Drömjobbet/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Kajsa och jag hade precis fått drömjobbet! Jag skulle jobba som barnskötare på förskolan Maskrosen. Maskrosen låg kanske inte direkt i något drömläge: Det var beläget längst ner i ett hyreshus i staden där jag bodde. Och det konstigaste av allt: Förskolan hade ingen egen gård så man tog alla barnen med sig till olika parker varje dag och gjorde längre utflykter med dom.

Men jag var jätteglad. Det skulle bli så himla kul att få börja på förskolan Maskrosen. Men det konstigaste av allt var ändå föreståndaren, Maria Adamson.

Det första Maria Adamson frågade mig med en sorgsen stämma var: " Vad kommer din man ifrån"? Saken är att jag är ogift. Jag har varken sambo eller man. Den andra frågan Maria Adamson ställde var ändå mer konstig. Den löd som följer:" Var bor din makes föräldrar någonstans"? Eftersom jag inte hade någon man så hade jag heller inga svärföräldrar.

Men trots detta faktum så var jag efter denna mycket märkliga intervju anställd som barnskötare på förskolan Maskrosen.

Det var dagen för min första längre utflykt med barnen på förskolan Maskrosen. Vi hade gjort iordning picknick som vi skulle ha med oss: Pastasallad och vatten till alla vuxna och barn. Vi hade bestämt oss för att åka till en större park där dom även hade en 4  h gård vilket kunde vara roligt för alla barnen för där fanns det djur att titta på.

Men det konstiga som sedan hände var att då vi väl var framme i den stora parken med 4h gården med alla djuren och alla barnen hade fått springa omkring och titta på alla djuren i sina inhägnader och vi skulle samlas vid ett bord med bänkar och äta vår medhavda picknick så upptäckte jag till min fasa att det var ju inte de barnen som hade varit med oss från förskolan Maskrosen som satt på bänkarna runt bordet och åt av vår matsäck utan en helt annan samling skara barn som jag inte kände igen.

Jag tittade frågande på mina kolleger. Föresetåndaren Maria Adamson var inte med, hon var hemma på förskolan Maskrosen och skrev journaler. Med mig hade jag mina nya kolleger Elisabeth, Lena och Petronella. " Var är våra barn"? Frågade jag och tittade frågande på dom. " Vaddå, våra"? Undrade Petronella förvånat. " De sitter ju rakt här framför dig och äter lunch"!

" Men, men" , stammade jag. " Det är ju inte samma barn som var med oss från Maskrosen"?

Petronella, Elisabeth och Lena tittade ilsket på mig. De samlade snabbt ihop picknick resterna, slurpade snabbt som katten i sig kaffet och såg tilll att alla barnen hade på sig vantar, och mössor och sina västar med förskolan Maskrosen skrivet på dom gröna västarna, tog barnen i händerna och marscherade iväg i en lång rad bort från mig.

Jag blev till den grad så förvånad att jag bara blev stående kvar i parken med de virvlande matsäckspåse resterna och med min kaffekopp i handen stod jag där och stirrade efter raden av ungar och de tre stycken på mig ilskna förskollärarna som i rask takt marscherade iväg bort från mig tillbaka in mot staden där vi bodde och arbetade.

Jag vågade aldrig vända tillbaka till mitt jobb på förskolan Maskrosen efter denna märkliga händelse .Och jag har till den dag som idag är aldrig riktigt begripit vad det var som egentligen hände där i parken vid 4h gården där vi hade vår picknick och där alla barnen plötsligt var utbytta till några helt andra  främmande barn.

Festen/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Festen 

Novell skriven av: Marika Frykholm 

Det var den sista festen inför jullovet på nationen i studentstaden där jag studerade engelska. Vi stod samlade utanför festlokalen. Festarrangörerna ville att vi skulle blunda och därefter fatta tag i varandras händer. När vi öppnade ögonen skulle vi ta tag i den personen som vi stod närmast till vänster om och den personen skulle sedan vara vår, ” bordskavaljer”/ respektive, ” bordsdam”. Våra festarrangörer verkade mycket nöjda med denna idè. De tyckte säkert att den var superpedagogisk. På det sättet skulle ingen känna sig förfördelad och ingen kunde veta i förväg vem de skulle sitta bredvid under den kommande middagen.  

Sittningen hade kommit en bra bit på väg då jag plötsligt upptäckte att något var väldigt fel. Studentsånger hade sjungits, middagen hade påbörjat och förrätten var avklarade, tal hade hållits. Men ändå var det något som absolut inte stämde.  

För att få en överblick över alltihopa så reste jag mig ursäktande och gick och ställde mig längst bak i festlokalen för att kunna få en överblick över allthopa. Då jag till min förfäran upptäckte vad som inte stämde: Det gapade av tomma hål på vissa stolar i festlokalen. 

 Skrikande sprang jag ut från festlokalen, ner för trapporna i nationshuset… Och vaknade kallsvettig i min egen säng hemma i min egen lägenhet. Vilken tur! Det var bara en dröm. Och det var idag som den riktiga festen skulle hållas. 

Jag tog god tid på mig att välja en lämplig klänning och vettiga skor och handväska. Sedan gick jag ut och windowshoppade hela dagen eftersom det var en lördag som festen skulle hållas. 

 Då jag kom fram till festlokalen upptäckte jag till min förvåning att det hela utspelade sig precis som i min hemska dröm: Vi fick fatta tag i varandras händer, blundandes och då vi öppnade ögonen så var det den person som stod närmast oss till vänster som skulle bli vår bordskavalejer/ respektive bordsdam.Jag stannade inte en sekund längre: Likt Askungen samlade jag ihop min klänning och rusade gallskrikande därifrån. 

Ett par månader senare hade jag fått jobb i cafèet på min nation i studentstaden där jag studerade engelska. Jag hörde rykten: Det talades om ett konstigt nationshus i staden där jag studerade där dom brukade hålla sittningar och gasqer= Fina middagar som man kommer uppklädd till, samt baler där det sades att det hände konstiga saker. Man trodde till och med att det eventuellt kunde tänkas att det spökade där.  

Då festen hade pågått i några timmar med tal, och ätande och drickande så hade jag varit borta några minuter för att pudra näsan. Då jag kom tillbaka såg jag och de andra festdeltagarna till vår stora fasa att varannan stol gapade tomma. Då släcktes plötsligt ljuset och det blev becksvart. Då det blev ljust igen såg jag och de andra festdeltagarna hur två stycken herrar och två stycken damer kånkade på en stor, svart papperskasse med en massa saker i. Jag var alldeles säker på att den svarta papperskassen innehöll alla våra värdesaker.  Jag tog på mig kappan, tog min handväska och rusade skrikande ut ur festsalen och ut från nationshuset. Jag rusade skrikande hela vägen hem till min studentlägenhet. Jag hade bestämt mig för att aldrig i hela mitt liv någonins mer gå på en studentfest i min studentstad. 

  

Teaterrecension: " Fordringsägare", av: August Strindberg, på teater Galeasen 1811 07/ Recension av: Marika Frykholm

Onsdagen den 181107 såg jag förestälningen::" Fordringsägare" av: August Strindberg på teater Galeasen på Skeppsholmen i Stockholm.

" Fordringsägare", av: August Strindberg är en mycket mörk och mycket dyster historia om ett par där den mycket sorgliga intrigen är att paret verkligen älskar varandra men hustrun Tekla har precis fått uppleva hur det känns att förverkliga sig själv genom att ha blivit en erkänd författare.

Mycket tack vare att hennes före detta man hjälpte henne med skrivandets konst.

 Teklas nye man  är inte särskilt karaktärsfast och blir ett lätt byte för Teklas före detta make då denne är med på scenen under den första perioden av föreställningen.

Han lyckas bryta ned hustrun Teklas nye make fullständig genom att så tvivel i hans tro på hustruns trovärdighet både som maka och som en konstnärligt skapande kvinna. Slutet på det hela är oändligt tragiskt, i mitt tycke egentligen för alla parter inblandade. Teklas före detta make vill utkräva hämnd på sin före detta hustru Teklas beteende från när dom ännu var gifta och det hela kan bara gå spikrakt åt fel håll.

Personligen tycker jag att man hela föreställningen igenom hör August Strindbergs röst i både den före detta äkta mannen och den nuvarande makens repliker. August Strindberg själv hyste ju ett välkänt kvinnoförakt för allt vad kvinnor hette och ansåg att kvinnan skulle, " nöja sig med att vara maka och mor".

Denna August Strindbergs kvinnosyn tycker jag personligen framträder mycket tydligt hela föreställningen igenom.

Men jag tycker att föreställningen: " Fordringsägare " var en mycket bra pjäs och vill varmt rekommendera alla att se den på teater Galeasen i Stockholm!

Festen/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Festen

Novell skriven av: Marika Frykholm

Det var den sista festen inför jullovet på nationen i studentstaden där jag studerade engelska. Vi stod samlade utanför festlokalen. Festarrangörerna ville att vi skulle blunda och därefter fatta tag i varandras händer. När vi öppnade ögonen skulle vi ta tag i den personen som vi stod närmast till vänster om och den personen skulle sedan vara vår, ” bordskavaljer”/ respektive, ” bordsdam”. Våra festarrangörer verkade mycket nöjda med denna idè. De tyckte säkert att den var superpedagogisk. På det sättet skulle ingen känna sig förfördelad och ingen kunde veta i förväg vem de skulle sitta bredvid under den kommande middagen.

Sittningen hade kommit en bra bit på väg då jag plötsligt upptäckte att något var väldigt fel. Studentsånger hade sjungits, middagen hade påbörjat och förrätten var avklarade, tal hade hållits. Men ändå var det något som absolut inte stämde.

För att få en överblick över alltihopa så reste jag mig ursäktande och gick och ställde mig längst bak i festlokalen för att kunna få en överblick över allthopa. Då jag till min förfäran upptäckte vad som inte stämde: Det gapade av tomma hål på vissa stolar i festlokalen.

Skrikande sprang jag ut från festlokalen, ner för trapporna i nationshuset… Och vaknade kallsvettig i min egen säng hemma i min egen lägenhet. Vilken tur! Det var bara en dröm. Och det var idag som den riktiga festen skulle hållas.

Jag tog god tid på mig att välja en lämplig klänning och vettiga skor och handväska. Sedan gick jag ut och windowshoppade hela dagen eftersom det var en lördag som festen skulle hållas.

Då jag kom fram till festlokalen upptäckte jag till min förvåning att det hela utspelade sig precis som i min hemska dröm: Vi fick fatta tag i varandras händer, blundandes och då vi öppnade ögonen så var det den person som stod närmast oss till vänster som skulle bli vår bordskavalejer/ respektive bordsdam.Jag stannade inte en sekund längre: Likt Askungen samlade jag ihop min klänning och rusade gallskrikande därifrån.

Ett par månader senare hade jag fått jobb i cafèet på min nation i studentstaden där jag studerade engelska. Jag hörde rykten: Det talades om ett konstigt nationshus i staden där jag studerade där dom brukade hålla sittningar och gasqer= Fina middagar som man kommer uppklädd till, samt baler där det sades att det hände konstiga saker. Man trodde till och med att det eventuellt kunde tänkas att det spökade där.

Jag hade blivit bekant med en tjej som hette Kristina Nordenstam på caèet på nationen där jag jobbade. Då vi hade hört om dessa rykten om att det hölls studentfester, gasker och sittningar och baler i ett nationshus där det sades spöka började vi bli nyfikna.

Vi besökt att övervinna vår rädsla och skriva upp oss på att skriva upp oss på den nästkommande sittningen på den nationen som låg i centrum av studentstaden där vi studerade. Kristina Nordenstam studerade biologi på universitetet.

Vi valde ut de kläder vi skulle ha tillsammans samt handväskor och kvällen då sittningen skulle gå av stapeln gick vi tillsammans till nationshuset där det sades att spöka. Vi var både rädda, nyfikna och samtidigt mycket spända på vad som väntade oss på sittningen.

Sittningen började på samma sätt som den förra gången med att vi fattade varandras händer, blundandes och den personen som stod till vänster om oss blev tilldelad oss som vår bordskavaljer/

Respektive bordsdam. Men den här gången stålsatte jag mig och sprang inte därifrån skrikandes utan följde efter min bordskavaljer samt min nya kompis Kristina Nordenstam in till festlokalen.

Det hölls tal, och sjöngs studentsånger och vi hade hunnit till desserten då jag upptäckte att det var något fel. Flera stolar runt bordet där jag och min bordskavaljer befann oss gapade tomma. Det satt ingen på dom. Jag bet ihop tänderna.

Då plötsligt släcktes ljuset i festlokalen. Allt blev mörkt. Då det tändes igen hördes flera studentskor ropa att deras väskor var försvunna.

Någon eller några hade tagit dom under tiden som det blev beckmörkt i festlokalen. Jag började undra: Rörde det sig i själva verket om tjuvar än om spöken det där mystiska som sades hända här i nationshuset där de populära sittningarna, gasqerna och balerna hölls?

Min bordskavaljer visade sig heta Pelle Rosander och han hade varit mycket hjälpsam och uppmärksam under hela sittningen. Nu erbjöd han sig tillsammans med några andra av hans manliga studentkamrater som hette Kalle och Nicklas att hjälpa till att bringa reda i oordningen som hade uppstått då studentskornas handväskor hade försvunnit.

I den allmänna villervallan så hade man även glömt att lägga märke till att de tomma gapande hålen på stolarna där det inte suttit några festdeltagande studenter fortfarande gapade tomma.

Men plötsligt urartade det sig igen. Jag såg Pelle Rosanders kamrater Kalle och Nicklas i färd med att smussla undan stora svarta plastkassar sådana som man brukade slänga bestick, tallrikar och glas i efter festerna på väg mot dörren.

Snabbt ringde jag polisen. Det verkade inte bättre än att det var Pelle Rosanders kamrater Kalle och Nicklas som varit bovarna i dramat.

Polisen var snabbt på plats och det visade sig sorgligt nog precis vara så att fallet var att det var Kalle och Nicklas som hade snott damernas handväskor under själva sittningen.

Det visade sig också att det var de som hade organiserat bordsplaceringen så att de gapande stolarna där inga studenter hade suttit under själva sittningen med flit hade gapat tomma eftersom det var de som hade organiserat det hela.

Men min bordskavaljer Pelle Rosander bjöd chevalereskt med sig mig och min nya väninna Kristina Nordenstam och hennes bordskavaljer som visade sig heta Anders Karlsson att gå på efterfest till ett av de andra nationshusen i studentstaden där vi alla studerade.

På efterfesten hörde vi talas om liknande incidenter på andra sittningar runtom om i studentstaden som visade sig ha ägt rum samma lördagkväll.

Mina nya kamrater Kristina Nordenstam, Anders Karlsson och min egen bordskavaljer Pelle Rosander gick iväg till våra respektive studentbostäder och hoppades på att vi skulle kunna skriva upp oss på flera kommande liknande spännande sittningar som den vi hade bevittnat denna lördagkväll i maj.

Lärarkonferensen,, noch en mystisk arkeologisk spökhistoria/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Lärarkonferensen, och en mystisk arkeologisk spökhistoria//Novell skriven av: Marika Frykholm



Helena jobbade som lågstadielärare för klass 6a i Mellanhöjdsskolan på söder i Stockholm. Hon höll på att packa en ryggsäck för att åka på sitt livs första klassresa. Helena och hennes klass skulle åka ut till en lägergård som hette Brukskvista konferensgård som låg på Adelsö utanför Stockholm.

Klassen satt på bussen på väg till Brukskvistas konferens ute på Adelsö. De hade en busschaufför som hette Thomas Åkesson som förklarade hur lång tid det skulle ta att ta sig ut till Brukskvista lägergård ute på Adelsö.

 Resan beräknades ta cirka 1 timme sa Thomas Åkesson. Helenas ,kollega som hette Mia Svensson deras andra kolleger, Klara Anderson och Maria Petterson skulle också åka med på klassresan ut till Brukskvista lägergård ute på Ekerö. Då de kom fram till Brukskvista konferensgård som läg ute på Adelsö så blev de indelade i två stora sovsalar, de kvinnliga kollegerna i den ena sovsalen och de manliga kollegerna i den andra

. Helena låg denna sin första natt på Brukskvistas konferens och hade svårt att somna. Hon var full av förväntan över hur det skulle bli på lärarkonferensen. Hon drömde en mardröm. I mardrömmen drömde hon att hon vaknade mitt i natten av att hon var törstig. Så gick hon upp och ut i köket där månljuset strilade ner som en strimma mitt på golvet. Då såg hon bort i dörröppningen bakom henne hur en vit sladdrig ärm sträcktes in. Helena vaknade av sitt eget skrik.

 Helena blev nyfiken på om det hade varit en sanndröm. Så hon gick ut i köket och månen lyste med en ljusstrimma rakt ner på mitten av köksgolvet precis som i drömmen. Helena tog ett glas vatten och då såg hon en vit sladdrig ärm sticka in genom dörröppningen. Helena skrek. ” Tyst”, sa personen i dörröppningen.” Det är bara jag”,” din kollega, Mia”.

 Då Helena vaknade morgonen därpå kände hon sig väldigt fånig. Hur lättskrämd kunde man bli Då hon vid frukosten ute i matsalen träffade sin kollega, Mia Svensson och resten av klassen kände hon sig ännu dummare. Helenas kollega,

Mia berättade hur upplägget för hur deras lärarkonferens var upplagd. Idag skulle de gå på promenader och lära känna området runtomkring Brukskvista konferensgård. Sedan skulle de äta lunch och därefter fick de bestämma efter lunchen skulle de diskutera hur de skulle kunna förbättra sina arbetsmetoder. Då Helena var ute och såg på omgivningarna vid Brukskvista konferensgård efter frukosten upptäckte hon att det fanns hagar med betande får och kossor precis intill konferensgården där det även fanns ett vikingagravfält.

Helena tyckte att det var lite läskigt med ett vikingagravfält alldeles intill Brukskvistas konferensgård. Då de närmade sig konferensgården upptäckte Helena en anslagstavla. Där fanns en lapp som hon blev intresserad.

 På lappen stod det att det senare samma eftermiddag skulle hållas ett arkeologiskt föredrag i Brukskvistas hembygdsförenings lokaler alldeles i närheten av lägergården. Helena bestämde sig för att smita från sin kollega Mia och de andra kollegerna, och gav sig genast av på egen hand till Bruksvkistas hembygdsförenings lokaler

 På lappen hade det utlovats fika med kaffe, saft och bullar till självkostnadspris. Då Helena kom in i hembygdsföreningens lokaler så tog hon fika som bestod av ett glas saft och en bulle och gick och satte sig tillsammans bland de andra åhörarna som skulle lyssna till det arkeologiska föredraget.

Föredraget hölls av en kvinna som hette Annika Anderson. Det som mest fångade Helenas intresse var den spökhistoria som Annika Anderson berättade om vikingagravfältet intill Brukskvistas lägergård. Annika Anderson berättade att det sades att det gick en legend om en spökande, kvinnlig doktorand som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.

Hon sades spöka på vikingagravfältet. Då Helena kom tillbaka till Brukskvistas konferensgård så hittade hon klassen som satt och såg på en DVD- film som handlade om exakt samma historia som Helena hade hört på det arkeologiska föredraget i Brukskvistas hembygdsförenings lokaler av Annika Anderson, den om. Den spökande kvinnliga doktoranden som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Helena orkade inte höra mera spökhistorier på samma kväll så direkt efter middagen gick hon och lade sig.

Tidigt nästa morgon som var söndagen och hemresedagen vaknade hon före frukost och gick ut och promenerade bort till staketen runtomkring hagarna med de betande fåren och kossorna.

 Helena klättrade över staketen och strosade omkring ett bra tag bland gravkullarna på vikingagravfältet. Då hon kom tillbaka till konferensgård upptäckte hon till sin stora förfäran att alla hennes kolleger samt hennes närmaste kollega, Mia Svensson hade åkt iväg hem tillbaka till Stockholm utan henne. Hon ringde genast sina föräldrar men hennes kompis, Karin Bengtsson sa att varken hon eller hennes man,, Bertil Bengtsson kunde komma och hämta henne förrän dagen efter som var måndag

Så Helena fick den natten krypa ner i sin sovsäck i den stora sovsalen och sova där alldeles ensam. Det gick bra fast Helena tyckte att det var ganska läskigt. Morgonen efter kom Ingeroch Bertil Bengtsson och hämtade henne och så fick hon skjuts av dom tillbaka till deras lägenhet på söder i Stockholm. Den följande veckan var väldigt tråkig tyckte Helena.

 Helena grubblade mycket på hur hon skulle kunna ta sig tillbaka ut till Brukskivstas lägergård ute på Adelsö. Till slut fick hon en idè! Hon satte in en annons på facebook där hon efterlystete en väninna att åka ut till Brukskvistas konferens tillsammans med. Och hon fick svar!

Kvinnan som svarade hette Cattarina Olsson och var lärare på en skola som hette Söderskolan på söder i Stockholm. Cattarina Olsson var även hon mellanstadielärare för årskurs sex, liksom Helena. Cattarina tyckte att Helenas historia med den spökande, kvinnliga doktoranden som inte kunde finna frid förrän hon fått sin akademiska titel lät mycket spännande. Och hon tyckte absolut att hon och Helena borde åka ut till Brukskvistas konferensgård för att försöka ta reda på mera.

 Helena och Eva stämde träff på ett cafè. Då de hade fikat bestämde de att de skulle åka ut tillsammans till Brukskvistas konferensgård på en egen privat, arkeologisk utgrävningsexpedition kommande lördag. De träffades på lördagsmorgonen på T- centralen och tog tunnelbanan ut till Brommaplan där de tog bussen ut till Brukskvistas konferensgård. Med sig hade de spadar och hackor.

Väl framme på Brukskvistas lkonferensgård promenerade de iväg till staketen vid hagarna med de betande fåren och kossorna.
De klättrade över staketet och gick bort mot vikingagravfältet. Men då de hade påbörjat sin utgrävning avbröts de av ilskna rop borta från staketet.

Det visade sig vara medlemmar ur Brukskvistas hembygdsförening som krävde att de skulle avsluta sin arkeologiska utgrävningsexpedition eftersom de grävde utan tillstånd. Då Cattarina Olsson, som ju hade fått höra om spökhistorien om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel så lyckades Cattarina få med sig Helena ut och tillsammans med Cattarinas bästa kompis Malin Andersson som precis hade gått färdigt sin B- kurs i arkeologi vid Stockholms universitet och nu läste en sommarkurs i arkeologi vid Stockholms universitet. Cattarina tyckte att Helena skulle få följa med på en utav de arkeologiska föreläsningarna som Malin Andersson gick på och lyckades få tillstånd till det.

Helenas vänner, Inger och Petter Bengtsson trodde att hon satt i lägenheten på söder hela dagarna medan de var ute och jobbade.

 Då Helena var med Malin Andersson på hennes arkeologiska föreläsning på Stockholms universitet så berättade läraren, Per Eriksson om att Malin Anderssons arkeologikurs skulle åka ut på en arkeologisk utgrävningsexpedition ute i Jordbro söder om Stockholm nästa dag. att åka tillsammans med Malin Andersson ut på den arkeologiska utgrävningsexpeditionen i  Jordbro, Malin Anderssons arkeologikurs skulle åka med en hyrd buss ut till Jordbro. Helena såg mycket fram emot den arkeologiska utgrävningsexpeditionen. Väl framme i Jordbro fick Helena mest hålla sig i bakgrunden eftersom hon inte var arkeologi studerande vid Stockholms universitet.

Men hon tyckte det var spännande i alla fall. Malin Anderssons lärare hade den stora turen att upptäcka ett vikingafynd som han trodde hade skånska rötter från Österlen i Skåne. Helena blev eld och lågor. Hon bestämde sig för att på egen hand ta sig ner till Malmö och ensam åka ut till Österlen och göra egna efterforskningar.

 Kanske kunde hon få reda på mera om den spökande, kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Samma kväll tog hon nattåget ner till Malmö central. Hon satte sig på en bänk på Malmö centralstation och sov där tills klockan 08.00 på morgonen då hon åt frukost på Malmö centralstation.

Sedan tog hon närmaste busstur ut till Österlen. Hon hade lyckats få med sig en spade och en hacka från Malin Anderssons arkeologiska utgrävningsexpedtion. Hon hade tagit reda på den närmaste byns på Österlens hembygdsförening.

 Där sökte hon upp hembygsföreningens ordförande som snällt nog berättade för henne om en vandringssägen om en vikingagravplats som det sades vila en förbannelse över.

Efter det skjutsade hembygdsföreningens ordförande som hette Karin Petterson ut Helena till en åker mitt ute på Österlen där denna vandringssägen sades ha uppkommit.

 Där lämnade Karin Petterson henne. Helena påbörjade sin utgrävningsexpedition men plötsligt hördes polissirener tjuta omkring henne. Det var Helenas goda vänner, Bengt och Inger Bengtsson som hade lyckats spåra upp henne på en åker på Österlen. Efter ett tag så berättade Helena allt om hennes konferens med hela kolleegiet från Mallanhöjdsskolan till Brukskvistas konferensgåroch historien om den spökande kvinnnliga akademikern som inte kunde finna frid förrän hon fått sin akademiska titel.

Hon berättade också om hur hon på den skånska hembygdsföreningen på Österlen i Skåne hade hört av hembygdsföreningens ordförande Karin Petterson hade hört om den vandringssägnen om vikingagravplatsen som det sades vila en förbannelse över. Det visade sig då att Helenas vänner, Inger och Bertil Bengtsson, hade ett brinnande intresse för arkeologi och själva var något av en amatörarkeologer. De tyckte att de skulle kontakta Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar och stämma möte tillsammans med paret IBertil och Inger Bengtsson och Helena så snart som möjligt. Bertil Bengtsson hade lyckats stämma träff med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar följande lördag.

Så på lördagen så satte sig Bertil och Inger Bengtsson tillsammans med Helena i paret Bengtssons gråa mini- buss och åkte ut till Brukskvistas hembygdsförening.

 Där de mötte upp Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar Oskarsson på parkeringsplatsen utanför Brukskvistas hembygdsförenings lokaler där Helena först hade hört Ohistorien om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde få frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Oskar visade sig vara mycket trevlig och tillsammans gick de in i Brukskvistas hembygdsförenings mötesrum.

 De satte sig runt ett stort bord och Oskar plockade fram en bunt papper som han hade skrivit ut från skrivaren på sin dator. Han berättade att han hade kommit fram till att både historien om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde få frid förrän hon hade fått sin akademiska titel och den historien som Helena hade hört av den skånska hembygdsföreningens ordförande på Österlen i Skåne om vikingagravplatsen som det vilade en förbannelse över nog rörde sig om två olika vandringssägner.

En vandringgssägen berättade Oskar var en historia som man dels kunde läsa om i tidningen och därför påstods vara alldeles sann, eller som man hörde berättas om av en kompis som i sin tur hade hört det av en kompis vars kompis farmor eller farfar hade berättat den från sin hembygd och den därför sades vara absolut sann. Ofta förekom liknande vandringssägner på olika håll över hela världen. Helena tyckte det lät mycket intressant.

 Särskilt som Oskar berättade att han tänkte se till att de fick offentligt tillstånd att ha en arkeologisk utgrävningsexpedition i hagarna på Brukskvista bortom Brukskvistas konferensgård. De avslutade mötet och Oskar lovade att höra av sig till Bertil och Inger Bengtsson så snart han hade verkställt ett datum för den utlovade arkeologiska utgrävningsexpeditionen. Helena hade väldigt svårt att koncentrera sig de kommande veckorna. Hon väntade otåligt på att beskedet att datumet av den av Oskar utlovade arkeologiska utgrävningsexeditionen skulle komma. Oskar hade lovat att maila till Bertil och Inger Bengtsson med datumet för den arkeologiska utgrävningsexpeditionen var fastställt. Helena hade svårt att koncentrera sig på något annat än att mailet skulle komma.

 Då mailet äntligen kom så blev Helena jätteglad. Till hennes stora förtjusning så var det fastställda datumet för den arkeologiska utgrävningsexpeditionen fastställd till den kommande lördagen.

 De hade tur med vädret också. Det var en strålande klar dag och all snön var borta. Det var sportlov så att Helena hade varit ledig från skolan hela veckan. På lördagsmorgonen trängdes de alla tre i Bertil och Inger Bengtssons gråa mini- buss och åkte iväg mot Brukskvista ute på Adelsö. Oskar mötte dom vid Brukskvistas parkeringsplats liksom förra gången.

De fick med sig spadar och hackor och promenerade iväg bort mot staketen som skiljde hagarna från Brukskvistas lägergård. Men då det inte hände något efter ett tag att de hade hållit på med den arkeologiska utgrävnignsexpeditionen hade hållit på ett tag vandrade hon bort mot staketen som skiljde hagarna från Brukskvistas lkonferensgård åt.

Då hon kom fram till ett stort träd så såg hon en man som stod vid Peter Thomassons gråa mini- buss och fotade Mini- bussens nummerplåt såg det ut som. Helena gick fram till honom. Varpå mannen knockade till hennes huvud så att det blixtrade till och Helena föll avsmimmad till marken på parkeringsplatsen. Det enda hon han se av mannen var att han hade en svart skinnjacka och mobilen i ena handen.

Då Helenas fosterfamilj kom tillbaka till parkeringsplatsen tillsammans med Oskar så hade Helena kvicknat till och satt sig upp och gnuggade sig i ögonen. Helena sms:ade till sin kollega,, Mia Svensson och bad att få träffa henne.

 De åt lunch tillsammans och Helena berättade allt som hade hänt henne sedan klassresan till Brukskvistas konferensgård Efter skolan den dagen åkte de tillbaka till Brukskvistas parkeringsplats ute på Adelös i Mia Svenssons bil. Då de närmade sig parkeringsplatsen såg Helena samme man i den svarta skinnjackan som nu fotade en annan bil på parkeringsplatsens nummerskylt. Helena lutade sig ut genom bilrutefönstret och tog ett kort med sin mobilkamera på mannen som hade överfallit henne. Hon bad sin klasskollega Mia Svensson att köra henne tillabaka till Stockholm. Väl framme i Stockholm släppte Mia Svensson av Helena framför Mellanhöjdsskolan på söder i Stockholm. Helena gick raka vägen till närmaste polisstation där hon fick träffa en poliskonstapel som hon visade kortet på mannen som hade överfallit henne.

Bertil och Inger Bengtsson tyckte att de tillsammans bestämde de sig för att de under påsklovet som var om några veckor skulle åka ner till den hembygdsföreningen på Österlen där Helena hade rymt olovandes och prata med den hembydgdsföreningens ordförande, Karin Petterson om den vandringssägen som hon hade berättat för Helena om, den om vikingagravplatsen som det sades vila en förbannelse över. Så då påsklovet äntligen kom så satte sig Bertil och Inger Bengtsson i Bertil och Inger Bengtssons gråa mini- buss och åkte ner till Skåne, till Österlen för att söka upp Karin Pettersson och be henne berätta närmre om vandringssägen om vikingagravplatsen som det sades vila en förbannelse öve

Det visade sig att Karin Petterson var mycket tillmötesgående och tog med sig Bertil Bengtsson, och hans fru och barn tillsammans med Helena till ett hembygdsmuseum på Österlen där de just nu hade en utställning där bland annat vandringssägnen om vikingagravplatsen som det sades vila en förbannelse över berättades.

Bertil Bengtsson fick tipset att de då de hade kommit tillbaka till Stockholm igen borde åka till Sigtuna för att där gå med på en guidad tur över staden Sigtuna och även uppsöka något bibliotek i Sigtuna för att där se efter om de kunde finna mer information om vandringssägnen om vikinga gravplatsen som det sades att det vilade en förbannelse över. Bertil Bengtsson stämde möte med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar den kommande lördagen så att de tillsammans kunde åka till Sigtuna och han bokade även en guidad rundvandring i Sigtuna tillsammans med en guide som Karin Petterson hade tipsat honom om som skulle vara mycket kunnig på området och särskilt vad gällde Sigtunas historia.

 Guiden visade sig heta Lena Karlsson som de träffade den kommande lördagen i Sigtuna. Hon visade runt dom på en mycket informationsrik guidad tur i Sigtuna som avslutades på ett av stadens cafèer där alla hade dräkter med teman efter olika kända författare.

 Efter den guidade rundvandringen i Sigtuna och cafèbesöket så gick Bertil och Inger Bengtsosn tillsammans med Helena till det närmaste bibliotek som de kunde hitta.

Där hittade Bertil Bengtsson en kartbok över Vallentuna i Stockholm och en hällristning som han tyckte de skulle åka och se på den kommande helgen. Med det avslutade Peter Thomasson, hans familj, Helena och Oskar sitt besök i Sigtuna. Följande lördag åkte Bertil Bengtsson hans fru Inger Bengtsson tillsmamans med Helena och Oskar för att titta på hällristningen i Vallentuna.

 Man fick klättra lite uppför en liten backe och längst ner i backen låg det ett cafè. Hällristningen var enorm tyckte Helena. De tog en fika på cafèet och kvinnan bakom disken tipsade dom om en intressant plats i Täby kommun som också ligger norr om Stockholm där det skulle finnas en rad med runor som kallades för Jarlebanke bro. Jarlabanke bro, berättade kvinnan bakom disken hette den därför att en viking som på Vikingatiden i Täby kommun byggde den bron och han var den rikaste vikingen på sin tid i Täby kommun. Jarlabanke ägde praktiskt taget hela Täby kommun. Han hade en farmor som även hon ar mycket rik och som hette Estrid och som mot Jarlabankes egen vilja gift bort honom med arvtagerskan till en annan gård inärheten av deras fast Jarlabanke älskade en annan kvinna som han dessutom skulle ha barn med. Denna kvinna hade varit piga på gården.

 Men Jarlabanke tvingades att gifta sig med kvinnan som han inte älskade och först då hans första hustru hade dött var han fri att gifta sig med modern till hans barn. Den kvinna som han gifte sig med, den före detta pigan blev med tiden kompis med Jarlabankes oerhört rika farmor; Estrid. Estrid står staty som en välgjord docka som en dockskapare har gjort efter det skelett som arkeologer har hittat som man tror nästan säkert var Jarlabankes rika farmor Estrids skelett finns i en monter att beskåda på huvudbiblioteket i Täby kommun, norr om Stockholm.

Kvinnan bakom disken nedanför hällristningen i Vallentuna trodde att Bertil och Inger Bengtsson och Helena och Oskar kanske skulle kunna få ut något av ett besök vid Jarlabanke bro då Bertil Bengtsson hade berättat historien om den spökande, kvinnliga arkeologen som inte kunde få frid förrän hon hade fått sin akademiska titel och den skånska vandringssägnen från Österlen i Skåne om vikingagravfältet som det sades att det vilade en förbannelse över. Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar bestämde direkt att de skulle se till att få tillstånd till en arkeologisk utgrävningsexpedition i skogen vid Jarlabanke bro i Täby kommun norr om Stockholm.

 Detta tillstånd fick han efter en vecka. Kommande lördag tog Bertil och Inger Bengtsson med sig Helena och Oskar på den utlovade arkeologiska utgrävningsexpeditionen till skogen vid Jarlabanke bro i Täby kommun norr om Stockholm Till Helenas stora förtjusning så hittade Oskar ett guldsmycke som han var nästan alldeles säker var från vikingatiden.

 Han kontaktade genast det Historiska musèet i Stockholm och fick där tag i en kvinnlig arkeolog som hette Kerstin Gullmarsson. Kerstin satte sig direkt i bilen och åkte ut till Jarlabanke bro där hon möte upp Oskar tillsammans med Bertil och Inger Bengtsson tillsammans med l Helena. Kerstin Gullmarsson undersökte fyndet och tog det sedan med sig till det Historiska musèet i Stockholm för att undersöka det närmre där. Måndagen efter fick Helena ett mail från lärarinnan Eva som var tillbaka på sin skola Söderskolan på söder i Stockholm. Hon berättade att hennes kollega Jenny hade blivit så fascinerad av historien om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde få frid om hon inte fick sin akademiska titel att hon hade bett om att få träffa Helena.

De bestämde att de tillsammans skulle åka ut till Brukskvistas konferensgård så att Jenny Adamsson som Evas bästa klasskompis hette fick se platsen för den spökande, kvinnliga arkeologen som inte kunde få frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. De åkte ut söndagen därpå och Jenny Adamsson blev helt fascinerad av både platsen och historien.

Men då de skulle lämna Brukskvista lägergård för att åka tillbaka hem till Stockholm igen fick Helena syn på mannen som hade överfallit henne.

Hon tog fram mobilen och tog kort på honom bakifrån. Då Helena kom tillbaka till Stockholm så vände hon och Bertil Bengtsson sig till den samma polisstationen där hon hade varit förra gången och såg till att hon fick träffa samme poliskonstapel och för honom visa kortet hon tagit av den mannen som hon trodde var den man som hade överfallit henne.

 Poliskonstapeln såg efter i sitt register av tidigare brottslingar och hittade ett fotografi av en man som stämde in på mannen på Helenas foto.

Mannen hette Bertil Johansson och var från Skarpnäck i Stockholm. Han var tidigare känd hos polisen för en brottslighet i ganska liten skala. Helena blev alldeles stum av förundran. Hon hade gått på ren instinkt och aldrig i livet hade hon trott att mannen hon hade fångat upp på bild med sin kamera kunde vara efterlyst av polisen på riktigt.

 Det tog ett tag att smälta den nyheten att hon hade blivit överfallen av en riktig brottsling som var efterlyst av polisen. Då dom kom ut bombarderade hon Bertil Bengtsson med frågor. Skulle hon behöva ha säkerhetsvakter omkring henne hela tiden i Mellanhöjdsskolan nu? Och skulle hon kunna gå omkring själv på staden och hemma i lägenheten på söder i Stockholm? Men Bertil Bengtsson sa till Helena att det inte skulle vara nödvändigt för Helena att ha några säkerhetsvakter med sig till Mellanhöjdsskolan. Eftersom skulle säkert aldrig mer komma i kontakt med den mannen Bertil Johansson från Skarpnäck igen. Då Helena fick chansen ringde hon upp sina väninnor, Cattarina Olsson som var lärare för en sexa på Söderskolan på söder i Stockholm och Malin Anderson som nu var färdig arkeolog och arbetade på en avdelning för det Historiska musèet i Frihamnen i Stockholm. Cattarina Olssons hade som förslag att de skulle försöka bryta sig in en natt på det Historiska musèet i Stockholm och där igenom avdelningen för gamla bronsfynd från medeltiden. Cattarina Olsson sa att hennes väninna Eva Svensson nog kunde fixa det.

 Så den kommande lördagkvällen efter att det Historiska musèet i Stockholm hade stängt för dagen så träffades Helena tillsammans med Cattarina Olsson, Malin Anderson och Eva Svensson utanför det Historiska musèet i Stockholm. Eva Svensson hade en nyckel och de tog sig in genom huvudentrèn till musèet. På den medeltida avdelningen för bronsfynd i det Historiska musèets källarlokaler hittade de en ask med en massa intressanta smycken och ett kort meddelande.

 Meddelandet var från en kvinna som sade sig vara doktorand i arkeologi och hade hittat dessa silversmycken från vikingatiden då hon olovandes grävde i hagarna vid Brukskvistas konferensgård på Adelsö utanför Stockholm. Men ingen av hennes kolleger trodde att det hon hade hittat var äkta vikingasmycken. Nu riskerade hon att inte få sin doktorandtitel och hon svor att om hon inte fick den skulle hon inte finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.

Plötsligt började larmet gå och poliser kom springande ner i det Historiska musèets källarvåning. Helena fann sig tillsammans med Cattarina Olsson och Malin Anderson omringad av tre stycken mycket arga poliskonstaplar.

De blev förda till polisstationen och sattes i arrest tills någon kunde förklara vad de hade gjort i det Historiska musèets källarlokaler efter stängningsdags.

De hade inte fått med sig smyckesskrinet ut ifrån det Historiska musèets källarlokaler. Helena var mycket förgrymmad.

 Nu skulle hon aldrig få reda på hur det hade gått för den spökande, kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Men Helena svor för sig själv att hon inte heller skulle få ro förrän hon hade gått till grunden med historien om den spökande, kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.
'
Fakta:

 Historien om Jarlabanke bro i Täby kommun och Jarlabankes rika farmor som gifte bort honom är riktiga historiska  händelser och fakta kring det finns att lästa på internet.
Även hällristningen i Vallentuna kommun med tillhörande cafè finns på riktigt.

Författarens anmärkning