Vi skulle nästa ridlektionstillfälle som var en lördag få göra en ridtur på en och en halvtimme. Jag var alldeles till mig av spänning och förväntan.
Men naturligtvis så fick den ena av de tre stöddiga skötarna på Pontus, Petronella rida honom. Själv fick jag nöja mig med en häst som visserligen var jättegullig som hette Petter och var liten och kolsvart, med kolsvart man och svans och fyra vita sockor på hovarna.
Jag älskade Petter redan från början. Min bästa kompis lena var också med på ridturen. Vi red genom en skog och hade picknick och grillade korv och åt korv och bröd vid en grillplats på en stor äng. Sedan vände vi tillbaka och red samma väg tillbaka.
Men jag var frustrerad och deprimerad. De tre stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella var lika tajta och stöddiga som vanligt och det såg inte det minsta ljusare ut för min del att få bli skötare åt Pontus än vad det hade gjort när jag först börjat för några veckor sedan på Ridskolan Spiltan.
Min bästa kompis Lena och jag brukade på rasterna i skolan fundera och fantisera ihop olika scenarior där vi löste hela problemet med att jag skulle få bli skötare åt Pontus. Det ena mer dramatiskt än det andra. Men vi kom ingen vart. Läget såg verkligen väldigt dystert och mörkt ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar