Så kom den då den första ridlektionen som jag skulle få leda Pontus på. Men det gick verkligen inte som jag tänkt det. De tre stöddiga tjejerna, Linda, Anna, och Petronella var alla tre tillsammans med på ridlektionen och ledde varsina hästar.
Linda ledde ett brunt sto som hette Marina. Anna ledde en fux som hette Vivvi, och Petronella ledde en skimmel som hette Toker.
Jag trodde jag skulle svimma rakt av framför hela ridskolan av besvikelse och frustration. Och inte gick det bra att leda Pontus som annars brukade vara så snäll och lydig, konstrade hela tiden. Än tvärnitade han och vägrade gå framåt. Än ville han galoppera så att jag knappt han få honom att stanna och tjejen som red honom satt och såg vettskrämd ut mest hela tiden. Hon hette Julia.
Jag var alldeles förtvivlad vid lektionens slut. Det här betydde slutet för mig på Spiltans ridskola och som skötare åt Pontus det var jag alldeles säker på .Döm därför av min förvåning då ridskolechefen Ulla tog mig åt sidan och berömde min insats som ledare åt Pontus på eftermiddagens första ridlektion!
Jag blev själaglad och riktigt skuttade ut från manegen och gjorde precis alla de tyngre sysslor som Linda, Anna och Petronella hade hittat på åt mig för att jag riktigt skulle känna mig så urusel som möjligt eftersom jag just hade fått leda Pontus en hel ridlektion.
Och på det viset fortsatte det de följande veckorna. Jag fick leda Pontus på nästan varenda ridlektion på eftermiddagarna. Pontus konstrade och hade sig. Linda, Anna och Petronella tvingade mig att göra de tyngsta sysslorna efter varje ridlektion. Jag visste snart inte vad jag skulle ta mig till. Det verkade vara en helt hopplös situation att befinna sig i!
Då kom jag på det! Jag beställde tid hos skolans kurator för att om möjligt genom henne få bukt med mina problem. Nu skulle allt bli bättre, det kände jag på mig. Jag såg fram emot måndagen då jag hade stämt träff med skolans kurator som hette Jenny Strand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar