Den hemska klassresan/ Helenas natt på lägergården Brukskvista, av: Marika Frykholm

Den hemska klassresan
Helenas natt på lägergården Brukskvista
Av: Marika Frykholm


Helena visste inte vad hon skulle ta sig till. Hela hennes klass hade åkt från lägergården Brukskvista och lämnat henne ensam kvar. Hennes fröken, Mia Svensson hade ringt upprepade gånger till hennes mobil och frågat om inte hennes föräldrar ändå kunde komma och hämta henne. Men Helena hade svarat att varken hennes mamma eller pappa hade tid förrän tidigast måndag morgon att komma ut till Ekerö och hämta henne på Brukskvista.

Helena gick omkring på Brukskvista. Som tur var så fanns det lite smörgåsar kvar i köket som hon kunde ta till middag. Och det fanns lite saft i en tillbringare i kylskåpet. Så Helena tog sig saft och smörgåsar till middag och åt det ensam i lägergårdens matsal.

Helena kände sig olustig. Det var antagligen den ruskiga spökhistorien om arkeologen som försvann som sades spöka om hon inte fick sin akademiska titel. Helena bestämde sig för att det var bäst att gå och lägga sig tidigt och sova bort större delen av den här kvällen och natten så att det blev morgon fort.

Helena sov natten igenom och drömde ingenting. Hon vaknade tidigt på måndag morgon. Av någon anledning kände hon sig fortfarande lika olustig som innan hon gick och lade sig. Hon gick ut ur lägergården och fram till staketet som skilde lägergården från fältet där arkeologen sades ha försvunnit. Helena ropade till. I gräset framför staketet syntes fotspår! Fast hon visste att hon hade varit ensam på lägergården hela natten. Helena visste inte vad hon skulle ta sig till. Men nyfikenheten tog övertaget och hon klättrade snabbt över staketet och började följa fotspåren i gräset på andra sidan staketet för att se vart dom kunde leda.

Den hemska klassresan, av: Marika Frykholm

Den hemska klassresan
Vem var arkeologen?
Av: Marika Frykholm


Helena låg med täcket över huvudet. Försiktigt kikade hon upp.
Till sin förvåning såg hon sin fröken, Mia Svensson stå i dörröppningen. ” Skrämde jag dig Helena”? Frågade Mia. ” Ja, det gjorde du”, svarade Helena. ” Jag var bara i köket för att kolla att jag hade släckt ordentligt”, fortsatte Mia. ” Det hade jag. Nu kan du fortsätta sova, gonatt”, sa Mia och gick ut och stängde sovsalsdörren efter sig.

Dagen efter pratade hela klassen om den kusliga filmen om arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Vem hon kunde ha varit. Varför hon hon inte hade fått sin titel. Hur kunde det vara så viktigt? Helena ville inte lyssna. Hon bestämde sig för att gå ut och titta på fältet bredvid lägergården Brukskvista och se efter där den spökande arkeelogen hade arbetat innan hon tragiskt nog försvann.

Helena klättrade över staketet till fältet bredvid lägergården Brukskvista. Hon gick omkring och tittade på ängen där arkeologen hade haft sin sista utgrävning innan hon hade försvunnit. Det såg itne särskilt spännande ut. Bara en massa grönt gräs och kossor som betade på ängen. Inte ett dugg spännande eller det minsta kusligt. Besviken gick Helena tillbaka till lägergården. Då hon till sin förskräckelse såg bussen med hela hennes klass rulla ut från gården. Helena hojtade till. Men det var såklart ingen som hörde henne. Hur skulle hon nu ta sig tillbaka till Stockholm? Hon hade inga pengar att ta sig in till stan för. Hon bestämde sig för att gå in på lägergården och ringa till sina föräldrar så att de kunde komma och hämta henne. Men hennes mamma sa att det tidigaste dom kunde komma var först dagen efter. Vad skulle hon nu göra?