Helenas fosterfar, Peter Thomasson hade kommit överens med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar att de allihopa skulle mötas ute i Brukskvistas hembygdsförenings lokaler den kommande lördagen.
Så på lördagmorgonen satte sig Peter Thomasson, hans fru Cecilia tillsammans med deras barn David, Jakob, Eva och Kristina och Helena i bilen som var en minibuss och åkte iväg till Brukskvistas hembygdsförenings möteslokaler ute på Adelsö.
Väl på plats ute på Brukskvista mötte Oskar dom och tillsammans gick de in i köket på Brukskvistas hembygdsförenings lokaler. Oskar bjöd på kaffe och smörgåsar till lunch. Sedan satte han igång att berätta att han hade tagit reda på mera fakta om den vandringssägnen som Helena hade hört då hon hade åkt på sin otillåtna resa ner till Skåne till den henbygsföreningen på Österlens möte om den vikingagravplatsen som det sades att det vilade en förbannelse över.
Eftersom det snart skulle vara jullov så föreslog därför Oskar att de allihopa skulle åka tillsammans ner till Skåne till Österlen och boka ett möte med den hembygdsföreningens ordförande Karin som Helena hade träffat på sin otillåtna resa.
Det tyckte Peter och Cecilia Thomasson lät som en mycket bra idè. De kom överens om att Peter och Cecilia Thomasson tillsammans med sina barn och Helena skulle fira julen nere i Malmö och att Peter Thomsson skulle boka hotellrum i Malmö så skulle Oskar komma ner på annadag jul och då kunde de tillsammans dagen efter åka ut till den hembygdsföreningen på Österlen som Helena hade besökt på sin otillåtna resa. Det lät som ett bra förslag tyckte de allihopa och därmed avslutade de mötet och Peter Thomssson tog familjen tillsammans med Helena och åkte tillbaka till Stockholm
torsdag 14 december 2017
Den hemska klassresan, forts/ Av: Marika Frykholm
Då Eva var tillbaka i Stockholm igen så dröjde det inte länge förrän Oskar kontaktade Helena och berättade att nu hade Brukskvistas hembygdsförening haft sitt styrelsemöte och Helena och Eva var båda välkomna ut till Brukskvista följande lördag för att vara med på en arkeologisk utgrävningsexpedition vid hagarna bortom stakteten vid Burkskvistas lägergård dit Helenas skolkiass från Mellanhöjdsskolan hade varit på klassresa för några veckor sedan.
Helena och Eva tog bussen från Brommaplan ut till Brukskivstas lägergråd ute på Adelsö där de möttes av Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar och två medlemmar till från hembygdsföreningen som hette Karin och Petter. De vandrade iväg tillsammans fem bort mot hagarna bortom staketen som de klättrade över vid Brukskvistas lägergård och kom till själva utgrävningsplatsen.
Men Helena upptäckte ganska snart att det var urtråkigt att vara med på en arkeologisk utgrävningsexpedition och inte alls så spännande som hon hade föreställt sig. Så hon vandrade iväg bort mot staketeten. Då plötsligt en skugga föll över henne och sedan blev allt svart. Då hon vakande såg hon en man som stod lutad framåt lite längre fram. Helena fick upp sin mobil ur fickan och tog snabbt ett kort på den främmande mannen.
Väl tillbaka i Stockholm gick hon raka spåret till polisen. De kände inte igen den främmande mannen sedan tidigare och Helena fick åka tillbaka hem till sina föräldrar.
Några veckor senare såg hon ett meddelande på facebook. Där stod det: " Om du är intresserad av att få veta mer om arkeologi kom då på ett spännande arkeologiskt föredrag med Österlens i Skånes hembygdsförening".
Helena bestämde sig ganska snabbt. Hon rymde hemifrån redan samma eftermiddag och tog nattåget ner till Malmö där hon sov på centralstationen över natten. Dagen därpå tog hon bussen ut mot Österlen. Hon kom till byn där hembygdsföreningen skulle ha sitt möte i god tid. Då hörde hon samma historia om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Men hon fick höra mer och det var att det sades finnas en vikingagravplats som det vilade en förbannelse över.
Helena blev eld och lågor. På eftermiddagen samma dag fick hon tag i en hacka och en spade och åkte ut till åkrarna vid byn och började gräva. Tyvärr hade hon lika stor otur som då hon varit på sin olovandes arkeologiska utgrävningsexpedition hemma ute på Brukskvista på Adelsö.
Hon blev upptäckt av hembygdsföreningens på Österlens ordförande som hette Lennart som genast skickade hem henne till Stockholm där hon blev intagen på barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen för uppsikt under natten.
Dagen efteråt fick hon höra att hon hade fått en fosterfamilj tilldelad sig. Fosterfamiljen bestod av pappan, Peter Thomasson med mamman Cecilia Thomasson och barnen David, Jakob, Maria och Kristina och de bodde i Stocksund i Danderyds kommun norr om Stockholm.
Helena blev gråtfärdig. Men fick ändå åka ut tillsammans med fosterfamiljen till sitt nya hem i Stocksund senare samma dag. Hon skulle få gå kvar i sin gamla 6:e klass i Mellanhöjdsskolan på Söder i Stockholm men skulle få lov att åka färdtjänst fram och tillbaka varje dag eftersom hon hade visat prov på att hon itne var riktigt tillförlitlig just nu.
Men Peter Thomasson och hans familj verkade snälla och trevliga och Helena upptäckte att det gick bra att bo hos dom i deras villa ute i Stocksund. Men hur skulle hon göra för att få veta mera om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel och vandringssägnen som det hade varit om vikingagravplatsen som det vilade en förbannelse över? Helena grubblade och gick till slut till sin fosterfar Peter Thomasson och berättade hela historien.
Det visade sig att Peter Thomasson hade ett brinnande intresse för arkeologi och var något av en amatörarkeolog. Han lovade att ta med sig sin fru, resten av familjen och Helena och följande lördag åka ut till Bruksvista ute på Adelsö efter att han först hade haft ett samtal med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar.
Helena blev jätteglad och såg fram emot den kommande lördagen. Hon hoppades att Oskar skulle gå med på att dom kom ut allihopa och pratade med honom.
Helena och Eva tog bussen från Brommaplan ut till Brukskivstas lägergråd ute på Adelsö där de möttes av Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar och två medlemmar till från hembygdsföreningen som hette Karin och Petter. De vandrade iväg tillsammans fem bort mot hagarna bortom staketen som de klättrade över vid Brukskvistas lägergård och kom till själva utgrävningsplatsen.
Men Helena upptäckte ganska snart att det var urtråkigt att vara med på en arkeologisk utgrävningsexpedition och inte alls så spännande som hon hade föreställt sig. Så hon vandrade iväg bort mot staketeten. Då plötsligt en skugga föll över henne och sedan blev allt svart. Då hon vakande såg hon en man som stod lutad framåt lite längre fram. Helena fick upp sin mobil ur fickan och tog snabbt ett kort på den främmande mannen.
Väl tillbaka i Stockholm gick hon raka spåret till polisen. De kände inte igen den främmande mannen sedan tidigare och Helena fick åka tillbaka hem till sina föräldrar.
Några veckor senare såg hon ett meddelande på facebook. Där stod det: " Om du är intresserad av att få veta mer om arkeologi kom då på ett spännande arkeologiskt föredrag med Österlens i Skånes hembygdsförening".
Helena bestämde sig ganska snabbt. Hon rymde hemifrån redan samma eftermiddag och tog nattåget ner till Malmö där hon sov på centralstationen över natten. Dagen därpå tog hon bussen ut mot Österlen. Hon kom till byn där hembygdsföreningen skulle ha sitt möte i god tid. Då hörde hon samma historia om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Men hon fick höra mer och det var att det sades finnas en vikingagravplats som det vilade en förbannelse över.
Helena blev eld och lågor. På eftermiddagen samma dag fick hon tag i en hacka och en spade och åkte ut till åkrarna vid byn och började gräva. Tyvärr hade hon lika stor otur som då hon varit på sin olovandes arkeologiska utgrävningsexpedition hemma ute på Brukskvista på Adelsö.
Hon blev upptäckt av hembygdsföreningens på Österlens ordförande som hette Lennart som genast skickade hem henne till Stockholm där hon blev intagen på barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen för uppsikt under natten.
Dagen efteråt fick hon höra att hon hade fått en fosterfamilj tilldelad sig. Fosterfamiljen bestod av pappan, Peter Thomasson med mamman Cecilia Thomasson och barnen David, Jakob, Maria och Kristina och de bodde i Stocksund i Danderyds kommun norr om Stockholm.
Helena blev gråtfärdig. Men fick ändå åka ut tillsammans med fosterfamiljen till sitt nya hem i Stocksund senare samma dag. Hon skulle få gå kvar i sin gamla 6:e klass i Mellanhöjdsskolan på Söder i Stockholm men skulle få lov att åka färdtjänst fram och tillbaka varje dag eftersom hon hade visat prov på att hon itne var riktigt tillförlitlig just nu.
Men Peter Thomasson och hans familj verkade snälla och trevliga och Helena upptäckte att det gick bra att bo hos dom i deras villa ute i Stocksund. Men hur skulle hon göra för att få veta mera om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel och vandringssägnen som det hade varit om vikingagravplatsen som det vilade en förbannelse över? Helena grubblade och gick till slut till sin fosterfar Peter Thomasson och berättade hela historien.
Det visade sig att Peter Thomasson hade ett brinnande intresse för arkeologi och var något av en amatörarkeolog. Han lovade att ta med sig sin fru, resten av familjen och Helena och följande lördag åka ut till Bruksvista ute på Adelsö efter att han först hade haft ett samtal med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar.
Helena blev jätteglad och såg fram emot den kommande lördagen. Hon hoppades att Oskar skulle gå med på att dom kom ut allihopa och pratade med honom.
fredag 10 november 2017
Den hemska klassresan, forts/ Av: Marika Frykholm
Helena blev som straff skickad på sommarkollo till Barnens Ö och Eva blev av sina föräldrar skickad på seglarläger på Västkusten. Men av sommarkollot fick Helena snart nog och en tidig morgon så rymde hon från sommarkollot och tog bussen tillbaka hem till Stockholm.
Väl hemma då det upptäcktes vad hon hade tagit sig för så gav hennes föräldrar henne utegångsförbud resten av sommaren. Helena hade väldigt tråkigt. Till slut bestämde hon sig för att på egen hand rymma igen, den här gången tillbaka ut till Brukskvista lägergård ute på Adelsö alldeles ensam. En tidig morgon tog hon tunnelbanan till Brommaplan och därifrån tog hon bussen ut till Adelsö. Med sig hade hon hacka och spade. Hon tänkte sig en arkeologisk utgrävningsexpedition alldeles på egen hand.
Men det gick inte som hon hade tänkt den här gången heller. Hon blev återigen upptäckt. Den här gången av Bruksvkistas hembygdsförening ordförande som visade sig heta Oskar. Men till skillnad från den tidigare gången så lyssnade Oskar verkligen på Helenas historia. Tillsammans beslöt Oskar att han skulle sammankalla Brukskvistas hembygdsförenings styrelse till ett möte och till det bjuda Helena och Eva. Han fick Helenas föräldrars, Gunnel och Magnus mobilnummer och även Evas föräldrars, Karin och Petters mobilnummer och ringde till dom och förklarade situationen och att han inte alls var arg på Helena för hennes tilltag utan tyckte att detta var en historia som borde undersökas lite närmre.
Till slut satte Oskar Helena på bussen tillbaka till Ekerö centrum där hon sedan skulle byta buss för att kunna ta sig till Brommaplan och därifrån hem till sitt föräldrahem i Stockholm och till sina föräldrar. Oskar lovade att maila Helena så snart han och Brukskvistas hembbygdsförenings styrelse hade haft sitt möte.
Väl hemma då det upptäcktes vad hon hade tagit sig för så gav hennes föräldrar henne utegångsförbud resten av sommaren. Helena hade väldigt tråkigt. Till slut bestämde hon sig för att på egen hand rymma igen, den här gången tillbaka ut till Brukskvista lägergård ute på Adelsö alldeles ensam. En tidig morgon tog hon tunnelbanan till Brommaplan och därifrån tog hon bussen ut till Adelsö. Med sig hade hon hacka och spade. Hon tänkte sig en arkeologisk utgrävningsexpedition alldeles på egen hand.
Men det gick inte som hon hade tänkt den här gången heller. Hon blev återigen upptäckt. Den här gången av Bruksvkistas hembygdsförening ordförande som visade sig heta Oskar. Men till skillnad från den tidigare gången så lyssnade Oskar verkligen på Helenas historia. Tillsammans beslöt Oskar att han skulle sammankalla Brukskvistas hembygdsförenings styrelse till ett möte och till det bjuda Helena och Eva. Han fick Helenas föräldrars, Gunnel och Magnus mobilnummer och även Evas föräldrars, Karin och Petters mobilnummer och ringde till dom och förklarade situationen och att han inte alls var arg på Helena för hennes tilltag utan tyckte att detta var en historia som borde undersökas lite närmre.
Till slut satte Oskar Helena på bussen tillbaka till Ekerö centrum där hon sedan skulle byta buss för att kunna ta sig till Brommaplan och därifrån hem till sitt föräldrahem i Stockholm och till sina föräldrar. Oskar lovade att maila Helena så snart han och Brukskvistas hembbygdsförenings styrelse hade haft sitt möte.
onsdag 1 november 2017
BOkrecension: " Skrvuens vridning", av: Henry James/ Recension av: Marika Frykholm
Jag håller på och läser en mycket spännande och läskig spökhistoria av den engelske 1800-tales författaren, Henr James som på engelska heter. " The Turn the Screw" som översatt till svenska blir: " Skruvens vridning".
" Skruvens vridning", av Henry James handlar om en engelsk guvernant som kommer till slottet Bly på den engelska landsbygden för att där undervisa syskonparet Miles och lilla Flora. Flora är änglalikt vacker och begåvad. Miles har under konstiga omständigheter blivit reglerad från sin internatskola pågrund av ett uppvisat obehagligt beteende mot sina jämnåriga kamrater. Men han inger hos guvernanten ett så pass änglalikt och oskyldigt beteende att guvernanten avskriver brevet från Miles internatskola som dumheter.
En vacker junikväll då guvernanten är på promenad och längtar efter att möta någon ser hon en konstig man uppe på ett av tornen till slottet Bly. Mannen visar sig vara en av hennes två avlidna företrädare.
Mrs. Groce, som hushållerskan heter blir guvernantens förtrogna.
" Skruvens vridning" av Henry James har ofta tolkats som en mycket psykologisk synvinkel. Om det inte i själva verket är så att spökena är framkallade ur guvernantens fantasier?
Jag vill varmt rekommendera alla att läsa " SKruvens vridning" av Henry James.
" Skruvens vridning", av Henry James handlar om en engelsk guvernant som kommer till slottet Bly på den engelska landsbygden för att där undervisa syskonparet Miles och lilla Flora. Flora är änglalikt vacker och begåvad. Miles har under konstiga omständigheter blivit reglerad från sin internatskola pågrund av ett uppvisat obehagligt beteende mot sina jämnåriga kamrater. Men han inger hos guvernanten ett så pass änglalikt och oskyldigt beteende att guvernanten avskriver brevet från Miles internatskola som dumheter.
En vacker junikväll då guvernanten är på promenad och längtar efter att möta någon ser hon en konstig man uppe på ett av tornen till slottet Bly. Mannen visar sig vara en av hennes två avlidna företrädare.
Mrs. Groce, som hushållerskan heter blir guvernantens förtrogna.
" Skruvens vridning" av Henry James har ofta tolkats som en mycket psykologisk synvinkel. Om det inte i själva verket är så att spökena är framkallade ur guvernantens fantasier?
Jag vill varmt rekommendera alla att läsa " SKruvens vridning" av Henry James.
onsdag 18 oktober 2017
Den hemska klassresan, forts/ Av: Marika Frykholm
Helena och Eva bestämde att de skulle åka ut till Brukskvista lägergård, klättra över staketet till ängarna på andra sidan lägergårde och tillsammans gräva och se om de kunde få veta något mer om den spökande kvinnliga akademikern som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel den kommande lördagen.
Så följande lördag möttes de vid Brommaplans tunnelbanestation och tog bussen ut mot Adelsö och Bruksvista lägergård. De hade med sig spadar och hackor. Det var vackert väder och de såg mycket fram emot utflykten till Adelsö och Brukskvista lägergård.
De kom fram till lägergården och gick mot staketen som omslöt ängarna bortom Brukskvista lägergård. Men då de precis hade börjat gräva på platsen dit Helena hade vandrat iväg första gången hon var ute på Brukskvista lägergård hördes ilskna rop och hojtningar borifrån staketet. Det visade sig vara Brukskvistas hembygdsförenings ordförande som hette Oskar som tillsammans med några medlemmar från Brukskvistas hembygdsförening hade råkat få syn på tjejerna som var ute och grävde på ängarna bortom staketen vid Brukskvistas lägergård.
Helena och Eva fick uppge namn, personnummer, adress och telefonnummer. Oskar ringde Helenas föräldrar, Petter och Lena som genast åkte ut till Adelsö till Brukskvista lägergård för att hämta hem Helena och Eva tillbaka till Stockholm.
De fortsatte skälla ut Helena och Eva hela vägen tillbaka till Stockholm. Till tjejernas stora irritation och förvåning så blev de absolut förbjudna att någonsin åka tillsammans ut till Adelsö till Brukskvista lägergård igen.
Så följande lördag möttes de vid Brommaplans tunnelbanestation och tog bussen ut mot Adelsö och Bruksvista lägergård. De hade med sig spadar och hackor. Det var vackert väder och de såg mycket fram emot utflykten till Adelsö och Brukskvista lägergård.
De kom fram till lägergården och gick mot staketen som omslöt ängarna bortom Brukskvista lägergård. Men då de precis hade börjat gräva på platsen dit Helena hade vandrat iväg första gången hon var ute på Brukskvista lägergård hördes ilskna rop och hojtningar borifrån staketet. Det visade sig vara Brukskvistas hembygdsförenings ordförande som hette Oskar som tillsammans med några medlemmar från Brukskvistas hembygdsförening hade råkat få syn på tjejerna som var ute och grävde på ängarna bortom staketen vid Brukskvistas lägergård.
Helena och Eva fick uppge namn, personnummer, adress och telefonnummer. Oskar ringde Helenas föräldrar, Petter och Lena som genast åkte ut till Adelsö till Brukskvista lägergård för att hämta hem Helena och Eva tillbaka till Stockholm.
De fortsatte skälla ut Helena och Eva hela vägen tillbaka till Stockholm. Till tjejernas stora irritation och förvåning så blev de absolut förbjudna att någonsin åka tillsammans ut till Adelsö till Brukskvista lägergård igen.
Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm
Helena var tillbaka i Stockholm och funderade mycket över klassresan till Brukskvista lägergård ute på Adelsö. Särskilt funderade hon mycket över den ganska annorlunda spökhistorien som hon hade fått höra på mötet på Brukskivstas hembygdsförening om den spökande kvinnliga arkeologen som itne kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.
Helena ville gärna åka ut till Brukskvista igen och få veta mera men vågade inte riktigt åka ut till Brukskvista ute på Adelös ensam. Så hon bestämde sig för att sätta in en annons på facebook. Efter lite funderande skrev hon att hon var 12 år och hette Helena. Att hon gick i 6:an på Mellanhöjdsskolan på Söder i Stockholm och att hon sökte en jämnårig tjej som ville åka tillsammans med henne ut till Brukskvista lägergård ute på Adelsö någon helg.
TIll sin förvåning fick hon svar från en jämnårig flicka som hette Eva. Eva berättade att hon var 12 år och gick i 6:an i Bertilsskolan på Söder i Stockholm. Hon hade läst Helenas inlägg på Facebook och tyckte att historien om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel lät mycket spännande. Hon ville jättegärna åka med Helena ut till Brukskvista lägergård ute på Adelös någon helg.
Helena och Eva stämde träff på ett cafè som låg inärheten av båda deras sjkolor på Söder i Stockholm den följande lördag samma vecka som de först hade haft kontakt med varandra på facebook.
Helena ville gärna åka ut till Brukskvista igen och få veta mera men vågade inte riktigt åka ut till Brukskvista ute på Adelös ensam. Så hon bestämde sig för att sätta in en annons på facebook. Efter lite funderande skrev hon att hon var 12 år och hette Helena. Att hon gick i 6:an på Mellanhöjdsskolan på Söder i Stockholm och att hon sökte en jämnårig tjej som ville åka tillsammans med henne ut till Brukskvista lägergård ute på Adelsö någon helg.
TIll sin förvåning fick hon svar från en jämnårig flicka som hette Eva. Eva berättade att hon var 12 år och gick i 6:an i Bertilsskolan på Söder i Stockholm. Hon hade läst Helenas inlägg på Facebook och tyckte att historien om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel lät mycket spännande. Hon ville jättegärna åka med Helena ut till Brukskvista lägergård ute på Adelös någon helg.
Helena och Eva stämde träff på ett cafè som låg inärheten av båda deras sjkolor på Söder i Stockholm den följande lördag samma vecka som de först hade haft kontakt med varandra på facebook.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)