Helenas fosterfar, Peter Thomasson hade kommit överens med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar att de allihopa skulle mötas ute i Brukskvistas hembygdsförenings lokaler den kommande lördagen.
Så på lördagmorgonen satte sig Peter Thomasson, hans fru Cecilia tillsammans med deras barn David, Jakob, Eva och Kristina och Helena i bilen som var en minibuss och åkte iväg till Brukskvistas hembygdsförenings möteslokaler ute på Adelsö.
Väl på plats ute på Brukskvista mötte Oskar dom och tillsammans gick de in i köket på Brukskvistas hembygdsförenings lokaler. Oskar bjöd på kaffe och smörgåsar till lunch. Sedan satte han igång att berätta att han hade tagit reda på mera fakta om den vandringssägnen som Helena hade hört då hon hade åkt på sin otillåtna resa ner till Skåne till den henbygsföreningen på Österlens möte om den vikingagravplatsen som det sades att det vilade en förbannelse över.
Eftersom det snart skulle vara jullov så föreslog därför Oskar att de allihopa skulle åka tillsammans ner till Skåne till Österlen och boka ett möte med den hembygdsföreningens ordförande Karin som Helena hade träffat på sin otillåtna resa.
Det tyckte Peter och Cecilia Thomasson lät som en mycket bra idè. De kom överens om att Peter och Cecilia Thomasson tillsammans med sina barn och Helena skulle fira julen nere i Malmö och att Peter Thomsson skulle boka hotellrum i Malmö så skulle Oskar komma ner på annadag jul och då kunde de tillsammans dagen efter åka ut till den hembygdsföreningen på Österlen som Helena hade besökt på sin otillåtna resa. Det lät som ett bra förslag tyckte de allihopa och därmed avslutade de mötet och Peter Thomssson tog familjen tillsammans med Helena och åkte tillbaka till Stockholm
torsdag 14 december 2017
Den hemska klassresan, forts/ Av: Marika Frykholm
Då Eva var tillbaka i Stockholm igen så dröjde det inte länge förrän Oskar kontaktade Helena och berättade att nu hade Brukskvistas hembygdsförening haft sitt styrelsemöte och Helena och Eva var båda välkomna ut till Brukskvista följande lördag för att vara med på en arkeologisk utgrävningsexpedition vid hagarna bortom stakteten vid Burkskvistas lägergård dit Helenas skolkiass från Mellanhöjdsskolan hade varit på klassresa för några veckor sedan.
Helena och Eva tog bussen från Brommaplan ut till Brukskivstas lägergråd ute på Adelsö där de möttes av Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar och två medlemmar till från hembygdsföreningen som hette Karin och Petter. De vandrade iväg tillsammans fem bort mot hagarna bortom staketen som de klättrade över vid Brukskvistas lägergård och kom till själva utgrävningsplatsen.
Men Helena upptäckte ganska snart att det var urtråkigt att vara med på en arkeologisk utgrävningsexpedition och inte alls så spännande som hon hade föreställt sig. Så hon vandrade iväg bort mot staketeten. Då plötsligt en skugga föll över henne och sedan blev allt svart. Då hon vakande såg hon en man som stod lutad framåt lite längre fram. Helena fick upp sin mobil ur fickan och tog snabbt ett kort på den främmande mannen.
Väl tillbaka i Stockholm gick hon raka spåret till polisen. De kände inte igen den främmande mannen sedan tidigare och Helena fick åka tillbaka hem till sina föräldrar.
Några veckor senare såg hon ett meddelande på facebook. Där stod det: " Om du är intresserad av att få veta mer om arkeologi kom då på ett spännande arkeologiskt föredrag med Österlens i Skånes hembygdsförening".
Helena bestämde sig ganska snabbt. Hon rymde hemifrån redan samma eftermiddag och tog nattåget ner till Malmö där hon sov på centralstationen över natten. Dagen därpå tog hon bussen ut mot Österlen. Hon kom till byn där hembygdsföreningen skulle ha sitt möte i god tid. Då hörde hon samma historia om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Men hon fick höra mer och det var att det sades finnas en vikingagravplats som det vilade en förbannelse över.
Helena blev eld och lågor. På eftermiddagen samma dag fick hon tag i en hacka och en spade och åkte ut till åkrarna vid byn och började gräva. Tyvärr hade hon lika stor otur som då hon varit på sin olovandes arkeologiska utgrävningsexpedition hemma ute på Brukskvista på Adelsö.
Hon blev upptäckt av hembygdsföreningens på Österlens ordförande som hette Lennart som genast skickade hem henne till Stockholm där hon blev intagen på barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen för uppsikt under natten.
Dagen efteråt fick hon höra att hon hade fått en fosterfamilj tilldelad sig. Fosterfamiljen bestod av pappan, Peter Thomasson med mamman Cecilia Thomasson och barnen David, Jakob, Maria och Kristina och de bodde i Stocksund i Danderyds kommun norr om Stockholm.
Helena blev gråtfärdig. Men fick ändå åka ut tillsammans med fosterfamiljen till sitt nya hem i Stocksund senare samma dag. Hon skulle få gå kvar i sin gamla 6:e klass i Mellanhöjdsskolan på Söder i Stockholm men skulle få lov att åka färdtjänst fram och tillbaka varje dag eftersom hon hade visat prov på att hon itne var riktigt tillförlitlig just nu.
Men Peter Thomasson och hans familj verkade snälla och trevliga och Helena upptäckte att det gick bra att bo hos dom i deras villa ute i Stocksund. Men hur skulle hon göra för att få veta mera om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel och vandringssägnen som det hade varit om vikingagravplatsen som det vilade en förbannelse över? Helena grubblade och gick till slut till sin fosterfar Peter Thomasson och berättade hela historien.
Det visade sig att Peter Thomasson hade ett brinnande intresse för arkeologi och var något av en amatörarkeolog. Han lovade att ta med sig sin fru, resten av familjen och Helena och följande lördag åka ut till Bruksvista ute på Adelsö efter att han först hade haft ett samtal med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar.
Helena blev jätteglad och såg fram emot den kommande lördagen. Hon hoppades att Oskar skulle gå med på att dom kom ut allihopa och pratade med honom.
Helena och Eva tog bussen från Brommaplan ut till Brukskivstas lägergråd ute på Adelsö där de möttes av Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar och två medlemmar till från hembygdsföreningen som hette Karin och Petter. De vandrade iväg tillsammans fem bort mot hagarna bortom staketen som de klättrade över vid Brukskvistas lägergård och kom till själva utgrävningsplatsen.
Men Helena upptäckte ganska snart att det var urtråkigt att vara med på en arkeologisk utgrävningsexpedition och inte alls så spännande som hon hade föreställt sig. Så hon vandrade iväg bort mot staketeten. Då plötsligt en skugga föll över henne och sedan blev allt svart. Då hon vakande såg hon en man som stod lutad framåt lite längre fram. Helena fick upp sin mobil ur fickan och tog snabbt ett kort på den främmande mannen.
Väl tillbaka i Stockholm gick hon raka spåret till polisen. De kände inte igen den främmande mannen sedan tidigare och Helena fick åka tillbaka hem till sina föräldrar.
Några veckor senare såg hon ett meddelande på facebook. Där stod det: " Om du är intresserad av att få veta mer om arkeologi kom då på ett spännande arkeologiskt föredrag med Österlens i Skånes hembygdsförening".
Helena bestämde sig ganska snabbt. Hon rymde hemifrån redan samma eftermiddag och tog nattåget ner till Malmö där hon sov på centralstationen över natten. Dagen därpå tog hon bussen ut mot Österlen. Hon kom till byn där hembygdsföreningen skulle ha sitt möte i god tid. Då hörde hon samma historia om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Men hon fick höra mer och det var att det sades finnas en vikingagravplats som det vilade en förbannelse över.
Helena blev eld och lågor. På eftermiddagen samma dag fick hon tag i en hacka och en spade och åkte ut till åkrarna vid byn och började gräva. Tyvärr hade hon lika stor otur som då hon varit på sin olovandes arkeologiska utgrävningsexpedition hemma ute på Brukskvista på Adelsö.
Hon blev upptäckt av hembygdsföreningens på Österlens ordförande som hette Lennart som genast skickade hem henne till Stockholm där hon blev intagen på barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen för uppsikt under natten.
Dagen efteråt fick hon höra att hon hade fått en fosterfamilj tilldelad sig. Fosterfamiljen bestod av pappan, Peter Thomasson med mamman Cecilia Thomasson och barnen David, Jakob, Maria och Kristina och de bodde i Stocksund i Danderyds kommun norr om Stockholm.
Helena blev gråtfärdig. Men fick ändå åka ut tillsammans med fosterfamiljen till sitt nya hem i Stocksund senare samma dag. Hon skulle få gå kvar i sin gamla 6:e klass i Mellanhöjdsskolan på Söder i Stockholm men skulle få lov att åka färdtjänst fram och tillbaka varje dag eftersom hon hade visat prov på att hon itne var riktigt tillförlitlig just nu.
Men Peter Thomasson och hans familj verkade snälla och trevliga och Helena upptäckte att det gick bra att bo hos dom i deras villa ute i Stocksund. Men hur skulle hon göra för att få veta mera om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel och vandringssägnen som det hade varit om vikingagravplatsen som det vilade en förbannelse över? Helena grubblade och gick till slut till sin fosterfar Peter Thomasson och berättade hela historien.
Det visade sig att Peter Thomasson hade ett brinnande intresse för arkeologi och var något av en amatörarkeolog. Han lovade att ta med sig sin fru, resten av familjen och Helena och följande lördag åka ut till Bruksvista ute på Adelsö efter att han först hade haft ett samtal med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar.
Helena blev jätteglad och såg fram emot den kommande lördagen. Hon hoppades att Oskar skulle gå med på att dom kom ut allihopa och pratade med honom.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)