Men Julia Strand hade ingenting nytt att tillägga. Hon tyckte fortfarande att det bästa tillävgagångssättet mot de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella var att jag visade upp en glad och leende fasad, att jag var snäll, hjälpsam och tillmötesgående så trodde Julia Strand helt säkert att samarbetet mellan mig, Linda, Anna och Petronella vad gällde hästen Pontus skötsel skulle gå jättebra.
Jag var inte direkt lika säker på detta goda råd men åkte till Spiltans ridskola samma eftermiddag efter skolans slut med den goda föresatsen att vara snäll, glad, och tillmötesgående och visa upp en leende fasad mot Linda, Anna och Petronella.
Men det gick som det brukade gå. Linda var om möjligt ännu mer stöddig än vanligt. Hon bossade till och med omkring Anna, och Petronella lika mycket som med mig. Till slut fick till och med Anna nog. Hon sade till mig: " Ridskolekontoret nu"! Och vi gick dit, jag och Petronella och Anna tillsammans och stod i en ring och diskuterade problemet Linda. Det lustiga var att nu var det plötsligt Linda som hade blivit ett problem och det var vi tre tjejer, Anna, Petronella och jag själv som försökte att hitta en gemensam lösning på problemet.
Lösningen kom jag på! Den kom som en blixt från en klar himmel, ett gammalt uttryck men inte sämre av att det använts förut. Jag sade till Anna och Petronella: " Kom till min skola imorgon förmiddag så går vi allihopa till vår kurator, Julia Strand så att hon får träffa er och så kan vi tillsammans berätta för henne om vårt problem med Linda och vår gemensamma skötsel av Pontus"!
" Vilken jättebra idè"! Tyckte både Anna och Petronella.
Så dagen efter klockan 10.00 kom Anna och Petronella till min mellanstadieskola, Sundbyskolan och vi sökte gemensamt upp vår skolkurator, Julia Strand. Men fastän Julia Strand uttryckte sitt gillande över att äntligen få träffa Anna och Petronella hade hon ändå samma råd att ge oss: Visa upp en leende fasad, vara snälla och tillmötesgående så skulle allting kring hästen Pontus skötsel på Spiltans ridskola fungera jättebra var Julia Strand alldeles övertygad om.
Så Anna och Petronella åkte tillbaka till sin egen mellanstadieskola med oförättat ärende och tillsammans mötte vi allihopa upp på Spiltans ridskola samma eftermiddag efter skolans slut.
Nu var vi verkligen tvungna att hitta på en lösning på vårt problem med samarbetet med Linda och av hästen Pontus skötsel på Spiltans ridskola. Vi insåg att vi nu skulle behöva ta ridskolechefen Ulla till hjälp och bestämde oss för att ta kontakt med henne den kommande mådagseftermiddagen då vi skulle vara på Spiltans ridskola nästa gång.
tisdag 22 januari 2019
lördag 19 januari 2019
Ridskolan Spiltans ridskola, forts.. / Novell skriven av: Marika Frykholm
Klockan 11.00 var jag på plats hos barn och ungdomspsykologen som hette Jill Edström. Jill var en mycket trevlig och en väldigt förstående person.
Men hon kom med med exakt det samma rådet som kuratorn Julia Strand hade gjort. Nämligen att jag skulle vara snäll, tillmötesgående och visa prov på ett glatt humör vilket enligt Jill Edström skulle få de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda Anna och Petronella att till slut acceptera mig som medskötare åt hästen Pontus på Spiltans ridskola.
Jag åkte till Spiltans ridskola direkt efter skolan och var först på plats. För att riktigt noga följa Jill Edströms goda råd så satte jag genast igång att mocka Pontus spilta. Samt svabbade spiltväggarna och spiltans golv tills allting sken.
Men inte hjälpte det. Då Linda, Anna, och Petronella småningom dök upp vid Pontus spilta skällde Linda ut mig och anklagade mig för att göra allt fel.
Jag svarade med att visa upp ett strålande leende och genast göra om mockningen av spiltan, samt svabbningen av spiltväggarna..
Till slut verkade Linda vekna något. Hon till och med bad mig göra henne, Anna och Petronella sällskap in på manegen där vi skulle bli tilldelade vilka hästar vi skulle få leda under den kommande ridlektionen.
Då det visade sig vara Lindas tur att få leda Pontus under den kommande ridlektionen log jag ett lika strålande leende mot henne och gratulerade henne. Linda log glatt tillbaka och så var ridlektionen i full gång. Jag hade blivit tilldelad hästen Minus som var en mörkbrun ponny att leda under ridlektionen.
Det hela gick bättre än väntat. Men inombords gnagde det i mig att jag för att få en behagligare tillvaro på Spiltans ridskola tvingades sänka mig till en sådan låg nivå att jag blev tvingad att fjäska för Linda, Anna och Petronella hela tiden.. Hur skulle jag göra nu? Frågade jag mig själv. Jo, bestämde jag mig för. Jag skulle uppsöka kuratorn Julia Strand igen för att bevisa för henne att det inte var så bra att hålla på och fjäska för de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella. Sagt och gjort: Jag bokade en tid till den kommande måndagförmiddagen hos kuratorn Julia Strand. Det fick visa sig vem av oss som hade rätt vid det kommande mötet om det bästa tillvägagångssättet med de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella.
Men hon kom med med exakt det samma rådet som kuratorn Julia Strand hade gjort. Nämligen att jag skulle vara snäll, tillmötesgående och visa prov på ett glatt humör vilket enligt Jill Edström skulle få de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda Anna och Petronella att till slut acceptera mig som medskötare åt hästen Pontus på Spiltans ridskola.
Jag åkte till Spiltans ridskola direkt efter skolan och var först på plats. För att riktigt noga följa Jill Edströms goda råd så satte jag genast igång att mocka Pontus spilta. Samt svabbade spiltväggarna och spiltans golv tills allting sken.
Men inte hjälpte det. Då Linda, Anna, och Petronella småningom dök upp vid Pontus spilta skällde Linda ut mig och anklagade mig för att göra allt fel.
Jag svarade med att visa upp ett strålande leende och genast göra om mockningen av spiltan, samt svabbningen av spiltväggarna..
Till slut verkade Linda vekna något. Hon till och med bad mig göra henne, Anna och Petronella sällskap in på manegen där vi skulle bli tilldelade vilka hästar vi skulle få leda under den kommande ridlektionen.
Då det visade sig vara Lindas tur att få leda Pontus under den kommande ridlektionen log jag ett lika strålande leende mot henne och gratulerade henne. Linda log glatt tillbaka och så var ridlektionen i full gång. Jag hade blivit tilldelad hästen Minus som var en mörkbrun ponny att leda under ridlektionen.
Det hela gick bättre än väntat. Men inombords gnagde det i mig att jag för att få en behagligare tillvaro på Spiltans ridskola tvingades sänka mig till en sådan låg nivå att jag blev tvingad att fjäska för Linda, Anna och Petronella hela tiden.. Hur skulle jag göra nu? Frågade jag mig själv. Jo, bestämde jag mig för. Jag skulle uppsöka kuratorn Julia Strand igen för att bevisa för henne att det inte var så bra att hålla på och fjäska för de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella. Sagt och gjort: Jag bokade en tid till den kommande måndagförmiddagen hos kuratorn Julia Strand. Det fick visa sig vem av oss som hade rätt vid det kommande mötet om det bästa tillvägagångssättet med de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella.
Ridskolan Spiltans ridskola, forts. / Novell skriven av: Marika Frykholm
Jenny Strand visade sig vara en mycket trevlig kurator. Hon frågade mig hur jag mådde; jag berättade att jag mådde bra, men också om mina problem på Spiltans ridskola med de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella och hur svårt det var för oss att samarbeta kring hästen Pontus skötesel. Och hur de tvingade mig att göra allt grovgörat vilket i sin tur ledde till att även den roliga delen att leda Pontus på ridlektionerna förvärrades av att Linda, Anna och Petronella sedan tvingade på mig allt grovgörat så fort ridlektionerna var slut.
Jenny Strand rådde mig att försöka visa mig att vara så samarbetsvillig som möjligt. Att verka glad och tillmötesgående även om Linda, Anna och Petronella periodvis kunde vara mycket stöddiga och direkt taskiga mot mig. Jenny Strand trodde att jag om jag använde den metoden skulle vinna i längden så att vi allihopa kunde få ha lika roligt med samarbetet kring hästen Pontus skötsel på Spiltans ridskola.
Jag satte planen i verket redan följande dag som var en onsdag. Men det gick verkligen inte bra. Linda, Anna och Petronella var om möjligt ännu mer otrevliga mot mig än vanligt var. Jag riktigt gnisslade tänder bakom deras ryggar. Det här gick inte alls som Jenny Strand och jag hade planerat.
Och så fortsatte det hela veckan. Än fick jag leda Pontus på ridlektionerna. Än kastade sig Linda, Anna och Petronella över mig så fort ridlektionen var över, grabbade tag i Pontus tyglar och ledde iväg med honom själva för att göra allt det roliga som att rykta honom och kratsa hovarna på honom medan jag sattes på att mocka ut Pontus spilta och göra rent på spiltväggarna. Det var ett riktigt elände.
Följande måndag gick jag till kuratorn Jenny Strand igen och jag hade beställt en tid innan. Vi satt och pratade i en halvtimme. Men Jenny Strand tyckte att jag trots allt skulle fortsätta bete mig efter det rådet hon hade givit mig. Vilket var: Visa mig snäll och samarbetsvillig och bemöta Lindas, Annas och Petronellas glåpord och otrevliga beteende mot mig med ett så glatt humör som möjligt.
Jag gick suckande därifrån. Jag var helt enkelt tvungen att ta till en annan metod. Jag var tvungen att hitta någon annan vuxen person att fråga om råd. Jag visste mig ingen annan råd än att be mina föräldrar, Hèlen och Staffan Magnusson om hjälp att komma i kontakt med BUP= Barn och ungdoms psykiatriska mottagningen i vår stad.
Detta gjorde mina föräldrar Hèlen och Staffan Magnusson väldigt gärna. De hade ju märkt på senare tiden att jag inte mådde riktigt bra och inte var mitt vanliga glada jag längre. Så de bokade en tid åt mig hos barnpsykologen på barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i vår stad den kommanden lördagsförmiddagen klockan 11.00.
Jag var mycket spänd och förväntansfull på vad som komma skulle av detta inbokade möte med barn- och ungdomspsykologen.
Jenny Strand rådde mig att försöka visa mig att vara så samarbetsvillig som möjligt. Att verka glad och tillmötesgående även om Linda, Anna och Petronella periodvis kunde vara mycket stöddiga och direkt taskiga mot mig. Jenny Strand trodde att jag om jag använde den metoden skulle vinna i längden så att vi allihopa kunde få ha lika roligt med samarbetet kring hästen Pontus skötsel på Spiltans ridskola.
Jag satte planen i verket redan följande dag som var en onsdag. Men det gick verkligen inte bra. Linda, Anna och Petronella var om möjligt ännu mer otrevliga mot mig än vanligt var. Jag riktigt gnisslade tänder bakom deras ryggar. Det här gick inte alls som Jenny Strand och jag hade planerat.
Och så fortsatte det hela veckan. Än fick jag leda Pontus på ridlektionerna. Än kastade sig Linda, Anna och Petronella över mig så fort ridlektionen var över, grabbade tag i Pontus tyglar och ledde iväg med honom själva för att göra allt det roliga som att rykta honom och kratsa hovarna på honom medan jag sattes på att mocka ut Pontus spilta och göra rent på spiltväggarna. Det var ett riktigt elände.
Följande måndag gick jag till kuratorn Jenny Strand igen och jag hade beställt en tid innan. Vi satt och pratade i en halvtimme. Men Jenny Strand tyckte att jag trots allt skulle fortsätta bete mig efter det rådet hon hade givit mig. Vilket var: Visa mig snäll och samarbetsvillig och bemöta Lindas, Annas och Petronellas glåpord och otrevliga beteende mot mig med ett så glatt humör som möjligt.
Jag gick suckande därifrån. Jag var helt enkelt tvungen att ta till en annan metod. Jag var tvungen att hitta någon annan vuxen person att fråga om råd. Jag visste mig ingen annan råd än att be mina föräldrar, Hèlen och Staffan Magnusson om hjälp att komma i kontakt med BUP= Barn och ungdoms psykiatriska mottagningen i vår stad.
Detta gjorde mina föräldrar Hèlen och Staffan Magnusson väldigt gärna. De hade ju märkt på senare tiden att jag inte mådde riktigt bra och inte var mitt vanliga glada jag längre. Så de bokade en tid åt mig hos barnpsykologen på barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i vår stad den kommanden lördagsförmiddagen klockan 11.00.
Jag var mycket spänd och förväntansfull på vad som komma skulle av detta inbokade möte med barn- och ungdomspsykologen.
fredag 18 januari 2019
Ridskolan Spiltan, forts/ Novell skriven av: Marika Frykholm
Så kom den då den första ridlektionen som jag skulle få leda Pontus på. Men det gick verkligen inte som jag tänkt det. De tre stöddiga tjejerna, Linda, Anna, och Petronella var alla tre tillsammans med på ridlektionen och ledde varsina hästar.
Linda ledde ett brunt sto som hette Marina. Anna ledde en fux som hette Vivvi, och Petronella ledde en skimmel som hette Toker.
Jag trodde jag skulle svimma rakt av framför hela ridskolan av besvikelse och frustration. Och inte gick det bra att leda Pontus som annars brukade vara så snäll och lydig, konstrade hela tiden. Än tvärnitade han och vägrade gå framåt. Än ville han galoppera så att jag knappt han få honom att stanna och tjejen som red honom satt och såg vettskrämd ut mest hela tiden. Hon hette Julia.
Jag var alldeles förtvivlad vid lektionens slut. Det här betydde slutet för mig på Spiltans ridskola och som skötare åt Pontus det var jag alldeles säker på .Döm därför av min förvåning då ridskolechefen Ulla tog mig åt sidan och berömde min insats som ledare åt Pontus på eftermiddagens första ridlektion!
Jag blev själaglad och riktigt skuttade ut från manegen och gjorde precis alla de tyngre sysslor som Linda, Anna och Petronella hade hittat på åt mig för att jag riktigt skulle känna mig så urusel som möjligt eftersom jag just hade fått leda Pontus en hel ridlektion.
Och på det viset fortsatte det de följande veckorna. Jag fick leda Pontus på nästan varenda ridlektion på eftermiddagarna. Pontus konstrade och hade sig. Linda, Anna och Petronella tvingade mig att göra de tyngsta sysslorna efter varje ridlektion. Jag visste snart inte vad jag skulle ta mig till. Det verkade vara en helt hopplös situation att befinna sig i!
Då kom jag på det! Jag beställde tid hos skolans kurator för att om möjligt genom henne få bukt med mina problem. Nu skulle allt bli bättre, det kände jag på mig. Jag såg fram emot måndagen då jag hade stämt träff med skolans kurator som hette Jenny Strand.
Linda ledde ett brunt sto som hette Marina. Anna ledde en fux som hette Vivvi, och Petronella ledde en skimmel som hette Toker.
Jag trodde jag skulle svimma rakt av framför hela ridskolan av besvikelse och frustration. Och inte gick det bra att leda Pontus som annars brukade vara så snäll och lydig, konstrade hela tiden. Än tvärnitade han och vägrade gå framåt. Än ville han galoppera så att jag knappt han få honom att stanna och tjejen som red honom satt och såg vettskrämd ut mest hela tiden. Hon hette Julia.
Jag var alldeles förtvivlad vid lektionens slut. Det här betydde slutet för mig på Spiltans ridskola och som skötare åt Pontus det var jag alldeles säker på .Döm därför av min förvåning då ridskolechefen Ulla tog mig åt sidan och berömde min insats som ledare åt Pontus på eftermiddagens första ridlektion!
Jag blev själaglad och riktigt skuttade ut från manegen och gjorde precis alla de tyngre sysslor som Linda, Anna och Petronella hade hittat på åt mig för att jag riktigt skulle känna mig så urusel som möjligt eftersom jag just hade fått leda Pontus en hel ridlektion.
Och på det viset fortsatte det de följande veckorna. Jag fick leda Pontus på nästan varenda ridlektion på eftermiddagarna. Pontus konstrade och hade sig. Linda, Anna och Petronella tvingade mig att göra de tyngsta sysslorna efter varje ridlektion. Jag visste snart inte vad jag skulle ta mig till. Det verkade vara en helt hopplös situation att befinna sig i!
Då kom jag på det! Jag beställde tid hos skolans kurator för att om möjligt genom henne få bukt med mina problem. Nu skulle allt bli bättre, det kände jag på mig. Jag såg fram emot måndagen då jag hade stämt träff med skolans kurator som hette Jenny Strand.
torsdag 17 januari 2019
Ridskolan Spiltans ridskola, forts./ Novell skriven av: Marika Frykholm
Jag och min bästa kompis Lena hade kommit fram till att vi skulle försöka lösa konflikten mellan de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella genom att prata med dom.
Så veckan därpå som Linda hade trängt in mig i Pontus spilthörna så grabbade jag tag i Linda och sa till henne att jag tyckte vi skulle prata. " Om vaddå"?!!! Undrade Linda kaxigt. ! Jag har inte tid, jag har en häst att sköta"!
" Jo, jag tänkte att du, jag, Anna, och Petronella och min kompis Lena skulle sätta oss ner och prata lite försökte jag. Till slut gick Linda med på det och vi träffades på ridskolan Spiltans cafè, som hette Cafè Spiltan.
Men det gick käpprakt åt skogen. Linda tyckte visserligen att det var en jättebra av mig att vi skulle sätta oss ner och diskutera skötseln av Pontus. Problemet var bara det att hon lassade på mig alla de tunga arbetsuppgifterna som att mocka Pontus spilta, göra rent träns och sadel, utfodra, och liknande uppgifter. Så att hon själv, Anna och Petronella kunde ha mera tid att vara med på de ridlektioner som Pontus var med på. Och hjälpa till att leda Pontus på de ridlektioner som han var med på. Rida honom fick vi göra alla fyra.
Jag var mycket deprimerad efter detta möttes utgång. Det hade inte alls gått åt det håll som jag ville. Hur i allsindar skulle jag göra nu?
Den frågan sysselsatte mig de kommande dagarna och veckorna då jag gick omkring och skötte alla de tyngre sysslorna kring Pontus skötsel på Spiltans ridskola. Än hoppades jag att någon som till exempel ridskolechefen Ulla skulle upptäcka hur utnyttjad jag var och hur orättvist allting var. Aldrig fick jag vara med på ridlektionerna längre. Och inte fick jag leda Pontus heller längre på ridlektionerna.
Jag fick plötsligt en riktig snilleblixt! Det slog mig att jag hade faktiskt aldrig varit med om att leda Pontus på några ridlektioner förut! Jag skulle prata med ridskolechefen Ulla om det.
Sagt och gjort. Jag haffade Ulla och frågade henne om inte jag kunde få leda Pontus på några ridlektioner varje vecka. Ulla gick genast med på det och jag var överlycklig igen! Jag skulle få börja leda Pontus måndag följande vecka på den första ridlektionen för eftermiddagen. Det såg jag verkligen fram emot!
Så veckan därpå som Linda hade trängt in mig i Pontus spilthörna så grabbade jag tag i Linda och sa till henne att jag tyckte vi skulle prata. " Om vaddå"?!!! Undrade Linda kaxigt. ! Jag har inte tid, jag har en häst att sköta"!
" Jo, jag tänkte att du, jag, Anna, och Petronella och min kompis Lena skulle sätta oss ner och prata lite försökte jag. Till slut gick Linda med på det och vi träffades på ridskolan Spiltans cafè, som hette Cafè Spiltan.
Men det gick käpprakt åt skogen. Linda tyckte visserligen att det var en jättebra av mig att vi skulle sätta oss ner och diskutera skötseln av Pontus. Problemet var bara det att hon lassade på mig alla de tunga arbetsuppgifterna som att mocka Pontus spilta, göra rent träns och sadel, utfodra, och liknande uppgifter. Så att hon själv, Anna och Petronella kunde ha mera tid att vara med på de ridlektioner som Pontus var med på. Och hjälpa till att leda Pontus på de ridlektioner som han var med på. Rida honom fick vi göra alla fyra.
Jag var mycket deprimerad efter detta möttes utgång. Det hade inte alls gått åt det håll som jag ville. Hur i allsindar skulle jag göra nu?
Den frågan sysselsatte mig de kommande dagarna och veckorna då jag gick omkring och skötte alla de tyngre sysslorna kring Pontus skötsel på Spiltans ridskola. Än hoppades jag att någon som till exempel ridskolechefen Ulla skulle upptäcka hur utnyttjad jag var och hur orättvist allting var. Aldrig fick jag vara med på ridlektionerna längre. Och inte fick jag leda Pontus heller längre på ridlektionerna.
Jag fick plötsligt en riktig snilleblixt! Det slog mig att jag hade faktiskt aldrig varit med om att leda Pontus på några ridlektioner förut! Jag skulle prata med ridskolechefen Ulla om det.
Sagt och gjort. Jag haffade Ulla och frågade henne om inte jag kunde få leda Pontus på några ridlektioner varje vecka. Ulla gick genast med på det och jag var överlycklig igen! Jag skulle få börja leda Pontus måndag följande vecka på den första ridlektionen för eftermiddagen. Det såg jag verkligen fram emot!
tisdag 15 januari 2019
Ridskolan Spiltans ridskola, forts./ Novell skriven av: Marika Frykholm
Allt hade bara blivit värre sedan vi hade haft det där mötet tillsammans med mina föräldrar som suttit och diskuterat problemet med Lindas, Annas och Pettronellas föräldrar om hur vi skulle få vår relation att bli bättre.
Jag riktigt vantrivdes nu som skötare åt Pontus. Jag fick bara göra grovgörat som att mocka Pontus spilta på Spiltans ridskola hela tiden, samt att göra rent väggarna, putsa träns och se till att sadeln och det som tidigare hette voylocken var rena och fina. Ingenting var roligt mer.
Jag gick omkring hela tiden både i skolan och på Spiltans ridskola och deppade. Till slut tröttnade min bästa kompis Lena också och sa att jag fick skärpa mig annars skulle hon hellre vara tillsammans med våra klasskompisar Rebecka och Kattarina.
Så ingenting var kul just nu. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle ta mig till eller hur jag skulle ta mig ur situationen som hade uppstått.
Jag såg flera scenarior framför mig. Det ena var att jag gjorde alla uppgifter som Linda, Anna och Petronella lade på mig helt perfekt så att de inte kunde klaga på någonting.
Det andra scenariot var att jag bjöd Linda, Anna och Petronella på fika inne på stadens ena cafè och bjöd dom på deras favorit läskedrycker samt deras favorit bakverk och att vi sedan gick därifrån och var bästa kompisar för livet.
Men naturligtvis gjorde jag ingenting av allt det där. Men att bjuda Linda, Anna, och Petronella på fika på stadens bästa cafè gjorde jag till slut. Men inte slutade det med att vi fyra blev bästa kompisar precis. Snarare tvärtom. Det slutade med att Linda förklarade att det var bra att jag hade accepterat min situation som underskötare till Pontus på Spiltans ridskola. Sedan gick vi därifrån alla fyra arm i arm tillbaka till ridskolan där allting fortsatte precis som förut.
Men jag vägrade att acceptera min situation som underskötare åt Pontus. Så då kom jag på idèn att jag skulle anamma min idè nummer ett: Att göra alla uppgifterna som Linda, Anna, och Petronella lade på mig helt perfekt!
Det verkade som den absolut bästa lösningen. Tyckte jag.
Jag riktigt vantrivdes nu som skötare åt Pontus. Jag fick bara göra grovgörat som att mocka Pontus spilta på Spiltans ridskola hela tiden, samt att göra rent väggarna, putsa träns och se till att sadeln och det som tidigare hette voylocken var rena och fina. Ingenting var roligt mer.
Jag gick omkring hela tiden både i skolan och på Spiltans ridskola och deppade. Till slut tröttnade min bästa kompis Lena också och sa att jag fick skärpa mig annars skulle hon hellre vara tillsammans med våra klasskompisar Rebecka och Kattarina.
Så ingenting var kul just nu. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle ta mig till eller hur jag skulle ta mig ur situationen som hade uppstått.
Jag såg flera scenarior framför mig. Det ena var att jag gjorde alla uppgifter som Linda, Anna och Petronella lade på mig helt perfekt så att de inte kunde klaga på någonting.
Det andra scenariot var att jag bjöd Linda, Anna och Petronella på fika inne på stadens ena cafè och bjöd dom på deras favorit läskedrycker samt deras favorit bakverk och att vi sedan gick därifrån och var bästa kompisar för livet.
Men naturligtvis gjorde jag ingenting av allt det där. Men att bjuda Linda, Anna, och Petronella på fika på stadens bästa cafè gjorde jag till slut. Men inte slutade det med att vi fyra blev bästa kompisar precis. Snarare tvärtom. Det slutade med att Linda förklarade att det var bra att jag hade accepterat min situation som underskötare till Pontus på Spiltans ridskola. Sedan gick vi därifrån alla fyra arm i arm tillbaka till ridskolan där allting fortsatte precis som förut.
Men jag vägrade att acceptera min situation som underskötare åt Pontus. Så då kom jag på idèn att jag skulle anamma min idè nummer ett: Att göra alla uppgifterna som Linda, Anna, och Petronella lade på mig helt perfekt!
Det verkade som den absolut bästa lösningen. Tyckte jag.
lördag 5 januari 2019
Ridskolan Spiltans ridskola, forts./ Novell skriven av: Marika Frykholm
Allt hade bara blivit värre sedan vi hade haft det där mötet tillsammans med mina föräldrar som suttit och diskuterat problemet med Lindas, Annas och Pettronellas föräldrar om hur vi skulle få vår relation att bli bättre.
Jag riktigt vantrivdes nu som skötare åt Pontus. Jag fick bara göra grovgörat som att mocka Pontus spilta på Spiltans ridskola hela tiden, samt att göra rent väggarna, putsa träns och se till att sadeln och det som tidigare hette voylocken var rena och fina. Ingenting var roligt mer.
Jag gick omkring hela tiden både i skolan och på Spiltans ridskola och deppade. Till slut tröttnade min bästa kompis Lena också och sa att jag fick skärpa mig annars skulle hon hellre vara tillsammans med våra klasskompisar Rebecka och Kattarina.
Så ingenting var kul just nu. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle ta mig till eller hur jag skulle ta mig ur situationen som hade uppstått.
Jag såg flera scenarior framför mig. Det ena var att jag gjorde alla uppgifter som Linda, Anna och Petronella lade på mig helt perfekt så att de inte kunde klaga på någonting.
Det andra scenariot var att jag bjöd Linda, Anna och Petronella på fika inne på stadens ena cafè och bjöd dom på deras favorit läskedrycker samt deras favorit bakverk och att vi sedan gick därifrån och var bästa kompisar för livet.
Men naturligtvis gjorde jag ingenting av allt det där. Men att bjuda Linda, Anna, och Petronella på fika på stadens bästa cafè gjorde jag till slut. Men inte slutade det med att vi fyra blev bästa kompisar precis. Snarare tvärtom. Det slutade med att Linda förklarade att det var bra att jag hade accepterat min situation som underskötare till Pontus på Spiltans ridskola. Sedan gick vi därifrån alla fyra arm i arm tillbaka till ridskolan där allting fortsatte precis som förut.
Men jag vägrade att acceptera min situation som underskötare åt Pontus. Så då kom jag på idèn att jag skulle anamma min idè nummer ett: Att göra alla uppgifterna som Linda, Anna, och Petronella lade på mig helt perfekt!
Det verkade som den absolut bästa lösningen. Tyckte jag.
Jag riktigt vantrivdes nu som skötare åt Pontus. Jag fick bara göra grovgörat som att mocka Pontus spilta på Spiltans ridskola hela tiden, samt att göra rent väggarna, putsa träns och se till att sadeln och det som tidigare hette voylocken var rena och fina. Ingenting var roligt mer.
Jag gick omkring hela tiden både i skolan och på Spiltans ridskola och deppade. Till slut tröttnade min bästa kompis Lena också och sa att jag fick skärpa mig annars skulle hon hellre vara tillsammans med våra klasskompisar Rebecka och Kattarina.
Så ingenting var kul just nu. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle ta mig till eller hur jag skulle ta mig ur situationen som hade uppstått.
Jag såg flera scenarior framför mig. Det ena var att jag gjorde alla uppgifter som Linda, Anna och Petronella lade på mig helt perfekt så att de inte kunde klaga på någonting.
Det andra scenariot var att jag bjöd Linda, Anna och Petronella på fika inne på stadens ena cafè och bjöd dom på deras favorit läskedrycker samt deras favorit bakverk och att vi sedan gick därifrån och var bästa kompisar för livet.
Men naturligtvis gjorde jag ingenting av allt det där. Men att bjuda Linda, Anna, och Petronella på fika på stadens bästa cafè gjorde jag till slut. Men inte slutade det med att vi fyra blev bästa kompisar precis. Snarare tvärtom. Det slutade med att Linda förklarade att det var bra att jag hade accepterat min situation som underskötare till Pontus på Spiltans ridskola. Sedan gick vi därifrån alla fyra arm i arm tillbaka till ridskolan där allting fortsatte precis som förut.
Men jag vägrade att acceptera min situation som underskötare åt Pontus. Så då kom jag på idèn att jag skulle anamma min idè nummer ett: Att göra alla uppgifterna som Linda, Anna, och Petronella lade på mig helt perfekt!
Det verkade som den absolut bästa lösningen. Tyckte jag.
fredag 4 januari 2019
Ridskolan Spiltans ridskola, forts./ Novell skriven av: Marika Frykholm
Om jag hade trott att min nya tillvaro som skötare åt hästen Pontus skulle bli helt fantastisk så hade jag inte kunnat ha haft mera fel. Det hela slutade istället med att de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella utnyttjade mig maximalt.
Jag fick göra allt grovgörat. Som att mocka, fodra, och göra rent stallgången utanför Pontus spilta på Spiltans ridskola. Då jag vågade mig på att så mycket som ifrågasätta, eller beklaga mig så konstaterade Linda helt krasst att det var jag själv som hade bett om att få bli skötare åt Pontus, inte hon själv, Anna eller Petronella.
Min nya tillvaro som skötare åt Pontus var mycket dyster. Inte blev den bättre av att min bästa kompis Lena hela tiden gjorde sitt bästa för att medla mellan mig, Linda, Anna och Petronella. Då förvärrades situationen kapitalt.
Till slut gick det så långt att Linda tvingade mig att leda Pontus istället för att rida honom på en av nybörjarnas ridlektioner på Spiltans ridskola. Men jag hade tur. Det visade sig vara ridskolechefen Ulla som ledde just den lektionen.
Ulla tog sakerna i egna händer Hon kallade till möte tillsammans med Lindas, Annas, Petronellas och mina föräldrar. Men det slutade i katastrof. Dagen efter som var en måndagkväll satte Linda mig på att göra rent hela Pontus spilta från golv till spiltväggarna, till att putsa träns, och verkligen sköta grovgörat.
Jag var helt slut då jag kom hem den kvällen. Och djupt deprimerad. Vad skulle jag ta mig till?
Jag fick göra allt grovgörat. Som att mocka, fodra, och göra rent stallgången utanför Pontus spilta på Spiltans ridskola. Då jag vågade mig på att så mycket som ifrågasätta, eller beklaga mig så konstaterade Linda helt krasst att det var jag själv som hade bett om att få bli skötare åt Pontus, inte hon själv, Anna eller Petronella.
Min nya tillvaro som skötare åt Pontus var mycket dyster. Inte blev den bättre av att min bästa kompis Lena hela tiden gjorde sitt bästa för att medla mellan mig, Linda, Anna och Petronella. Då förvärrades situationen kapitalt.
Till slut gick det så långt att Linda tvingade mig att leda Pontus istället för att rida honom på en av nybörjarnas ridlektioner på Spiltans ridskola. Men jag hade tur. Det visade sig vara ridskolechefen Ulla som ledde just den lektionen.
Ulla tog sakerna i egna händer Hon kallade till möte tillsammans med Lindas, Annas, Petronellas och mina föräldrar. Men det slutade i katastrof. Dagen efter som var en måndagkväll satte Linda mig på att göra rent hela Pontus spilta från golv till spiltväggarna, till att putsa träns, och verkligen sköta grovgörat.
Jag var helt slut då jag kom hem den kvällen. Och djupt deprimerad. Vad skulle jag ta mig till?
Ridskolan Spiltans ridskola, forts,/ Novell skriven av: Marika Frykholm
Jag var alldeles till mig av spänning och förväntan. Det skulle bli ridtävling på Spiltans ridskola och alla ridskolelever, nybörjare som vana ryttare var välkomna att anmäla sig! Jag hade anmält mig direkt. Naturligtvis så hade Pontus genast tingats av en av hans tre stöddiga skötare, den här gången var det Anna som skulle få turen att tävla med Pontus.
Men jag hade tur och fick den mörkbruna valacken, Petter, honom med de fyra vita sockorna på hovarna och den svarta manen och den svarta svansen. Jag skulle tävla i hoppning.
Jag var jättenervös då det blev min tur men det gick över förväntan bra och jag vann! Anna hade lyckats riva en bom och fått fyra fel, och hon hade haft den sämsta tiden så att hon åkte ut ur tävlingen.
Då jag red mitt ärevarv och sedan fick ta emot prisrosetten av domaren sken jag belåtet av stolthet. Efter hopptävlingen kom ridskolechefen Ulla fram till mig och sa att jag fick önska mig vad som helst som pris vad gällde ridningen och skötseln av ridskolehästar på Spiltans ridskola eftersom jag hade varit så duktig att jag hade vunnit hopptävlingen.
Valet var enkelt. Jag svarade henne direkt att det enda jag önskade var att bli skötare åt Pontus tillsammans med Linda, Anna och Petronella. Ulla sa att det gick alldeles utmärkt att ordna. Och bredvid stod de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella och grimaserade av ilska och vrede åt min stora tur. Det var den bästa dagen i hela mitt liv då jag fick bli skötare åt Pontus!
Men jag hade tur och fick den mörkbruna valacken, Petter, honom med de fyra vita sockorna på hovarna och den svarta manen och den svarta svansen. Jag skulle tävla i hoppning.
Jag var jättenervös då det blev min tur men det gick över förväntan bra och jag vann! Anna hade lyckats riva en bom och fått fyra fel, och hon hade haft den sämsta tiden så att hon åkte ut ur tävlingen.
Då jag red mitt ärevarv och sedan fick ta emot prisrosetten av domaren sken jag belåtet av stolthet. Efter hopptävlingen kom ridskolechefen Ulla fram till mig och sa att jag fick önska mig vad som helst som pris vad gällde ridningen och skötseln av ridskolehästar på Spiltans ridskola eftersom jag hade varit så duktig att jag hade vunnit hopptävlingen.
Valet var enkelt. Jag svarade henne direkt att det enda jag önskade var att bli skötare åt Pontus tillsammans med Linda, Anna och Petronella. Ulla sa att det gick alldeles utmärkt att ordna. Och bredvid stod de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella och grimaserade av ilska och vrede åt min stora tur. Det var den bästa dagen i hela mitt liv då jag fick bli skötare åt Pontus!
torsdag 3 januari 2019
Ridskolan Spiltans ridskola, forts. / Novell skriven av: Marika Frykholm
Vår ridskolechef Ulla hade planerat en överraskning.
Vi skulle nästa ridlektionstillfälle som var en lördag få göra en ridtur på en och en halvtimme. Jag var alldeles till mig av spänning och förväntan.
Men naturligtvis så fick den ena av de tre stöddiga skötarna på Pontus, Petronella rida honom. Själv fick jag nöja mig med en häst som visserligen var jättegullig som hette Petter och var liten och kolsvart, med kolsvart man och svans och fyra vita sockor på hovarna.
Jag älskade Petter redan från början. Min bästa kompis lena var också med på ridturen. Vi red genom en skog och hade picknick och grillade korv och åt korv och bröd vid en grillplats på en stor äng. Sedan vände vi tillbaka och red samma väg tillbaka.
Men jag var frustrerad och deprimerad. De tre stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella var lika tajta och stöddiga som vanligt och det såg inte det minsta ljusare ut för min del att få bli skötare åt Pontus än vad det hade gjort när jag först börjat för några veckor sedan på Ridskolan Spiltan.
Min bästa kompis Lena och jag brukade på rasterna i skolan fundera och fantisera ihop olika scenarior där vi löste hela problemet med att jag skulle få bli skötare åt Pontus. Det ena mer dramatiskt än det andra. Men vi kom ingen vart. Läget såg verkligen väldigt dystert och mörkt ut.
onsdag 2 januari 2019
Ridskolan Spiltans ridskola/ Novell skriven av: Marika Frykholm
Jag heter Malin och jag är 12 år gammal. Det var precis i början av höstterminen. Jag hade just fått byta ridskola för jag hade hade haft så lång resväg till min gamla ridskola. Den hade varit perfekt på alla sätt och jag ville inte alls byta ridskola men mina föräldrar hade tyckt att det var för långt för mig att åka hela den långa vägen själv med bussbyten till ridskolan som hade legat långt bort från den staden som vi bodde i så att nu hade jag fått lov att byta ridskola
Bytet av ridskola kändes sådär. Det var inte för att jag inte tyckte att det inte var spännande att byta miljö för jag är lite äventyrlig av mig och jag älskar att komma till nya ställen och miljöombyten har jag alltid tyckt är jättespännande. Det var det att jag inte hade haft något val i fråga om byte av ridskola. Det var det som störde mig mest.
Men jag hade tur, då jag något nervös gick rakt in på Ridskolan Spiltan så var den första jag mötte min bästa kompis Lena. Lena visade sig ha ridit i två år på Ridskolan Spiltan och visade mig allt jag behövde veta och presenterade mig för alla sina kompisar. Den första ridlektionen var absolut den bästa jag någonsin jag hade varit med om. Jag fick rida hästen Pontus som var en mörkbrun valack på 15 år. Jag anmälde mig direkt efter lektionen som skötare på Pontus. Men det skulle jag aldrig ha gjort för det var då problemen för min del började. Där vid Pontus spilta stod nämligen tre väldigt stöddiga tjejer. Dom sa att dom hette Linda, Anna, och Petronella. Petronella var den som var äldst. Hon förklarade att jag inte hade en chans att bli skötare på Pontus. Listan var jättelång sade hon och det stod flera på tur, men varken hon själv, Anna eller Linda tänkte någonsin låta någon annan än dom själv att vara skötare åt Pontus. Så jag fick se mig om efter en annan sköthäst sa Petronella. Varpå Petronella, Anna och Linda ställde sig på rad framför Pontus spilta och vägrade låta mig komma in i spiltan till honom.
Jag tänkte så att det knakade. Vad skulle jag göra nu? Skvallra för ridläraren som hette Louise, eller skulle jag försöka få hjälp någon annanstans ifrån? Eller skulle jag helt enkelt glömma bort Pontus som favorithöst?
Jag bestämde mig för att min bästa kompis Lena hjälpa mig. Tillsammans skulle vi nog komma på någon jättebra lösning på problemet.
Romanrecension: " I skuggan av Blå Jungfrun", av: Anna-Karin Andersson/ Recension av: Marika Frykholm
Jag läste en jättebra och mycket spännande barn- och ungdoms spökhistoria som heter: " I skuggan av Blå Jungfrun", av den svenska författarinnan och arkeologen: Anna- Karin Andersson.
" I skuggan av Blå Jungfrun", av: Anna- Karin Andersson handlar om en flicka som heter Therese och som kommer till ön Blå Jungfrun tillsammans md sin mamma som är arkeolog och som ska till ön Blå Jungfrun för att forska i hur stenåldersmänniskorna levde där och hur de tog sig dit.
Då Therese av en slump hittar ett väldigt gammalt 1600- tals smycke, ett halsband, så börjar det hända underliga saker på ön Blå Jungfrun. På vägen ut mot ön Blå Jungfrun har Therese hört en spännande spökhistoria av kaptenen som styrde båten som tog dom med ut till ön om en fyrvaktar- dotter som också hette Therese och somrpå ön Blå Jungfrun tillsammans med sin far som var fyrvaktare, på 1914- talet- till och med 1918. Denna Therese som Therese som lever nu på 2000- tallet börjar att kalla " fyrvaktar- Therese", sägs ha blivit mördad av sin far, fyrvaktaren omkring årtalen 1914- 1918.
Då Therese kompis Daniel anländer till ön Blå Jungfrun hittar de en samling brev från Therese som levde på ön Blå Jungfrun 1914- 1918 då det visade sig att det även förekom ett spöke som ska ha varit ännu äldre än den Therese som Therese som lever nu på 2000- talet har fått visioner av. Detta första spöke verkar ha blivit misshandlad och förts till ön Blå Jungfrun ombord på ett skepp som Therese som lever nu på 2000- talet tycker sig ha sett och upplevt i sina visioner som lika gammalt som Wasa- skeppet i Stockholm, det vill säga från omkring 1600- talet, och att några brutala män misshandlade denna första spökande flicka och släpade henne upp på ön Blå Jungfrun och lämnade henne att dö, ensam övergiven och misshandlad, lämnat att dö övergiven av allt och alla, och särskilt av sin far som hon tror sig totalt övergiven av.
Therese som lever nu på 2000- talet börjar forska i och med brevläsningen av " fyrvaktar"- Therese öde och börjar få en aning om att det öde som binder dom alla tre samman är att de alla tre har blivit övergivna av sina pappor.
Jag tycker att barn- och ungdomsspökhistorien, " I skuggan av Blå Jungfrun", som är den första delen av tre delar, ( varav den andra delen heter: " Skuggsyster", av: Anna- Karin Andersson), är en jättebra spökhistoria, med mycket äventyr, spänning och mycket spännande skriven!
Jag vill varmt rekommendera alla att läsa barn- och ungdomsspökhistorien, " I skuggan av Blå Jungfrun", av: Anna Karin Andersson.
" I skuggan av Blå Jungfrun", av: Anna- Karin Andersson handlar om en flicka som heter Therese och som kommer till ön Blå Jungfrun tillsammans md sin mamma som är arkeolog och som ska till ön Blå Jungfrun för att forska i hur stenåldersmänniskorna levde där och hur de tog sig dit.
Då Therese av en slump hittar ett väldigt gammalt 1600- tals smycke, ett halsband, så börjar det hända underliga saker på ön Blå Jungfrun. På vägen ut mot ön Blå Jungfrun har Therese hört en spännande spökhistoria av kaptenen som styrde båten som tog dom med ut till ön om en fyrvaktar- dotter som också hette Therese och somrpå ön Blå Jungfrun tillsammans med sin far som var fyrvaktare, på 1914- talet- till och med 1918. Denna Therese som Therese som lever nu på 2000- tallet börjar att kalla " fyrvaktar- Therese", sägs ha blivit mördad av sin far, fyrvaktaren omkring årtalen 1914- 1918.
Då Therese kompis Daniel anländer till ön Blå Jungfrun hittar de en samling brev från Therese som levde på ön Blå Jungfrun 1914- 1918 då det visade sig att det även förekom ett spöke som ska ha varit ännu äldre än den Therese som Therese som lever nu på 2000- talet har fått visioner av. Detta första spöke verkar ha blivit misshandlad och förts till ön Blå Jungfrun ombord på ett skepp som Therese som lever nu på 2000- talet tycker sig ha sett och upplevt i sina visioner som lika gammalt som Wasa- skeppet i Stockholm, det vill säga från omkring 1600- talet, och att några brutala män misshandlade denna första spökande flicka och släpade henne upp på ön Blå Jungfrun och lämnade henne att dö, ensam övergiven och misshandlad, lämnat att dö övergiven av allt och alla, och särskilt av sin far som hon tror sig totalt övergiven av.
Therese som lever nu på 2000- talet börjar forska i och med brevläsningen av " fyrvaktar"- Therese öde och börjar få en aning om att det öde som binder dom alla tre samman är att de alla tre har blivit övergivna av sina pappor.
Jag tycker att barn- och ungdomsspökhistorien, " I skuggan av Blå Jungfrun", som är den första delen av tre delar, ( varav den andra delen heter: " Skuggsyster", av: Anna- Karin Andersson), är en jättebra spökhistoria, med mycket äventyr, spänning och mycket spännande skriven!
Jag vill varmt rekommendera alla att läsa barn- och ungdomsspökhistorien, " I skuggan av Blå Jungfrun", av: Anna Karin Andersson.
Romanrecension: " Gruvan", av: Sara Lövestam/ Recension av: Marika Frykholm
Jag har läst en jättebra barn- och ungdomsroman som heter: " Gruvan". " Gruvan" är skriven av den svenska författarinnan: Sara Lövestam. " Gruvan" utspelar sig på skärgårdsön Utö i Stockholms ytterskärgård.
Till ön Utö i Stockholms ytterskärgård kommer flickan Ellen tillsammans med sin pappa, och pappans nya tjej Sofia som Ellen inte gillar för att hon tycker att Sofia har tagit hennes mammas plats. Ellens mamma är på en retreat på två veckor och så är det Ellens tvillingbröder, Jossi och Adrian som är väldigt busiga och som gillar att retas med Ellen.
Ellen bestämmer sig för att första natten på Utö sova i familjens skjul som finns ute på tomten till deras skärgårdshus. Hennes bröder, Jossi och Adrian skrämmer då upp Ellen med att om hon tänker på spöket Utöskräcken så kommer hon att höra rafsande på väggen och sedan kommer han att spöka för henne.
Ellen blir mycket rädd men sover ändå över i skjulet i trädgården. Då hon ligger vaken utan att kunna sova hittar hon en gammal bok i ett hål i väggen efter att ha tyckt sig höra sådant raspande i väggen som hennes båda bröder Jossi och Adrian försökte lura henne att tro att det skulle vara spöket Utöskräcken som tänkte spöka för henne.
Boken visar sig vara skriven av en pojke på 1840- talet som då levde och bodde på ön Utö och som jobbade som först gick i skolan på Utö och sedan blev tvingad att jobba tillsammans med andra barn och vuxna i gruvorna på Utö vilket var väldigt vanligt att barnen blev tvingade att göra i 1800- talets Sverige. Gruvan är numera nerstängd och då Ellen som blir alltmer fascinerad av läsningen av pojken Anton Andersons och hans familjs öden som visade sig ha bott i just det skjulet där Ellen sov över den första natten på Utö, bestämmer sig sedan för att förverkliga pojken Anton Andersons dröm att få bli författare med en egen utställning. Ellen som har lässvårigheter skulle egentligen läsa en sommarlovsbok men läsningen av Anton Andersons dagbok tar upp all hennes tid.
Jag tycker att barn- och ungdomsromanen, " Gruvan", av Sara Löwestam är en jättebra bok och att den innehåller mycket spänning, läsvärd historisk beskrivning av hur barnarbete kunde gå till i gruvorna i 1800- talets Sverige, samt spännande läsning!
Jag vill varmt rekommendera alla att läsa barn- och ungdomsromanen, " Gruvan", av Sara Löwestam!
Till ön Utö i Stockholms ytterskärgård kommer flickan Ellen tillsammans med sin pappa, och pappans nya tjej Sofia som Ellen inte gillar för att hon tycker att Sofia har tagit hennes mammas plats. Ellens mamma är på en retreat på två veckor och så är det Ellens tvillingbröder, Jossi och Adrian som är väldigt busiga och som gillar att retas med Ellen.
Ellen bestämmer sig för att första natten på Utö sova i familjens skjul som finns ute på tomten till deras skärgårdshus. Hennes bröder, Jossi och Adrian skrämmer då upp Ellen med att om hon tänker på spöket Utöskräcken så kommer hon att höra rafsande på väggen och sedan kommer han att spöka för henne.
Ellen blir mycket rädd men sover ändå över i skjulet i trädgården. Då hon ligger vaken utan att kunna sova hittar hon en gammal bok i ett hål i väggen efter att ha tyckt sig höra sådant raspande i väggen som hennes båda bröder Jossi och Adrian försökte lura henne att tro att det skulle vara spöket Utöskräcken som tänkte spöka för henne.
Boken visar sig vara skriven av en pojke på 1840- talet som då levde och bodde på ön Utö och som jobbade som först gick i skolan på Utö och sedan blev tvingad att jobba tillsammans med andra barn och vuxna i gruvorna på Utö vilket var väldigt vanligt att barnen blev tvingade att göra i 1800- talets Sverige. Gruvan är numera nerstängd och då Ellen som blir alltmer fascinerad av läsningen av pojken Anton Andersons och hans familjs öden som visade sig ha bott i just det skjulet där Ellen sov över den första natten på Utö, bestämmer sig sedan för att förverkliga pojken Anton Andersons dröm att få bli författare med en egen utställning. Ellen som har lässvårigheter skulle egentligen läsa en sommarlovsbok men läsningen av Anton Andersons dagbok tar upp all hennes tid.
Jag tycker att barn- och ungdomsromanen, " Gruvan", av Sara Löwestam är en jättebra bok och att den innehåller mycket spänning, läsvärd historisk beskrivning av hur barnarbete kunde gå till i gruvorna i 1800- talets Sverige, samt spännande läsning!
Jag vill varmt rekommendera alla att läsa barn- och ungdomsromanen, " Gruvan", av Sara Löwestam!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)