Lärarkonferensen, och en mystisk arkeologisk spökhistoria//Novell skriven av: Marika Frykholm
Helena jobbade som lågstadielärare för klass 6a i Mellanhöjdsskolan på söder i Stockholm.
Hon höll på att packa en ryggsäck för att åka på sitt livs första klassresa. Helena och hennes
klass skulle åka ut till en lägergård som hette Brukskvista konferensgård som låg på Adelsö
utanför Stockholm.
Klassen satt på bussen på väg till Brukskvistas konferens ute på Adelsö. De hade en
busschaufför som hette Thomas Åkesson som förklarade hur lång tid det skulle ta att ta sig
ut till Brukskvista lägergård ute på Adelsö.
Resan beräknades ta cirka 1 timme sa Thomas
Åkesson.
Helenas ,kollega som hette Mia Svensson deras andra kolleger, Klara Anderson och Maria
Petterson skulle också åka med på klassresan ut till Brukskvista lägergård ute på Ekerö.
Då de kom fram till Brukskvista konferensgård som läg ute på Adelsö så blev de indelade i
två stora sovsalar, de kvinnliga kollegerna i den ena sovsalen och de manliga kollegerna i
den andra
.
Helena låg denna sin första natt på Brukskvistas konferens och hade svårt att somna. Hon
var full av förväntan över hur det skulle bli på lärarkonferensen.
Hon drömde en mardröm. I mardrömmen drömde hon att hon vaknade mitt i natten av att
hon var törstig. Så gick hon upp och ut i köket där månljuset strilade ner som en strimma
mitt på golvet. Då såg hon bort i dörröppningen bakom henne hur en vit sladdrig ärm
sträcktes in. Helena vaknade av sitt eget skrik.
Helena blev nyfiken på om det hade varit en sanndröm. Så hon gick ut i köket och månen
lyste med en ljusstrimma rakt ner på mitten av köksgolvet precis som i drömmen. Helena tog
ett glas vatten och då såg hon en vit sladdrig ärm sticka in genom dörröppningen. Helena
skrek. ” Tyst”, sa personen i dörröppningen.” Det är bara jag”,” din kollega, Mia”.
Då Helena vaknade morgonen därpå kände hon sig väldigt fånig. Hur lättskrämd kunde man
bli Då hon vid frukosten ute i matsalen träffade sin kollega, Mia Svensson och resten av
klassen kände hon sig ännu dummare.
Helenas kollega,
Mia berättade hur upplägget för hur deras lärarkonferens var upplagd.
Idag skulle de gå på promenader och lära känna området runtomkring Brukskvista
konferensgård. Sedan skulle de äta lunch och därefter fick de bestämma efter lunchen skulle
de diskutera hur de skulle kunna förbättra sina arbetsmetoder.
Då Helena var ute och såg på omgivningarna vid Brukskvista konferensgård efter frukosten
upptäckte hon att det fanns hagar med betande får och kossor precis intill konferensgården
där det även fanns ett vikingagravfält.
Helena tyckte att det var lite läskigt med ett vikingagravfält alldeles intill Brukskvistas
konferensgård. Då de närmade sig konferensgården upptäckte Helena en anslagstavla. Där
fanns en lapp som hon blev intresserad.
På lappen stod det att det senare samma eftermiddag skulle hållas ett arkeologiskt föredrag
i Brukskvistas hembygdsförenings lokaler alldeles i närheten av lägergården.
Helena bestämde sig för att smita från sin kollega Mia och de andra kollegerna, och gav sig
genast av på egen hand till Bruksvkistas hembygdsförenings lokaler
På lappen hade det
utlovats fika med kaffe, saft och bullar till självkostnadspris.
Då Helena kom in i hembygdsföreningens lokaler så tog hon fika som bestod av ett glas saft
och en bulle och gick och satte sig tillsammans bland de andra åhörarna som skulle lyssna till
det arkeologiska föredraget.
Föredraget hölls av en kvinna som hette Annika Anderson. Det som mest fångade Helenas
intresse var den spökhistoria som Annika Anderson berättade om vikingagravfältet intill
Brukskvistas lägergård.
Annika Anderson berättade att det sades att det gick en legend om en spökande, kvinnlig
doktorand som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.
Hon sades
spöka på vikingagravfältet.
Då Helena kom tillbaka till Brukskvistas konferensgård så hittade hon klassen som satt och
såg på en DVD- film som handlade om exakt samma historia som Helena hade hört på det
arkeologiska föredraget i Brukskvistas hembygdsförenings lokaler av Annika Anderson, den
om. Den spökande kvinnliga doktoranden som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin
akademiska titel.
Helena orkade inte höra mera spökhistorier på samma kväll så direkt efter middagen gick
hon och lade sig.
Tidigt nästa morgon som var söndagen och hemresedagen vaknade hon
före frukost och gick ut och promenerade bort till staketen runtomkring hagarna med de
betande fåren och kossorna.
Helena klättrade över staketen och strosade omkring ett bra
tag bland gravkullarna på vikingagravfältet.
Då hon kom tillbaka till konferensgård upptäckte hon till sin stora förfäran att alla hennes
kolleger samt hennes närmaste kollega, Mia Svensson hade åkt iväg hem tillbaka till
Stockholm utan henne. Hon ringde genast sina föräldrar men hennes kompis, Karin
Bengtsson sa att varken hon eller hennes man,, Bertil Bengtsson kunde komma och hämta
henne förrän dagen efter som var måndag
Så Helena fick den natten krypa ner i sin sovsäck i
den stora sovsalen och sova där alldeles ensam. Det gick bra fast Helena tyckte att det var
ganska läskigt.
Morgonen efter kom Ingeroch Bertil Bengtsson och hämtade henne och så fick hon skjuts av
dom tillbaka till deras lägenhet på söder i Stockholm.
Den följande veckan var väldigt tråkig tyckte Helena.
Helena grubblade mycket på hur hon
skulle kunna ta sig tillbaka ut till Brukskivstas lägergård ute på Adelsö. Till slut fick hon en
idè! Hon satte in en annons på facebook där hon efterlystete en väninna att åka ut till
Brukskvistas konferens tillsammans med. Och hon fick svar!
Kvinnan som svarade hette
Cattarina Olsson och var lärare på en skola som hette Söderskolan på söder i Stockholm.
Cattarina Olsson var även hon mellanstadielärare för årskurs sex, liksom Helena. Cattarina
tyckte att Helenas historia med den spökande, kvinnliga doktoranden som inte kunde finna
frid förrän hon fått sin akademiska titel lät mycket spännande. Och hon tyckte absolut att
hon och Helena borde åka ut till Brukskvistas konferensgård för att försöka ta reda på mera.
Helena och Eva stämde träff på ett cafè. Då de hade fikat bestämde de att de skulle åka ut
tillsammans till Brukskvistas konferensgård på en egen privat, arkeologisk
utgrävningsexpedition kommande lördag. De träffades på lördagsmorgonen på T- centralen
och tog tunnelbanan ut till Brommaplan där de tog bussen ut till Brukskvistas konferensgård.
Med sig hade de spadar och hackor.
Väl framme på Brukskvistas lkonferensgård promenerade de iväg till staketen vid hagarna
med de betande fåren och kossorna.
De klättrade över staketet och gick bort mot
vikingagravfältet. Men då de hade påbörjat sin utgrävning avbröts de av ilskna rop borta från
staketet.
Det visade sig vara medlemmar ur Brukskvistas hembygdsförening som krävde att
de skulle avsluta sin arkeologiska utgrävningsexpedition eftersom de grävde utan tillstånd.
Då Cattarina Olsson, som ju hade fått höra om spökhistorien om den spökande kvinnliga
arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel så lyckades
Cattarina få med sig Helena ut och tillsammans med Cattarinas bästa kompis Malin
Andersson som precis hade gått färdigt sin B- kurs i arkeologi vid Stockholms universitet och
nu läste en sommarkurs i arkeologi vid Stockholms universitet. Cattarina tyckte att Helena
skulle få följa med på en utav de arkeologiska föreläsningarna som Malin Andersson gick på
och lyckades få tillstånd till det.
Helenas vänner, Inger och Petter Bengtsson trodde att hon satt i lägenheten på söder hela
dagarna medan de var ute och jobbade.
Då Helena var med Malin Andersson på hennes
arkeologiska föreläsning på Stockholms universitet så berättade läraren, Per Eriksson om att
Malin Anderssons arkeologikurs skulle åka ut på en arkeologisk utgrävningsexpedition ute i
Jordbro söder om Stockholm nästa dag. att åka tillsammans med Malin Andersson ut på den
arkeologiska utgrävningsexpeditionen i Jordbro, Malin Anderssons arkeologikurs skulle åka med en hyrd buss ut till Jordbro. Helena såg
mycket fram emot den arkeologiska utgrävningsexpeditionen. Väl framme i Jordbro fick
Helena mest hålla sig i bakgrunden eftersom hon inte var arkeologi studerande vid
Stockholms universitet.
Men hon tyckte det var spännande i alla fall.
Malin Anderssons lärare hade den stora turen att upptäcka ett vikingafynd som han trodde
hade skånska rötter från Österlen i Skåne. Helena blev eld och lågor. Hon bestämde sig för
att på egen hand ta sig ner till Malmö och ensam åka ut till Österlen och göra egna
efterforskningar.
Kanske kunde hon få reda på mera om den spökande, kvinnliga arkeologen
som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.
Samma kväll tog hon nattåget ner till Malmö central. Hon satte sig på en bänk på Malmö
centralstation och sov där tills klockan 08.00 på morgonen då hon åt frukost på Malmö
centralstation.
Sedan tog hon närmaste busstur ut till Österlen.
Hon hade lyckats få med sig en spade och en hacka från Malin Anderssons arkeologiska
utgrävningsexpedtion. Hon hade tagit reda på den närmaste byns på Österlens
hembygdsförening.
Där sökte hon upp hembygsföreningens ordförande som snällt nog
berättade för henne om en vandringssägen om en vikingagravplats som det sades vila en
förbannelse över.
Efter det skjutsade hembygdsföreningens ordförande som hette Karin
Petterson ut Helena till en åker mitt ute på Österlen där denna vandringssägen sades ha
uppkommit.
Där lämnade Karin Petterson henne.
Helena påbörjade sin utgrävningsexpedition men plötsligt hördes polissirener tjuta omkring
henne. Det var Helenas goda vänner, Bengt och Inger Bengtsson som hade lyckats spåra upp
henne på en åker på Österlen.
Efter ett tag så berättade Helena allt om hennes konferens med hela kolleegiet från
Mallanhöjdsskolan till Brukskvistas konferensgåroch historien om den spökande kvinnnliga
akademikern som inte kunde finna frid förrän hon fått sin akademiska titel.
Hon berättade
också om hur hon på den skånska hembygdsföreningen på Österlen i Skåne hade hört av
hembygdsföreningens ordförande Karin Petterson hade hört om den vandringssägnen om
vikingagravplatsen som det sades vila en förbannelse över.
Det visade sig då att Helenas vänner, Inger och Bertil Bengtsson, hade ett brinnande intresse
för arkeologi och själva var något av en amatörarkeologer. De tyckte att de skulle kontakta
Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar och stämma möte tillsammans med paret
IBertil och Inger Bengtsson och Helena så snart som möjligt.
Bertil Bengtsson hade lyckats stämma träff med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande
Oskar följande lördag.
Så på lördagen så satte sig Bertil och Inger Bengtsson tillsammans med Helena i paret
Bengtssons gråa mini- buss och åkte ut till Brukskvistas hembygdsförening.
Där de mötte upp Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar Oskarsson på
parkeringsplatsen utanför Brukskvistas hembygdsförenings lokaler där Helena först hade
hört Ohistorien om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde få frid förrän hon
hade fått sin akademiska titel.
Oskar visade sig vara mycket trevlig och tillsammans gick de in i Brukskvistas
hembygdsförenings mötesrum.
De satte sig runt ett stort bord och Oskar plockade fram en
bunt papper som han hade skrivit ut från skrivaren på sin dator.
Han berättade att han hade kommit fram till att både historien om den spökande kvinnliga
arkeologen som inte kunde få frid förrän hon hade fått sin akademiska titel och den historien
som Helena hade hört av den skånska hembygdsföreningens ordförande på Österlen i Skåne
om vikingagravplatsen som det vilade en förbannelse över nog rörde sig om två olika
vandringssägner.
En vandringgssägen berättade Oskar var en historia som man dels kunde läsa om i tidningen
och därför påstods vara alldeles sann, eller som man hörde berättas om av en kompis som i
sin tur hade hört det av en kompis vars kompis farmor eller farfar hade berättat den från sin
hembygd och den därför sades vara absolut sann. Ofta förekom liknande vandringssägner på
olika håll över hela världen.
Helena tyckte det lät mycket intressant.
Särskilt som Oskar berättade att han tänkte se till att
de fick offentligt tillstånd att ha en arkeologisk utgrävningsexpedition i hagarna på
Brukskvista bortom Brukskvistas konferensgård.
De avslutade mötet och Oskar lovade att höra av sig till Bertil och Inger Bengtsson så snart
han hade verkställt ett datum för den utlovade arkeologiska utgrävningsexpeditionen.
Helena hade väldigt svårt att koncentrera sig de kommande veckorna. Hon väntade otåligt
på att beskedet att datumet av den av Oskar utlovade arkeologiska utgrävningsexeditionen
skulle komma. Oskar hade lovat att maila till Bertil och Inger Bengtsson med datumet för
den arkeologiska utgrävningsexpeditionen var fastställt. Helena hade svårt att koncentrera
sig på något annat än att mailet skulle komma.
Då mailet äntligen kom så blev Helena jätteglad. Till hennes stora förtjusning så var det
fastställda datumet för den arkeologiska utgrävningsexpeditionen fastställd till den
kommande lördagen.
De hade tur med vädret också. Det var en strålande klar dag och all snön var borta. Det var
sportlov så att Helena hade varit ledig från skolan hela veckan. På lördagsmorgonen
trängdes de alla tre i Bertil och Inger Bengtssons gråa mini- buss och åkte iväg mot
Brukskvista ute på Adelsö.
Oskar mötte dom vid Brukskvistas parkeringsplats liksom förra gången.
De fick med sig
spadar och hackor och promenerade iväg bort mot staketen som skiljde hagarna från
Brukskvistas lägergård.
Men då det inte hände något efter ett tag att de hade hållit på med den arkeologiska
utgrävnignsexpeditionen hade hållit på ett tag vandrade hon bort mot staketen som skiljde
hagarna från Brukskvistas lkonferensgård åt.
Då hon kom fram till ett stort träd så såg hon en man som stod vid Peter Thomassons gråa
mini- buss och fotade Mini- bussens nummerplåt såg det ut som.
Helena gick fram till honom. Varpå mannen knockade till hennes huvud så att det blixtrade
till och Helena föll avsmimmad till marken på parkeringsplatsen.
Det enda hon han se av mannen var att han hade en svart skinnjacka och mobilen i ena
handen.
Då Helenas fosterfamilj kom tillbaka till parkeringsplatsen tillsammans med Oskar så
hade Helena kvicknat till och satt sig upp och gnuggade sig i ögonen.
Helena sms:ade till sin kollega,, Mia Svensson och bad att få träffa henne.
De åt lunch
tillsammans och Helena berättade allt som hade hänt henne sedan klassresan till
Brukskvistas konferensgård
Efter skolan den dagen åkte de tillbaka till Brukskvistas parkeringsplats ute på Adelös i Mia
Svenssons bil. Då de närmade sig parkeringsplatsen såg Helena samme man i den svarta
skinnjackan som nu fotade en annan bil på parkeringsplatsens nummerskylt. Helena lutade
sig ut genom bilrutefönstret och tog ett kort med sin mobilkamera på mannen som hade
överfallit henne. Hon bad sin klasskollega Mia Svensson att köra henne tillabaka till
Stockholm.
Väl framme i Stockholm släppte Mia Svensson av Helena framför Mellanhöjdsskolan på
söder i Stockholm. Helena gick raka vägen till närmaste polisstation där hon fick träffa en
poliskonstapel som hon visade kortet på mannen som hade överfallit henne.
Bertil och Inger Bengtsson tyckte att de tillsammans bestämde de sig för att de under
påsklovet som var om några veckor skulle åka ner till den hembygdsföreningen på Österlen
där Helena hade rymt olovandes och prata med den hembydgdsföreningens ordförande,
Karin Petterson om den vandringssägen som hon hade berättat för Helena om, den om
vikingagravplatsen som det sades vila en förbannelse över.
Så då påsklovet äntligen kom så satte sig Bertil och Inger Bengtsson i Bertil och Inger
Bengtssons gråa mini- buss och åkte ner till Skåne, till Österlen för att söka upp Karin
Pettersson och be henne berätta närmre om vandringssägen om vikingagravplatsen som det
sades vila en förbannelse öve
Det visade sig att Karin Petterson var mycket tillmötesgående och tog med sig Bertil
Bengtsson, och hans fru och barn tillsammans med Helena till ett hembygdsmuseum på
Österlen där de just nu hade en utställning där bland annat vandringssägnen om
vikingagravplatsen som det sades vila en förbannelse över berättades.
Bertil Bengtsson fick tipset att de då de hade kommit tillbaka till Stockholm igen borde åka
till Sigtuna för att där gå med på en guidad tur över staden Sigtuna och även uppsöka något
bibliotek i Sigtuna för att där se efter om de kunde finna mer information om
vandringssägnen om vikinga gravplatsen som det sades att det vilade en förbannelse över.
Bertil Bengtsson stämde möte med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar den
kommande lördagen så att de tillsammans kunde åka till Sigtuna och han bokade även en
guidad rundvandring i Sigtuna tillsammans med en guide som Karin Petterson hade tipsat
honom om som skulle vara mycket kunnig på området och särskilt vad gällde Sigtunas
historia.
Guiden visade sig heta Lena Karlsson som de träffade den kommande lördagen i Sigtuna.
Hon visade runt dom på en mycket informationsrik guidad tur i Sigtuna som avslutades på
ett av stadens cafèer där alla hade dräkter med teman efter olika kända författare.
Efter den guidade rundvandringen i Sigtuna och cafèbesöket så gick Bertil och Inger
Bengtsosn tillsammans med Helena till det närmaste bibliotek som de kunde hitta.
Där hittade Bertil Bengtsson en kartbok över Vallentuna i Stockholm och en hällristning som
han tyckte de skulle åka och se på den kommande helgen. Med det avslutade Peter
Thomasson, hans familj, Helena och Oskar sitt besök i Sigtuna.
Följande lördag åkte Bertil Bengtsson hans fru Inger Bengtsson tillsmamans med Helena och
Oskar för att titta på hällristningen i Vallentuna.
Man fick klättra lite uppför en liten backe och längst ner i backen låg det ett cafè.
Hällristningen var enorm tyckte Helena. De tog en fika på cafèet och kvinnan bakom disken
tipsade dom om en intressant plats i Täby kommun som också ligger norr om Stockholm där
det skulle finnas en rad med runor som kallades för Jarlebanke bro.
Jarlabanke bro, berättade kvinnan bakom disken hette den därför att en viking som på
Vikingatiden i Täby kommun byggde den bron och han var den rikaste vikingen på sin tid i
Täby kommun. Jarlabanke ägde praktiskt taget hela Täby kommun.
Han hade en farmor som även hon ar mycket rik och som hette Estrid och som mot
Jarlabankes egen vilja gift bort honom med arvtagerskan till en annan gård inärheten av
deras fast Jarlabanke älskade en annan kvinna som han dessutom skulle ha barn med. Denna
kvinna hade varit piga på gården.
Men Jarlabanke tvingades att gifta sig med kvinnan som han inte älskade och först då hans
första hustru hade dött var han fri att gifta sig med modern till hans barn.
Den kvinna som han gifte sig med, den före detta pigan blev med tiden kompis med
Jarlabankes oerhört rika farmor; Estrid.
Estrid står staty som en välgjord docka som en dockskapare har gjort efter det skelett som
arkeologer har hittat som man tror nästan säkert var Jarlabankes rika farmor Estrids skelett
finns i en monter att beskåda på huvudbiblioteket i Täby kommun, norr om Stockholm.
Kvinnan bakom disken nedanför hällristningen i Vallentuna trodde att Bertil och Inger
Bengtsson och Helena och Oskar kanske skulle kunna få ut något av ett besök vid Jarlabanke
bro då Bertil Bengtsson hade berättat historien om den spökande, kvinnliga arkeologen som
inte kunde få frid förrän hon hade fått sin akademiska titel och den skånska vandringssägnen
från Österlen i Skåne om vikingagravfältet som det sades att det vilade en förbannelse över.
Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar bestämde direkt att de skulle se till att få
tillstånd till en arkeologisk utgrävningsexpedition i skogen vid Jarlabanke bro i Täby kommun
norr om Stockholm.
Detta tillstånd fick han efter en vecka. Kommande lördag tog Bertil och
Inger Bengtsson med sig Helena och Oskar på den utlovade arkeologiska
utgrävningsexpeditionen till skogen vid Jarlabanke bro i Täby kommun norr om Stockholm
Till Helenas stora förtjusning så hittade Oskar ett guldsmycke som han var nästan alldeles
säker var från vikingatiden.
Han kontaktade genast det Historiska musèet i Stockholm och
fick där tag i en kvinnlig arkeolog som hette Kerstin Gullmarsson.
Kerstin satte sig direkt i bilen och åkte ut till Jarlabanke bro där hon möte upp Oskar
tillsammans med Bertil och Inger Bengtsson tillsammans med l Helena. Kerstin Gullmarsson
undersökte fyndet och tog det sedan med sig till det Historiska musèet i Stockholm för att
undersöka det närmre där.
Måndagen efter fick Helena ett mail från lärarinnan Eva som var tillbaka på sin skola
Söderskolan på söder i Stockholm. Hon berättade att hennes kollega Jenny hade blivit så
fascinerad av historien om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde få frid om hon
inte fick sin akademiska titel att hon hade bett om att få träffa Helena.
De bestämde att de tillsammans skulle åka ut till Brukskvistas konferensgård så att Jenny
Adamsson som Evas bästa klasskompis hette fick se platsen för den spökande, kvinnliga
arkeologen som inte kunde få frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.
De åkte ut söndagen därpå och Jenny Adamsson blev helt fascinerad av både platsen och
historien.
Men då de skulle lämna Brukskvista lägergård för att åka tillbaka hem till
Stockholm igen fick Helena syn på mannen som hade överfallit henne.
Hon tog fram mobilen
och tog kort på honom bakifrån.
Då Helena kom tillbaka till Stockholm så vände hon och Bertil Bengtsson sig till den samma
polisstationen där hon hade varit förra gången och såg till att hon fick träffa samme
poliskonstapel och för honom visa kortet hon tagit av den mannen som hon trodde var den
man som hade överfallit henne.
Poliskonstapeln såg efter i sitt register av tidigare brottslingar och hittade ett fotografi av en
man som stämde in på mannen på Helenas foto.
Mannen hette Bertil Johansson och var från
Skarpnäck i Stockholm. Han var tidigare känd hos polisen för en brottslighet i ganska liten
skala.
Helena blev alldeles stum av förundran. Hon hade gått på ren instinkt och aldrig i livet hade
hon trott att mannen hon hade fångat upp på bild med sin kamera kunde vara efterlyst av
polisen på riktigt.
Det tog ett tag att smälta den nyheten att hon hade blivit överfallen av en
riktig brottsling som var efterlyst av polisen.
Då dom kom ut bombarderade hon Bertil Bengtsson med frågor. Skulle hon behöva ha
säkerhetsvakter omkring henne hela tiden i Mellanhöjdsskolan nu? Och skulle hon kunna gå
omkring själv på staden och hemma i lägenheten på söder i Stockholm?
Men Bertil Bengtsson sa till Helena att det inte skulle vara nödvändigt för Helena att ha
några säkerhetsvakter med sig till Mellanhöjdsskolan. Eftersom skulle säkert aldrig mer
komma i kontakt med den mannen Bertil Johansson från Skarpnäck igen.
Då Helena fick chansen ringde hon upp sina väninnor, Cattarina Olsson som var lärare för en
sexa på Söderskolan på söder i Stockholm och Malin Anderson som nu var färdig arkeolog
och arbetade på en avdelning för det Historiska musèet i Frihamnen i Stockholm. Cattarina
Olssons hade som förslag att de skulle försöka bryta sig in en natt på det Historiska musèet i
Stockholm och där igenom avdelningen för gamla bronsfynd från medeltiden. Cattarina
Olsson sa att hennes väninna Eva Svensson nog kunde fixa det.
Så den kommande lördagkvällen efter att det Historiska musèet i Stockholm hade stängt för
dagen så träffades Helena tillsammans med Cattarina Olsson, Malin Anderson och Eva
Svensson utanför det Historiska musèet i Stockholm. Eva Svensson hade en nyckel och de
tog sig in genom huvudentrèn till musèet.
På den medeltida avdelningen för bronsfynd i det Historiska musèets källarlokaler hittade de
en ask med en massa intressanta smycken och ett kort meddelande.
Meddelandet var från
en kvinna som sade sig vara doktorand i arkeologi och hade hittat dessa silversmycken från
vikingatiden då hon olovandes grävde i hagarna vid Brukskvistas konferensgård på Adelsö
utanför Stockholm. Men ingen av hennes kolleger trodde att det hon hade hittat var äkta
vikingasmycken. Nu riskerade hon att inte få sin doktorandtitel och hon svor att om hon inte
fick den skulle hon inte finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.
Plötsligt började larmet gå och poliser kom springande ner i det Historiska musèets
källarvåning. Helena fann sig tillsammans med Cattarina Olsson och Malin Anderson
omringad av tre stycken mycket arga poliskonstaplar.
De blev förda till polisstationen och
sattes i arrest tills någon kunde förklara vad de hade gjort i det Historiska musèets
källarlokaler efter stängningsdags.
De hade inte fått med sig smyckesskrinet ut ifrån det
Historiska musèets källarlokaler. Helena var mycket förgrymmad.
Nu skulle hon aldrig få reda
på hur det hade gått för den spökande, kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän
hon hade fått sin akademiska titel. Men Helena svor för sig själv att hon inte heller skulle få
ro förrän hon hade gått till grunden med historien om den spökande, kvinnliga arkeologen
som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.
'
Fakta:
Historien om Jarlabanke bro i Täby kommun och Jarlabankes rika farmor som gifte bort honom är riktiga historiska händelser och fakta kring det finns att lästa på internet.
Även hällristningen i Vallentuna kommun med tillhörande cafè finns på riktigt.
Författarens anmärkning
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar