Dejten som aldrig blev av
Novell skriven av: Marika Frykholm
Jag heter Anna och jag hade precis flyttat till en ny universitettstad för att där börja mina studier i litteraturvetenskap. Jag tyckte att det var jättespännande att ha flyttat hemifrån för allra första gången. Jag hade bestämt mig för att jag skulle gå på alla baler, tillställningar och andra festligheter som studentlivet bjöd på.
I själva verket så dröjde det inte länge förrän alla mina kvällar, och helger var fulla av engagemang. Det var spexgruppsmöte ena dagen. Det var föreningsmöte den nästa. Och framförallt så var det en stor bal, en såkallad reccegask som var en extra stor festlighet för alla nya studenter i universitetsstaden som jag hade flyttat till.
Jag hade spanat in en kille i min litteraturklass. Han verkade trevlig. Han hette Pontus. Jag ville absolut gå med honom på reccegasken. Recce= Recentior vilket betyder att man är en ny student vid universitetet som man läser vid.
Jag hade redan skaffat balklänning och den var jag mycket nöjd med. Men frågan som kvarstod var: Hur skulle jag lära känna Pontus och kunna bjuda honom på balen? Så kom jag på det. Pontus jobbade extra kvällar och helger på den nation som jag var inskriven på. Det gjorde att jag bestämde mig. Jag tog jobb på nationens cafè som var ett mycket trevligt cafè.
Där tillbringade jag från och med den dagen som jag blev anställd på nationens cafè alla kvällar och helger. Det var många sittningar som man som ny student kunde servera på. En sittning är en finare tre rätters middag med efterföljande fest.
Jag hade fullt upp. Jag tog med mina böcker i litteraturvetenskap till nationens cafè varje eftermiddag klockan 15.00 och sedan gick eftermiddagarna, kvällarna och till och med nätterna i ett sträck.
Om jag hade tur kunde jag få syn på Pontus i vimlet av cafè personal som alla svärmade omkring inne i köket på cafèet och gjorde i ordning middagarna till sittningarna och andra tillställningar och baler som jag inte skulle gå på. Men jag fick aldrig chansen att prata med Pontus.
Den balen som jag skulle gå på skulle gå av stapeln precis veckan före jullovet. Det var den sista stora tillställningen för året.
Terminen flög förbi. Plötsligt var det november och jag hade ännu inte hunnit växla ett ord med Pontus.
Jag blev mer och mer olyckligt förälskad i honom. Jag kunde stå i köket på nationens cafè och beunra Pontus på avstånd utan att han märkte det. Jag tror i alla fall inte att han lade märke till det Jag försökte komma i nya kreationer varje dag. Ena dagen en ny tröja. Andra dagen nya jeans och nya skor. Men det värsta var att man som personal i köket på nationens cafè var tvungen att ha förkläde. Det förklädet täckte till större delen mina nya byxor eller jeans. För att inte tala om mina nya skor.
En eftermiddag, kväll, och sen natt försökte jag mig på att gå med högklackade skor. Men det ledde till att jag stukade min ena fot och var tvungen att sjukskriva mig i tre veckor.
Då hann det bli december. Jag hade till slut inget val. Jag skulle bli tvingad att gå på balen ensam och inte i sällskap av Pontus.
Dagen för den stora balen kom. Jag tillbringade hela eftermiddagen med att göra mig i ordning och kände mig inte så lite som Askungen.
Då jag kom till balen så såg jag till min stora besvikelse att Pontus kom med en annan tjej! Åh nej tänkte jag. Alla mina ansträngningar förgäves.
Jag gick hem direkt efter middagen och slängde klänningen på en stol i mitt studentrum. Dagen efter började jullovet och jag åkte tillbaka till min hemstad Stockholm.
Då jag kom hem till mina föräldrar som var jätteglada att se mig var jag alldeles förkrossad. Men jag låtsades som ingenting.
Julafton och jullovet gick snabbt. Då jag kom tillbaka till min universitetsstad så stod Pontus utanför min studentlägenhet. Och han friade till mig! Han berättade att han jobbade som bonde i Vallentuna utanför Stockholm och bad mig att ge upp studierna i universitetsstaden och följa med honom till hans bondgård.
Eftersom det lät som ett avsnitt ur tv-serien, ” Bonde söker fru”, kunde jag inte motstå Pontus frier. Jag följde med honom till hans bondgård utanför Vallentuna och där levde vi sedan mycket lyckliga i flera år.
