mig. Svante Markusson befann sig långt från mig med sina kurators kolleger och märkte mig inte ens.
Jag gick från balen djupt besviken. De följande veckorna tillbringade jag dubbelt så mycket tid på nationen. Till slut kom det stora ögonblicket. Det jag hade väntat på och ansträngt mig för hela höstterminen.Svante Markusson dök upp vid cafèeftet och frågade mig om jag inte ville följa med honom hem över jullovet och fira julen tillsammans med hans föräldrar! Jag hade aldrig varit lyckligare i hela mitt liv.
Vi åkte i hans bil till hans föräldrahem i SKåne. Det var det mest romantsika jag någosin hade varit med om.
Sedan kom själva julafton. Där i hans föräldrahems villa på de skånska slätterna fanns den största julgran jag någonsin hade sett. Under den låg ett litet paket. Det paketet var till mig. Och i den fanns det en förlvoningsring. Den ringen gav Svante Markusson till mig den julen och jag hade aldrig varit så lycklig i hela mitt liv.
Han jobbade som nationstens förste kurator. Han hette Svante Markusson och läste mattematik vid Uppsala universitet. Jag blev blixtförälskad. Hela min första termin i min nya hemstad gick åt till att tillbringa all min fritid på nationen jag nu tillhörde.
Jag var på nationen varenda ledig minut. Jag läste mina hemuppgifter där. Jag såg till att få jobb på nationesn cafè i cafèets kök där. Det gjorde att jag lättare kunde spana in Svante Axelsson från där jag stod i cafèet och serverade studenterna deras luncher och fika.
En dag kom jag på den mest briljanta idèn om hur jag bäst skulle fånga Svante Markussons uppmärksamhet. Jag anmälde mig till nationens årliga studentbal.
Jag hyrde en balklänning vilket jag inte hade råd med. Jag betalade studentbalsavgiften vilket jag egentligen inte heller hade råd med. Jag såg till att inte ha någon dejt till studentbalen utan gick tilll studentbalen alldeles ensam. Jag satt vi det långa bordet där trerättersmiddagen serverades och kastade oroliga blickar omkring mig. Svante Markusson befann sig långt från mig med sina kurators kolleger och märkte mig inte ens.
Jag gick från balen djupt besviken. De följande veckorna tillbringade jag dubbelt så mycket tid på nationen. Till slut kom det stora ögonblicket. Det jag hade väntat på och ansträngt mig för hela höstterminen.Svante Markusson dök upp vid cafèeftet och frågade mig om jag inte ville följa med honom hem över jullovet och fira julen tillsammans med hans föräldrar! Jag hade aldrig varit lyckligare i hela mitt liv.
Vi åkte i hans bil till hans föräldrahem i SKåne. Det var det mest romantsika jag någosin hade varit med om.
Sedan kom själva julafton. Där i hans föräldrahems villa på de skånska slätterna fanns den största julgran jag någonsin hade sett. Under den låg ett litet paket. Det paketet var till mig. Och i den fanns det en förlvoningsring. Den ringen gav Svante Markusson till mig den julen och jag hade aldrig varit så lycklig i hela mitt liv.
lördag 14 december 2019
Drömprinsen/ Novell skriven av: Marika Frykholm
Jag heter Maria Andersson. Jag hade alltid längtat sedan jag började skolan att en dag flytta till en riktig universitetsstad och där finna den Stora Kärleken. Detta ledde till att jag det året då jag hade tagit studenten flyttade till den första bästa universitetsstad jag kunde komma på.
Det blev början till den underbaraste tiden i mitt liv. På den första välkomstbalen för alla recentiorer= det betyder nya studenter så träffade jag Honom med stort H. Han hette Bertil Svensson och kom ända från Lund. Jag blev ögonblickligen förälskad.
Det var ganska hårda och tuffa studier så jag och min stora kärlek, Bertil Svensson kunde inte träffas så ofta som vi hade velat. Men all vår fritid tillbringade vi tillsammans. Vi gick från den ena gasken= en festlig trerätters middag dit man kommer uppklädd i festklänning och herrarna bär frack. Det hela var mycket tjusiga och underhållande tillställningar. Jag levde verkligen i ett liv av sus och dus. Min stora dröm hade gått i uppfyllelse. Tills den dagen drömmen plötsligt sprack. Det inträffade då jag kom till dagens första förelsäning och insåg att Bertil Svensson inte längre fanns kvar i universitetsstaden.
Jag sökte honom förtvivlat överallt. På universitetet. Jag gick på varenda festligt tillställning. Allt från mindre tjusiga sittningar dit man kunde komma vardagsklädd och inta en mindre tjusig trerättersmiddag till flertalet gasker och även till den stora studentbalen. Till årets stora studentbal blev jag tvungen att hyra en balklänning men det funkade ändå. Men Bertil Svensson lyste med sin frånvaro.
Jag blev alltmer desillusionerad. Och alltmer olycklig. Till slut stod jag inte ut längre. Jag insåg att högre studier inte var något för mig utan mina Drömmars Prins vid min sida.
Jag sade upp min plats från universitetet och lämnade universitetsstaden och flyttade hem till landet igen. Där plötsligt stod jag öga mot öga med Bertil Svensson! Han förklarade sin djupa och eviga kärlek till mig. " Men" sa han. " Jag har velat bli säker på att det var mig du var förälskad i och inte universitetsstaden". Jag hade aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Vi fick jobb på en av av stadens restauranter. Bertil Svensson som kypare och jag som kallskänka. Sedan gifte vi oss och jag är säker på att vi kommer att vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar.
Det blev början till den underbaraste tiden i mitt liv. På den första välkomstbalen för alla recentiorer= det betyder nya studenter så träffade jag Honom med stort H. Han hette Bertil Svensson och kom ända från Lund. Jag blev ögonblickligen förälskad.
Det var ganska hårda och tuffa studier så jag och min stora kärlek, Bertil Svensson kunde inte träffas så ofta som vi hade velat. Men all vår fritid tillbringade vi tillsammans. Vi gick från den ena gasken= en festlig trerätters middag dit man kommer uppklädd i festklänning och herrarna bär frack. Det hela var mycket tjusiga och underhållande tillställningar. Jag levde verkligen i ett liv av sus och dus. Min stora dröm hade gått i uppfyllelse. Tills den dagen drömmen plötsligt sprack. Det inträffade då jag kom till dagens första förelsäning och insåg att Bertil Svensson inte längre fanns kvar i universitetsstaden.
Jag sökte honom förtvivlat överallt. På universitetet. Jag gick på varenda festligt tillställning. Allt från mindre tjusiga sittningar dit man kunde komma vardagsklädd och inta en mindre tjusig trerättersmiddag till flertalet gasker och även till den stora studentbalen. Till årets stora studentbal blev jag tvungen att hyra en balklänning men det funkade ändå. Men Bertil Svensson lyste med sin frånvaro.
Jag blev alltmer desillusionerad. Och alltmer olycklig. Till slut stod jag inte ut längre. Jag insåg att högre studier inte var något för mig utan mina Drömmars Prins vid min sida.
Jag sade upp min plats från universitetet och lämnade universitetsstaden och flyttade hem till landet igen. Där plötsligt stod jag öga mot öga med Bertil Svensson! Han förklarade sin djupa och eviga kärlek till mig. " Men" sa han. " Jag har velat bli säker på att det var mig du var förälskad i och inte universitetsstaden". Jag hade aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Vi fick jobb på en av av stadens restauranter. Bertil Svensson som kypare och jag som kallskänka. Sedan gifte vi oss och jag är säker på att vi kommer att vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar.
Olycklig förälskelse/ Novell skriven av: Marika Frykholm
Jag heter Anna Klasson och jag hade precis börjat på ett nytt jobb som förskollärare på en förskola som hette Päronet. På min nya förskola jobbade endast kvinnor. Men till min stora förtjusning var där en manlig kollega som genast väckte mitt intresse. Jag behövde bara se på honom redan på min första arbetsdag på förskolan Päronet för att bli alldeles betagen i honom.Min totala förtjusning i Jonas Askerlund som min nye kollega hette visste inga gränser. Till slut var jag tvungen att göra något åt saken. Jag skrev ett brev till honom som jag smög ned i hans ryggsäck som han alltid lämnade vid klädhängaren vid personalkontoret på förskolan. Brevet innehöll följande:
" Älskade Jonas",, skrev jag. " Du anar inte vilket enormt stort intryck du har gjort på mig,nyanställd förskollärare som jag är här på förskolan Päronet med bara kvinnliga elever och så du som är något av en uppenbarelse"! " Jag längtar så efter att vi ska gå på vår första dejt tillsammans. Måtte det bli snart.. Din älskande Anna Klasson".
Men på det brevet kom det märkligt nog inget svar. jag tyckte mig istället ana ett visst avståndstagande av Jonas Askerlund på fikapauserna på personalkontoret. Men jag tog det som ett utslag av beundran från hans sida. Därför skrev jag ett till brev som jag så snart jag hade möjlighet lade ner i hans ryggsäck då jag obemärkt kunde smyga ner det innan jag skulle ta hand om den ena samlingen med barnen på förskolan Päronet. Detta var vad jag skrev:
" Älskade Jonas", skrev jag, " det är bara fint att du vill avvakta lite innan vi delger våra närmaste anhöriga vår stora nyhet. Att vi är förlovade och tänker gifta oss så snart som möjligt! Jag kan inte bärga mig tills jag kan ta dig med hem till min mor och far och presentera dig för dom och för mina syskon och hela familjen dom kommer att älska dig! Din älskande Anna".
På detta kom det heller ingen kommentar från Jonas Askerlund. Mer än att jag märkte att såfort jag kom in på personalkontoret då Jonas Askerlund var där fick han väldigt bråttom att avlägsna sig. En dag när jag kom till förskolan Päronet för att påbörja min arbetsdag var Jonas Askerlund inte där. Då jag frågade föreståndaren Eva Larsson om var Jonas Askerlund befann sig fick jag mitt livs störst schock. Eva Larsson sa med en beklagande röst att Jonas Askerlund hade åkt tillsammans med sin fästmö på semester till Grekland till Athen på en en- veckas mycket efterlängtad semester som dom hade planerat sedan lång tid tillbaka.
Mycket snopen gick jag därifrån. Men jag älskade att tänka på Jonas Askerlund som den mest romantiske man jag någonsin hade träffat. Och fastän hans fästmö som visade sig heta Pernilla Adamson senare blev anställd på förskolan Päronet som nyanställd förskollärare så fortsatte jag att skriva samma förälskade brev till Jonas Askerlund i ungefär samma stil. Det hela slutade med att både Jonas Askerlund och hans fästmö Pernilla Adamsson sade upp sig och bytte till vår andra enhet som hörde till förskolan Päronet som hette Björken. Men jag hade bestämt mig. Jonas Askerlund var mannen i mitt liv. Och jag hade bestämt mig för att jag skulle fortsätta skicka brev till honom ända till den lyckliga dag då han förstod att det var hans öde att gifta sig med mig.
" Älskade Jonas",, skrev jag. " Du anar inte vilket enormt stort intryck du har gjort på mig,nyanställd förskollärare som jag är här på förskolan Päronet med bara kvinnliga elever och så du som är något av en uppenbarelse"! " Jag längtar så efter att vi ska gå på vår första dejt tillsammans. Måtte det bli snart.. Din älskande Anna Klasson".
Men på det brevet kom det märkligt nog inget svar. jag tyckte mig istället ana ett visst avståndstagande av Jonas Askerlund på fikapauserna på personalkontoret. Men jag tog det som ett utslag av beundran från hans sida. Därför skrev jag ett till brev som jag så snart jag hade möjlighet lade ner i hans ryggsäck då jag obemärkt kunde smyga ner det innan jag skulle ta hand om den ena samlingen med barnen på förskolan Päronet. Detta var vad jag skrev:
" Älskade Jonas", skrev jag, " det är bara fint att du vill avvakta lite innan vi delger våra närmaste anhöriga vår stora nyhet. Att vi är förlovade och tänker gifta oss så snart som möjligt! Jag kan inte bärga mig tills jag kan ta dig med hem till min mor och far och presentera dig för dom och för mina syskon och hela familjen dom kommer att älska dig! Din älskande Anna".
På detta kom det heller ingen kommentar från Jonas Askerlund. Mer än att jag märkte att såfort jag kom in på personalkontoret då Jonas Askerlund var där fick han väldigt bråttom att avlägsna sig. En dag när jag kom till förskolan Päronet för att påbörja min arbetsdag var Jonas Askerlund inte där. Då jag frågade föreståndaren Eva Larsson om var Jonas Askerlund befann sig fick jag mitt livs störst schock. Eva Larsson sa med en beklagande röst att Jonas Askerlund hade åkt tillsammans med sin fästmö på semester till Grekland till Athen på en en- veckas mycket efterlängtad semester som dom hade planerat sedan lång tid tillbaka.
Mycket snopen gick jag därifrån. Men jag älskade att tänka på Jonas Askerlund som den mest romantiske man jag någonsin hade träffat. Och fastän hans fästmö som visade sig heta Pernilla Adamson senare blev anställd på förskolan Päronet som nyanställd förskollärare så fortsatte jag att skriva samma förälskade brev till Jonas Askerlund i ungefär samma stil. Det hela slutade med att både Jonas Askerlund och hans fästmö Pernilla Adamsson sade upp sig och bytte till vår andra enhet som hörde till förskolan Päronet som hette Björken. Men jag hade bestämt mig. Jonas Askerlund var mannen i mitt liv. Och jag hade bestämt mig för att jag skulle fortsätta skicka brev till honom ända till den lyckliga dag då han förstod att det var hans öde att gifta sig med mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)