Arbetsplatsen som det vilade en förbannelse över/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Förskolan Smultronet, forts.

Novell skriven av: Marika Frykholm

Men det blev inte bättre på förskolan Smultronet trots att vikarierna Linea och Jenny slutade där. Istället hade föreståndaren Kerstin Johanson anlitat två nya vikarier. Dom var inte heller kompisar från början, men båda hade hört talas om förbannelsen som sades vila över förskolan Smultronet sedan min före detta kollega Susanne hade fått sparken.

Dessa båda nya vikarier hette Mikaela och Sarah. De satt liksom sina företräderskor, Linea och Jenny och fnissade inne i personalrummet. Särskilt om mig viskade och fnissade dom. Allt medan jag tappade allt fler tallrikar på de pedagogiska luncherna inne i samlingsrummet där vi åt den pedagogiska lunchen tillsammans med de stora barnen på avdelningen Päronet. Jag hade till och med lyckats med konsten att skära mig på mitt ena lillfinger flertalet gånger då vi skulle lämna in disken i köket efter att vi hade ätit den pedagogiska lunchen.

Till slut kallade föreståndaren Kerstin Johanson in mig till möte tillsammans med henne i personalrummet igen.

” Snälla Sofia”, började Kerstin. ” Det här går inte längre”. ” Du är farlig både för dig själv och för den övriga personalen för att inte tala om barnens säkerhet här på förskolan Smultronet”. ” Jag måste be dig att ta en veckas sjukledighet”.

Jag bleknade. Jag tiggde och bad att inte behöva bli sjukskriven. I min värld var det inte bra att bli sjukskriven. Inte bra på något sätt. Till slut veknade Kerstin Johanson och sade:

”Ok då”. ” Du får en chans till”. ” Men försök att ta det lite försiktigt”: ” Tänk på att barnens säkerhet kommer i första rummet”:

Jag vinglade ut tillbaka på förskolan. De båda vikarierna Mikaela och Sarah fortsatte sitt viskande och fnissande om mig inne i personalrummet. Till slut stod jag inte ut längre utan skällde ut dom. De båda blev så förtretade att de kallade till möte tillsammans med föreståndaren Kerstin Johanson. Jag tvingades vederbörligen att be dom båda två om ursäkt. Då det var avklarat fortsatte det precis som förut. Jag visste till slut inte vad jag skulle ta mig till. Var det verkligen värt besväret att ens fortsätta på förskolan Smultronet? Men så kom det glädjande beskedet då jag en dag kom till förskolan Smultronet att de båda vikarierna Mikaela och Sarah hade fått nya vikariat på andra förskolor. Därefter blev det åter lite lugnare ett tag framöver. Jag drog en lättnadens suck då Mikaela och Sarah försvann från förskolan. Men kanske det var för tidigt? Jag visste inte. Det var bar att vänta och se.

Arbetsplatsen som det vilade en förbannelse över/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Arbetsplatsen som det vilade en förbannelse över,

Novell skriven av: Marika Frykholm

Tillvaron på förskolan Smultronet försämrades alltmer då de två nya vikarierna från vikarieförmedlingen, Linea och Jenny hade kommit till förskolan Smultronet. De satt hela tiden, ( som det verkade som) inne i personalrummet och viskade och fnissade. Mest som det verkade som, om förbannelsen som sades vila över förskolan Smultronet. Tänkte de överhuvudtaget undrade jag, på barnen på förskolan som faktiskt var huvudpersonerna på förskolan och själva orsaken till att vi var där? Nej, det verkade inte som det. Jag hade god lust att gå till föreståndaren Kerstin Johanson och beklaga mig men så gjorde man bara inte. Och jag hade ju ingenting att beklaga mig över. De skötte sitt arbete som vikarier på ett alldeles förträffligt sätt.

Men jag blev alltmer olycklig. Jag tappade ideligen tallrikar i köket och skar mig hela tiden på vassa gafflar och knivar då vi skulle äta pedagoisk lunch tillsammans.

Till slut så insåg föreståndaren Kerstin Johanson att hon var tvungen att ta ett allvarligt samtal med mig.

” Du Sofia”, började Kerstin Johanson. ” Du gör ju ett alldeles fantastiskt”!  Vilket inte var helt sant. Jag hade börjat må riktigt dåligt på morgnarna varje dag jag skulle gå till förskolan Smultronet och börjat känna efter ständigt om jag inte egentligen hade lite ont någonstans bara för att ha en ursäkt att stanna hemma. Men det ville jag inte att Kerstin Johanson skulle få veta något om.

Då sa Kerstin:

” Men då fortsätter vi som vanligt då, tycker jag” Sade Kerstin och reste på sig med kaffekoppen i handen. ” Och det härmed förbannelsen är ju bara ett skojigt skämt som Kattarina berättade för att driva lite med dig eftersom du var ny här. Hon ville nog se, hur mycket du skulle tåla”!

Jag nickade bara och reste mig jag också. Men vad hände då?! Jo jag spillde ut det sista av kaffet på den fina fårskinnsmattan som låg under bordet i personalrummet! Jag blev alldeles illröd i ansiktet men Kerstin bara böjde sig lugnt ner och torkade upp kaffet med en servett som låg på bordet i personalrummet.

” Dessutom”, sa Kerstin, ” så är det Lineas och Jennys sista dag  här idag. Jag har också märkt att de verkar vara lite för unga och för omogna för att jobba som vikarier. Jag har faktiskt skickat in en beklagan via mail till vikarieförmedlingen som skickade dom hit. Så förhoppningsvis så kommer dom inte tillbaka hit något mer”.

Vilken lättnad! Jag seglade ut genom dörren och eftersom jag hade sett på klockan att jag precis skulle sluta gick jag och sade hejdå till alla barnen och till mina kolleger. Jag till och med tackade av de båda vikarierna Linea och Jenny och önskade dom lycka till i framtiden. Jag undrade hur det skulle bli på förskolan Smultronet framöver sedan vi inte måste ha dom som vikarier där längre.

Arbetsplatsen som det vilade en förbannelse över, forts/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Arbetsplatsen som det vilade en förbannelse över

Novell skriven av: Marika Frykholm

Då jag på skakiga ben gick tillbaka till förskolan Smultronet dagen därpå så tänkte jag över de konstiga saker som hade hänt dagen före och den historien som min kollega Kattarina hade berättat för mig om att alla som hade efterträtt deras före detta kollega Susanne hade råkat ut för olyckor.

Så jag stålsatte mig för min andra arbetsdag på förskolan Smultronet Först då jag kom fram till förskolan Smultronet så gick det ganska bra. Vi hade morgonsamling med alla barnen på avdelningen Päronet. Sedan gick vi ut på förskolans gård och där hade vi något senare fruktstund tilllsammans med  alla barnen på avdelningen Päronet. Det gick jättebra tills plötsligt min kniv slant som jag höll på att skära all frukten med. Jag skar mig faktiskt så pass illa att jag fick åka till akuten och sy ihop såret.
Men jag gav mig inte. Direkt efter att jag var klar på akuten så åkte jag tillbaka med taxi  till förskolan Smultronet.

Då var det dags för mellanmål. Mellanmålet bestod av filmjölk och flingor och en banan vardera till alla barnen.

Så var min andra dag på förskolan Smultronet slut. Jag återvände hem till min lägenhet och tänkte att det hade ju ändå gått betydligt bättre än väntat. Jag skulle åka och ta bort stygnen dagen efter. Så jag hade fått lov av föreståndaren Kerstin Johanson att komma lite senare till förskolan Smultronet.

Den tredje dagen började med borttagandet av stygnen på mitt ena pekfinger. Så återvände jag till förskolan Smultronet. Det var en strålade höstdag och vi var ute på gården hela förmiddagen fram till lunch då vi gick in på förskolan och åt lunch.

Det var den treje dagen. Då jag anälnde till förskolan Smultronet den fjärde dagen stötte jag ihop med föreståndaren Kerstin Johanson som stod och skrek rakt in i mobilen på någon. Jag tyckte mig höra ett, ” Men Susanne” några gånger. Kunde det vara den Susanne vars tjänst jag hade ersatt?
Jag fick inte veta det. Jag hörde mig för lite löst med Kattarina på rasten som vi delade ihop inne i personalrummet men Kattarina vände bara bort huvudet och fortsatte att dricka sitt kaffe och verkade inte som hon hade hört min fråga. Det var tydligen ett väldigt känsligt ämne, det här med Susanne.

Jag blev jättenyfiken. Hur skulle jag få reda på mera? Det var ju ändå trots allt min säkerhet som det handlade om? Flera olyckshändelser hade ju faktiskt redan inträffat!

Ett par dagar senare hade vi fått två vikarier på förskolan Smultronet. De hette Linea och Jenny. De verkade väldigt trevliga. De kom från vikarieförmedlingen berättade de. De hade blivit värsta intresserade då de hade hört om historien med den före detta förskolläraren Susanne vars tjänst jag hade ersatt och alla olyckshändelser som hade inträffat bara på den korta tid som jag hade hunnit vara på förskolan Smultronet.

” Så vi hoppas på en riktigt spännande vecka” Kvittrade Linea och Jenny. Jag skakade bara på huvudet. Det lät som om de hade blivit vikarier här av helt fel anledning tyckte jag. Vad skulle nu hända? Undrade jag. Skulle de utsätta sig för fler olyckshändelser bara för att de var så sugna på spänning i tillvaron?

Arbetsplatsen som det vilade en förbannelse över/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Arbetsplatsen som det vilade en förbannelse över

Jag heter Sofia Anderson. Jag skulle börja jobba på en förskola som hette Smultronet. Då jag var där på intervju min allra första dag så berättade en av mina blivande kolleger som hette Kattarina en lustig historia för mig.

Kattarina berättade<.

.” Då jag skulle börja jobba på avdelningen Päronet som var den avdelningen som de stora

barnen gick på berättade Kattarina en lustig historia för mig.

” Jo”, sa Kattarina. ” På vår avdelning blir ingen som har din tjänst särskilt långvarig. En gång för 10 år Arbetsplatsen som det vilade en förbannelse över

Jag hade fått mitt alldeles första riktiga jobb. Jag skulle jobba som förskollärare på en förskola i en storstad. Jag var alldeles till mig av förväntan och spänning. Förskolan hette Smultronets förskola och min avdelning hade 25 barn mellan ett till sex år gamla.

Jag heter Sofia Petterson och jag skulle arbeta tillsammans med två förskollärare som hette Kattarina och

sedan jobbade det en flicka här som hette Susanne. En dag hade Susanne ett hemskt gräl med vår föreståndare Kerstin Anderson. De skrek och sa hemska saker till varandra. Det slutade med att Kerstin avskedade Susanne. Sedan dess har den som tagit över Susannes tjänst på avdelningen Päronet, ( vår avdelning) råkat ut för hemska olyckor av alla de slag. Vågar du ändå jobba här? Avslutade Kattarina med ett leende.

Jag svarade att självklart ville jag jobba tillsammans med henne och Kajsa på avdelningen Päronet. Jag trodde varken på skrock eller på förbannelser. Jag tyckte tvärtom att historien som Kattarina hade berättat lät riktigt spännande och såg det som en utmaning att jobba tillsammans med Kattarina och <kajsa på avdelningen Päronet. Avdelningen de mindre barnen gick på hette Grisarna. Det var 25 barn på hela förskolan Smultronet allt som allt.

Jag skulle börja följande måndag. Jag var alldeles till mig av förväntan och spänning då jag låste upp förskolans dörr med hjälp av den blippen som jag hade fått av föreståndaren, Kerstin Johanson.

Dagen blev mycket stressig. Det kändes som att allting hände samtidigt. Eftersom vi alltid var ute på gården på förmiddagarna fram till lunch så var vi det även denna dag. Lunchen var mycket god och sedan hade jag en halvtimmes rast och efter det var det full fart igen tills klockan 15.00 då jag slutade för dagen denna min första dag på förskolan Smultronet.

Dagen efter började konstiga saker att hända. Det började med att  jag snavade över ett av barnens joggingskor som låg slarvigt utlagda på hallgolvet. Sedan tappade jag en tallrik i golvet då jag skulle hjälpa till att duka. Den gick i tusen bitar. Då först kom jag att tänka på historien om förbannelsen som vilade över den avskedade förskollärarens tjänst, Susanne, vars tjänst jag hade övertagit.

Jag skrek okontrollerat och rusade ut till garderoben, satte på mig skor och jacka och kastade mig på bussen och åkte hem till mig. Senare samma dag ringde föreståndaren Kerstin Johanson och frågade hur jag mådde och om jag trodde att jag kunde komma och jobba på förskolan Smultronet nästa dag. Jag svarade att det kunde jag absolut för nu mådde jag mycket bättre och ville väldigt gärna lösa gåtan med förbannelsen som vilade över den avskedade förskolläraren Susannes tjänst. Tjänsten som jag hade övertagit.

Ny i klassen, novell skriven av: Marika Frykholm

Jag kom på en så bra idè! Vi skulle med mina föräldrars tillstånd, ha en klassfest hemma hos mig och jag skulle bjuda alla i klassen inklusive Maria Markusson och Lovisa Adamson! Och Johanna Lund också, såklart.

Det skulle bli fika och tårta och disco i källaren och mina föräldrar skulle agera diskjockeys. Mina småsyskon Kajsa och Edward skulle naturligtvis inte få vara med.

Den stora dagen då klassfesten skulle gå av stapeln var inne. Jag och Johanna Lund stod i dörren till vårt hus och tog emot gästerna. Först av alla på plats var Maria Markusson och Lovisa Adamson. Maria Markusson hade köpt ett dataspel och Lovisa Adamson hade köpt ett silverhalsband till mig. Jag blev naturligtvis jätteglad för deras presenter men även de andra i klassen hade med sig presenter till mig.

Vi fikade och åt tårta i köket och sedan gick vi alla ner i källaren och hade disco. Det var verkligen en lyckad fest.

Men inte blev det bättre de följande dagarna i skolan inte iallafall. Maria Markusson och Lovisa Adamson var hela tiden för sig själva och jag och Johanna Lund stod på avstånd och bara önskade att vi kunde få vara tillsammans med dom. Då vi gick fram för att prata med dom så vände de bara ryggen till och fortsatte prata med varandra.

Till slut gick jag fram till Maria Markusson en rast och pratade med henne. Då sade Maria Markusson till mig att, " du ordnade bara klassfesten för att bli kompis med mig"!!!

Jag stod alldeles handfallen bredvid henne och Lovisa Adamson och såg hur de vände ryggarna till och  fortsatte prata med varandra.


Jag hade verkligen blivit ställd mot väggen. Jag gick tillbaka till Johanna Lund. Nu skulle vi fundera så det verkligen knakade så att vi kunde bli bästa kompisar med Maria Markusson utan att det verkade som att vi fjäskade för henne eller för Lovisa Adamson.

Ny i klassen/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Louise Andersson och jag är 12 år gammal. Jag hade flyttat till en ny stad med mina föräldrar och mina syskon, Kajsa som är 11 år gammal och Edward som är 10 år gammal till en ny stad där jag skulle börja i en ny klass och i en ny skola. Den enda som jag kände i min nya hemstad var min kompis Maria Markusson i vars klass jag skulle börja.

Jag kände inte Maria Markusson särskilt bra men jag hoppades väldigt mycket att hon skulle bli min nya bästa kompis. Jag hade haft en bästa kompis i min gamla klass i min gamla skola men det konstiga var att fastän jag saknade henne jättemycket så var det inte lika sorgligt att lämna min gamla hemstad och min gamla skola eller min gamla klass och min gamla bästa kompis som hette Sandra Persson som jag hade trott att det skulle vara.

Då jag kom till min nya skola den första skoldagen var jag mycket spänd och förväntansfull. Jag spanade överallt på skolgården efter Maria Markusson men kunde inte se till henne någonstans på hela skolgården. Då det ringde in fick jag gå ensam till min nya klass och det var med en känsla av stor osäkerhet jag gick in i klassrummet. Till min lättnad såg jag Maria Markusson som satt vid sin bänk och vinkade åt mig att komma och sätta mig bredvid henne.

Resten av dagen gick allt som i en dimma. Vi var ute och lekte på skolgården på rasterna, och vi åt lunch i den stora matsalen. Då vi skulle gå hem för dagen ville Maria Markusson gå med mig hem och leka med mig hemma hos mig. Jag blev jätteglad. Det kändes precis som det skulle. En ny skola, en ny klass och en ny bästa kompis.

Men så inträffade katastrofen. Redan nästa dag då jag kom till klassrummet och tänkte sätta mig bredvid Maria Markusson såg jag att platsen bredvid Maria Markusson var upptagen av en annan tjej. Det skulle visa sig senare att den andra tjejen hette Lovisa Adamson och faktiskt var Maria Markussons egentliga bästa kompis.

Jag blev tilldelad en plats bakom Maria Markusson och Lovisa Adamson bredvid en tjej som det i och för sig inte verkade något större fel på som hette Johanna Lund. Johanna Lund visade sig vara jättetrevlig men hon var inte Maria Markusson. Då jag på rasten försökte gå fram för att prata med Maria Markusson och Lovisa Adamson vände dom helt sonika ryggen åt mitt  håll och låtsades inte se mig Och så  fortsatte det i flera veckors tid. Jag var djupt förtvivlad. Hur skulle jag nu göra för att bli bästa kompis med Maria Markusson och hennes bästa kompis, Lovisa Adamson?