Jenny Strand visade sig vara en mycket trevlig kurator. Hon frågade mig hur jag mådde; jag berättade att jag mådde bra, men också om mina problem på Spiltans ridskola med de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella och hur svårt det var för oss att samarbeta kring hästen Pontus skötesel. Och hur de tvingade mig att göra allt grovgörat vilket i sin tur ledde till att även den roliga delen att leda Pontus på ridlektionerna förvärrades av att Linda, Anna och Petronella sedan tvingade på mig allt grovgörat så fort ridlektionerna var slut.
Jenny Strand rådde mig att försöka visa mig att vara så samarbetsvillig som möjligt. Att verka glad och tillmötesgående även om Linda, Anna och Petronella periodvis kunde vara mycket stöddiga och direkt taskiga mot mig. Jenny Strand trodde att jag om jag använde den metoden skulle vinna i längden så att vi allihopa kunde få ha lika roligt med samarbetet kring hästen Pontus skötsel på Spiltans ridskola.
Jag satte planen i verket redan följande dag som var en onsdag. Men det gick verkligen inte bra. Linda, Anna och Petronella var om möjligt ännu mer otrevliga mot mig än vanligt var. Jag riktigt gnisslade tänder bakom deras ryggar. Det här gick inte alls som Jenny Strand och jag hade planerat.
Och så fortsatte det hela veckan. Än fick jag leda Pontus på ridlektionerna. Än kastade sig Linda, Anna och Petronella över mig så fort ridlektionen var över, grabbade tag i Pontus tyglar och ledde iväg med honom själva för att göra allt det roliga som att rykta honom och kratsa hovarna på honom medan jag sattes på att mocka ut Pontus spilta och göra rent på spiltväggarna. Det var ett riktigt elände.
Följande måndag gick jag till kuratorn Jenny Strand igen och jag hade beställt en tid innan. Vi satt och pratade i en halvtimme. Men Jenny Strand tyckte att jag trots allt skulle fortsätta bete mig efter det rådet hon hade givit mig. Vilket var: Visa mig snäll och samarbetsvillig och bemöta Lindas, Annas och Petronellas glåpord och otrevliga beteende mot mig med ett så glatt humör som möjligt.
Jag gick suckande därifrån. Jag var helt enkelt tvungen att ta till en annan metod. Jag var tvungen att hitta någon annan vuxen person att fråga om råd. Jag visste mig ingen annan råd än att be mina föräldrar, Hèlen och Staffan Magnusson om hjälp att komma i kontakt med BUP= Barn och ungdoms psykiatriska mottagningen i vår stad.
Detta gjorde mina föräldrar Hèlen och Staffan Magnusson väldigt gärna. De hade ju märkt på senare tiden att jag inte mådde riktigt bra och inte var mitt vanliga glada jag längre. Så de bokade en tid åt mig hos barnpsykologen på barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i vår stad den kommanden lördagsförmiddagen klockan 11.00.
Jag var mycket spänd och förväntansfull på vad som komma skulle av detta inbokade möte med barn- och ungdomspsykologen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar