Drömjobbet/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Kajsa och jag hade precis fått drömjobbet! Jag skulle jobba som barnskötare på förskolan Maskrosen. Maskrosen låg kanske inte direkt i något drömläge: Det var beläget längst ner i ett hyreshus i staden där jag bodde. Och det konstigaste av allt: Förskolan hade ingen egen gård så man tog alla barnen med sig till olika parker varje dag och gjorde längre utflykter med dom.

Men jag var jätteglad. Det skulle bli så himla kul att få börja på förskolan Maskrosen. Men det konstigaste av allt var ändå föreståndaren, Maria Adamson.

Det första Maria Adamson frågade mig med en sorgsen stämma var: " Vad kommer din man ifrån"? Saken är att jag är ogift. Jag har varken sambo eller man. Den andra frågan Maria Adamson ställde var ändå mer konstig. Den löd som följer:" Var bor din makes föräldrar någonstans"? Eftersom jag inte hade någon man så hade jag heller inga svärföräldrar.

Men trots detta faktum så var jag efter denna mycket märkliga intervju anställd som barnskötare på förskolan Maskrosen.

Det var dagen för min första längre utflykt med barnen på förskolan Maskrosen. Vi hade gjort iordning picknick som vi skulle ha med oss: Pastasallad och vatten till alla vuxna och barn. Vi hade bestämt oss för att åka till en större park där dom även hade en 4  h gård vilket kunde vara roligt för alla barnen för där fanns det djur att titta på.

Men det konstiga som sedan hände var att då vi väl var framme i den stora parken med 4h gården med alla djuren och alla barnen hade fått springa omkring och titta på alla djuren i sina inhägnader och vi skulle samlas vid ett bord med bänkar och äta vår medhavda picknick så upptäckte jag till min fasa att det var ju inte de barnen som hade varit med oss från förskolan Maskrosen som satt på bänkarna runt bordet och åt av vår matsäck utan en helt annan samling skara barn som jag inte kände igen.

Jag tittade frågande på mina kolleger. Föresetåndaren Maria Adamson var inte med, hon var hemma på förskolan Maskrosen och skrev journaler. Med mig hade jag mina nya kolleger Elisabeth, Lena och Petronella. " Var är våra barn"? Frågade jag och tittade frågande på dom. " Vaddå, våra"? Undrade Petronella förvånat. " De sitter ju rakt här framför dig och äter lunch"!

" Men, men" , stammade jag. " Det är ju inte samma barn som var med oss från Maskrosen"?

Petronella, Elisabeth och Lena tittade ilsket på mig. De samlade snabbt ihop picknick resterna, slurpade snabbt som katten i sig kaffet och såg tilll att alla barnen hade på sig vantar, och mössor och sina västar med förskolan Maskrosen skrivet på dom gröna västarna, tog barnen i händerna och marscherade iväg i en lång rad bort från mig.

Jag blev till den grad så förvånad att jag bara blev stående kvar i parken med de virvlande matsäckspåse resterna och med min kaffekopp i handen stod jag där och stirrade efter raden av ungar och de tre stycken på mig ilskna förskollärarna som i rask takt marscherade iväg bort från mig tillbaka in mot staden där vi bodde och arbetade.

Jag vågade aldrig vända tillbaka till mitt jobb på förskolan Maskrosen efter denna märkliga händelse .Och jag har till den dag som idag är aldrig riktigt begripit vad det var som egentligen hände där i parken vid 4h gården där vi hade vår picknick och där alla barnen plötsligt var utbytta till några helt andra  främmande barn.

Festen/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Festen 

Novell skriven av: Marika Frykholm 

Det var den sista festen inför jullovet på nationen i studentstaden där jag studerade engelska. Vi stod samlade utanför festlokalen. Festarrangörerna ville att vi skulle blunda och därefter fatta tag i varandras händer. När vi öppnade ögonen skulle vi ta tag i den personen som vi stod närmast till vänster om och den personen skulle sedan vara vår, ” bordskavaljer”/ respektive, ” bordsdam”. Våra festarrangörer verkade mycket nöjda med denna idè. De tyckte säkert att den var superpedagogisk. På det sättet skulle ingen känna sig förfördelad och ingen kunde veta i förväg vem de skulle sitta bredvid under den kommande middagen.  

Sittningen hade kommit en bra bit på väg då jag plötsligt upptäckte att något var väldigt fel. Studentsånger hade sjungits, middagen hade påbörjat och förrätten var avklarade, tal hade hållits. Men ändå var det något som absolut inte stämde.  

För att få en överblick över alltihopa så reste jag mig ursäktande och gick och ställde mig längst bak i festlokalen för att kunna få en överblick över allthopa. Då jag till min förfäran upptäckte vad som inte stämde: Det gapade av tomma hål på vissa stolar i festlokalen. 

 Skrikande sprang jag ut från festlokalen, ner för trapporna i nationshuset… Och vaknade kallsvettig i min egen säng hemma i min egen lägenhet. Vilken tur! Det var bara en dröm. Och det var idag som den riktiga festen skulle hållas. 

Jag tog god tid på mig att välja en lämplig klänning och vettiga skor och handväska. Sedan gick jag ut och windowshoppade hela dagen eftersom det var en lördag som festen skulle hållas. 

 Då jag kom fram till festlokalen upptäckte jag till min förvåning att det hela utspelade sig precis som i min hemska dröm: Vi fick fatta tag i varandras händer, blundandes och då vi öppnade ögonen så var det den person som stod närmast oss till vänster som skulle bli vår bordskavalejer/ respektive bordsdam.Jag stannade inte en sekund längre: Likt Askungen samlade jag ihop min klänning och rusade gallskrikande därifrån. 

Ett par månader senare hade jag fått jobb i cafèet på min nation i studentstaden där jag studerade engelska. Jag hörde rykten: Det talades om ett konstigt nationshus i staden där jag studerade där dom brukade hålla sittningar och gasqer= Fina middagar som man kommer uppklädd till, samt baler där det sades att det hände konstiga saker. Man trodde till och med att det eventuellt kunde tänkas att det spökade där.  

Då festen hade pågått i några timmar med tal, och ätande och drickande så hade jag varit borta några minuter för att pudra näsan. Då jag kom tillbaka såg jag och de andra festdeltagarna till vår stora fasa att varannan stol gapade tomma. Då släcktes plötsligt ljuset och det blev becksvart. Då det blev ljust igen såg jag och de andra festdeltagarna hur två stycken herrar och två stycken damer kånkade på en stor, svart papperskasse med en massa saker i. Jag var alldeles säker på att den svarta papperskassen innehöll alla våra värdesaker.  Jag tog på mig kappan, tog min handväska och rusade skrikande ut ur festsalen och ut från nationshuset. Jag rusade skrikande hela vägen hem till min studentlägenhet. Jag hade bestämt mig för att aldrig i hela mitt liv någonins mer gå på en studentfest i min studentstad.