Jag heter Kajsa och jag hade precis fått drömjobbet! Jag skulle jobba som barnskötare på förskolan Maskrosen. Maskrosen låg kanske inte direkt i något drömläge: Det var beläget längst ner i ett hyreshus i staden där jag bodde. Och det konstigaste av allt: Förskolan hade ingen egen gård så man tog alla barnen med sig till olika parker varje dag och gjorde längre utflykter med dom.
Men jag var jätteglad. Det skulle bli så himla kul att få börja på förskolan Maskrosen. Men det konstigaste av allt var ändå föreståndaren, Maria Adamson.
Det första Maria Adamson frågade mig med en sorgsen stämma var: " Vad kommer din man ifrån"? Saken är att jag är ogift. Jag har varken sambo eller man. Den andra frågan Maria Adamson ställde var ändå mer konstig. Den löd som följer:" Var bor din makes föräldrar någonstans"? Eftersom jag inte hade någon man så hade jag heller inga svärföräldrar.
Men trots detta faktum så var jag efter denna mycket märkliga intervju anställd som barnskötare på förskolan Maskrosen.
Det var dagen för min första längre utflykt med barnen på förskolan Maskrosen. Vi hade gjort iordning picknick som vi skulle ha med oss: Pastasallad och vatten till alla vuxna och barn. Vi hade bestämt oss för att åka till en större park där dom även hade en 4 h gård vilket kunde vara roligt för alla barnen för där fanns det djur att titta på.
Men det konstiga som sedan hände var att då vi väl var framme i den stora parken med 4h gården med alla djuren och alla barnen hade fått springa omkring och titta på alla djuren i sina inhägnader och vi skulle samlas vid ett bord med bänkar och äta vår medhavda picknick så upptäckte jag till min fasa att det var ju inte de barnen som hade varit med oss från förskolan Maskrosen som satt på bänkarna runt bordet och åt av vår matsäck utan en helt annan samling skara barn som jag inte kände igen.
Jag tittade frågande på mina kolleger. Föresetåndaren Maria Adamson var inte med, hon var hemma på förskolan Maskrosen och skrev journaler. Med mig hade jag mina nya kolleger Elisabeth, Lena och Petronella. " Var är våra barn"? Frågade jag och tittade frågande på dom. " Vaddå, våra"? Undrade Petronella förvånat. " De sitter ju rakt här framför dig och äter lunch"!
" Men, men" , stammade jag. " Det är ju inte samma barn som var med oss från Maskrosen"?
Petronella, Elisabeth och Lena tittade ilsket på mig. De samlade snabbt ihop picknick resterna, slurpade snabbt som katten i sig kaffet och såg tilll att alla barnen hade på sig vantar, och mössor och sina västar med förskolan Maskrosen skrivet på dom gröna västarna, tog barnen i händerna och marscherade iväg i en lång rad bort från mig.
Jag blev till den grad så förvånad att jag bara blev stående kvar i parken med de virvlande matsäckspåse resterna och med min kaffekopp i handen stod jag där och stirrade efter raden av ungar och de tre stycken på mig ilskna förskollärarna som i rask takt marscherade iväg bort från mig tillbaka in mot staden där vi bodde och arbetade.
Jag vågade aldrig vända tillbaka till mitt jobb på förskolan Maskrosen efter denna märkliga händelse .Och jag har till den dag som idag är aldrig riktigt begripit vad det var som egentligen hände där i parken vid 4h gården där vi hade vår picknick och där alla barnen plötsligt var utbytta till några helt andra främmande barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar