Helena var jätteglad. Hon hade fått sina föräldrars tillstånd att vara med på hembygdsföreningens utrgrävningar i kohagen intill lägergården där Helena och hennes klass hade varit på klassresa ute på Ekerö.
Hembygsföreningen och Helena samlades utanför lägergården och gick tillsammans bort mot kohagarna. Det var mycket varmt ute. Väl inne i kohagen plockade man fram alla redskap och satte igång med utgrävningarna.
Men Helena blev snabbt besviken. Det var ett långsamt arbete som gick trögt framåt och man hittade absolut ingenting av värde. Oerhört besviken fick Helena återvända hem till sina föräldrar i Stockholm med outrättat ärende.
Hur skulle hon nu gå vidare? Undrade Helena. Nu tyckte väl hembygdsföreningens medlemmar att hon hade lurat ut dom på ett helt onödigt företag och varit ute och grävt i kohagen ute på Ekerö helt i onödan.
Helena kom på en ljus idè,.Hon bestämde sig för att ta kontakt med sin kompis Eva som hon inte hade träffat sedan Eva kom hem från seglarlägret på Västkusten. Hon gick in på Faceboook och skrev till Eva som genast svarade. De stämde träff följande helg och bestämde att de då skulle åka ut och tälta ute på Ekerö och ta med sig spadar och hackor och i hemlighet gräva efter det försvunna skelettet som dom bara hade fått se en skyymt av.
