Spiltans ridskola, forts./ Novell skriven av: Marika Frykholm

Det nästa som hände var att Linda som fortfarande framhärdade med att hon skulle vara en utomjording tvingade mig, Anna och Petronella att stanna kvar på Spiltans ridskola tills den kommande tisdagnatten. Då skulle vi få gå på en ridtur som vi sent skulle glömma påstod Linda.

Då vi efter att klockan hade slagit 23.00 på natten samlades vid Pontus spilta så stod Pontus, Snövit, Mudde och en häst som hette Goddagens sadlade och klara och då dök plötsligt ridskoleläraren Louise upp, som var alldeles grönskimrande och hade hela ridutstyrseln och sin bruna ponny Petter sadlad och klar med sig och förklarade att nu skulle vi få följa med henne och Linda till deras riktiga hem.

Tysta och skräckslagna red vi densamma vägen genom skogen, ut på ängen där vi hade haft picknicken på den långa ridturen sist, och fram till den stora ängen med alla de bruna lerhyddorna. Hästarna togs ifrån oss och blev uppbundna vid träden, och Anna, Petronella och jag blev visade till en gemensam hydda medan ridskoleläraren Loiuise och Linda försvann sin väg tillsammans.

Anna, Petronella och jag satt i en ring på golvet i lerhyddan och diskuterade om vårt problem. Till slut då det var alldeles tyst och mörkt runtomkring oss, smög vi oss alla tre ut ur hyddan som vi hade blivit tilldelad och sprang såfort vi kunde och satt upp på hästarna, Snövit, Mudde och Rasmus och red det fortaste vi kunde tillbaka samma väg som vi hade kommit genom skogen, över ängen, och tillbaka till Spiltans ridskola. Då kände jag att allting blixtrade till och blev svart och jag vaknade av att jag stod vid busshållplatsen tillsammans med Anna och Petronella. Vi sade ingenting och det nästa som hände var att mina föräldrar som vanligt förklarade att alltihop bara hade varit en mardröm och skickade mig tillbaka till Spiltans ridskola nästa dag.

Den första jag träffade på var ridskoleläraren Louise som inte längre var grönskimrande utan klädd i sina vanliga ridkläder och ridstövlar och då jag frågade henne vad som hade hänt föregående natt så tittade hon väldigt frågande på mig. Då såg jag Linda som stod borta vid Pontus spilta och ryktade honom. Jag frågade henne hur det gick med utomjordingsskapet och hon fattade inte vad jag pratade om utan skrattade bara och sade att jag var lika knäpp som vanligt och satte mig att göra rent Pontus spilta precis som vanligt.

Det enda märkliga som hände var att då jag tog av Pontus hans sadel och schabrak såg jag att schabraket var alldeles grönskimrande! Skrikande sprang jag därifrån och slutade inte springa förrän jag hade kommit tillbaka hem. Men mina föräldrar bara skrattade åt mig och skickade mig genast tillbaka till Spiltans ridskola och då jag tre timmar senare var tillbaka där igen så såg jag att Pontus vanliga schabrak hängde på sin plats där alla sadlar och schabrak hängde i sitt rum på Spiltans ridskola.

Jag var verkligen mycket fundersam. Vad var det Anna, Petronella och jag hade varit med om egentligen?

Spiltans ridskola, forts./ Novell skriven av. Marika Frykholm

Det hela fick en mycket oväntad twist= lösning dagen efter då Linda plötsligt förklarade för alla som ville höra på att hennes riktiga identitet var att hon i själva verket var en utomjording!

 Hon och hela hennes familj kom i själva verket från en annan planet som låg utanför vårt solsystem. De hade anpassat sig bra till jordelivet och den som sade emot Linda hotade Linda med att kidnappa och skicka iväg till sin hemplanet som hon sa hette Planet  U222.

Jag blev alldeles stel av skräck och tog genast busen tillbaka till staden där mina föräldrar, Kattarina och Hasse Fredrikson bodde. .Mina föräldrar gapskrattade då de hörde min historia att Linda som var min ärkefiende på Spiltans ridskola även skulle vara en utomjording!
 Mamma och pappa skickade mig tillbaka redan nästa dag och det var tur, för vår ridskolelärare Louise hade en överraskning i beredskap åt oss. Vi skulle få ge oss ut på en längre ridtur och grilla korv och bröd på vägen!

Jag var alldeles till mig av spänning och förväntan. Naturligtvis hoppades jag på att få rida på Pontus men det fick naturligtvis " utomjordingen" Linda göra. Jag själv fick nöja mig med en häst som hette Mudde. Jag blev genast jätteglad i Mudde som var ett mörkbrunt sto med mörkbrun man och svans.

Då vi var klara för avfärd så bekräftade vår ridlärare Louise helt plötsligt att även hon var en utomjording! Jag blev åter alldeles stel av skräck. " Nu", sa Louise,, " ska ni alla få följa med mig hem till min planet på en tur"!: " Hurra" ! Ropade Linda. " Vad skönt att få komma hem igen"!

På led red vi genom skogen och stannade till för att grilla korv med bröd. Men det smakade inget vidare. Då vi kom till en glänta i skogen så såg jag en massa svarta hyddor utspridda över ängen. Som tur var, så var min bästa kompis Lena med mig. Hon red bakom mig på en vit häst som hette Snövit som var 10 år gammal.

Men Lena verkade inte tycka någonting var konstigt. Det stod en varelse som skimrade i alla möjliga färger och som visade oss till varsina hyddor som var utspridda på ängen där vi befann oss. Som tur var så fick Lena och jag dela hydda..Så fort mörkret fallit rusade vi ut ur hyddan. Det var alldeles folktomt på ängen utanför hyddorna. Vi fick tag  i våra hästar, Mudde och Snövit och galopperade så fort vi kunde tillbaka genom skogen och blev väldigt lättade då vi äntligen skymtade Spiltans ridskola rakt framför oss.

Vi vågade inte förklara något för ridskolechefen Ulla utan lämnade bara över Mudde och Snövit till henne att ta hand om och göra i ordning för natten och så kastade vi oss på första bästa nattbuss hem till staden som vi bodde i. Då jag berättade min historia för mina föräldrar gapskrattade dom igen och sa att jag måste ha fått ett anfall och att jag hade drömt alltihop.

 De tvingade mig åter tillbaka till Spiltans ridskola dagen därpå. Då jag mycket förskrämd kom fram till Spiltans ridskola så träffade jag på Linda och Louise som stod och rökte utanför ridskolan. Fast de visste att de inte fick.

 De såg ut alldeles som vanligt och då jag frågade dom om de hade kommit hem ordentligt i går natt så tittade de väldigt frågande på mig och sa att de hade varit på picknick på ängen bortom skogen och sedan blivit väldigt förvånade då de skulle rida tillbaka och upptäckt att varken jag själv, Mudde, eller Lena eller Snövit var kvar med dom.

Men så hade Louise ringt till mina föräldrar och fått bekräftat att jag hade kommit hem ordentligt och sedan hade hon ringt till Lenas föräldrar, Susanne och Mikael Larsson och fått veta att Lena också hade kommit hem ordentligt och Mudde och Snövit var ju i sina spiltor på Spiltans ridskola så då hade Louise tyckt att allting var i sin ordning.

Spiltans ridskola, forts./ Novell skriven av. Marika Frykholm

Nu trodde vi alla tre, Anna, Petronella och jag att vi hade hittat en lösning på hur vi skulle lösa våra samarbetsproblem om skötseln av hästen Pontus på Spiltans ridskola, med vår stallkompis Linda. Det var nämligen så att vår ridskolechef Ulla sa att eftersom sportlovet började veckan därpå så skulle det bli ett dagridläger på Spiltans ridskola. Och Ulla rekommenderade alla ridskoleelever att anmäla sig till dagridlägret.

Anna, Petronella och jag själv anmälde oss direkt till sportlovets dagridläger. Men dessvärre så vägrade Linda helt sonika att anmäl

a sig. Vi gjorde vårt bästa för att övertala henne. Vi försökte locka med hur roligt det skulle vara. Hur mycket tid vi skulle få tillbringa tillsammans med Pontus på Spiltans ridskola.

 Hur mycket extra tid vi skulle få ha att sköta Pontus. Ingenting fungerade. Linda sa bestämt ifrån att det enda hon tänkte göra hela sportlovet var att sitta hemma och läsa och göra ingenting.

Det var obegripligt. Vi förstod ingenting. Varför ville Linda plötsligt inte vara i stallet tillsammans med Pontus?

Till slut klarnade mysteriet då vår ridskolechef plötsligt kom marscherande emot oss på stallgången mot Pontus spilta. Med sig hade hon en dam som vi inte visste vem det var. Det visade sig vara Lindas mamma.

Lindas mamma skällde ut oss alla tre, Anna, Petronella och mig. Hon förklarade att Linda hade berättat hemma hur vi mobbade henne. Hur vi inte lät henne vara med i gemenskapen på Spiltans ridskola längre. På hur Lindas skolarbete hade blivit lidande på grund av att Linda kände sig så utmobbad på Spiltans ridskola.

Vi begrep ingenting. Vi tyckte att vi hade ju gjort vårt allra bästa för att lösa problematiken kring skötseln av Pontus.

Lindas mamma marscherade iväg deklamerandes att hon tänkte ha ett allvarligt samtal med alla våra föräldrar på min skola kommande fredag.

Jag blev livrädd. Vad i allsindar skulle mina föräldrar nu säga?