Glasdörren, berättalse av Marika Frykholm/ Dedikerad och inspirerad av föärfattare av ungdomsromanen: "Skuggan i väggen

Glasdörren Vi var fem tjejer som brukade träffas varje hela hemma hos Karin. Just den här eftermiddagen var det ruggigt och kallt och regnigt ute. Vi satt alla fem ihopkurade på Karins rum hemma hos hennes mamma och pappa som bor i en förort utanför Stockholm. Just den här kvällen kunde vi varken komma på någonting att göra eller prata om. Vi kunde inte ens komma på någon musik vi ville lyssna till. Det enda vi tänkte på var att stackars Anna hade blivit dumpad av sin kille i skolan tidigare samma dag. Den good- for- nothing killen hette Markus och var i våra ögon just nu utsedd till skolans störste fjant. Men i själva verket var han den killen som hela skolan där vi gick i drömde om att få en dejt med. Plötsligt kom Mia på lösningen till våran sysslolöshet. -Jag vet! Utbrast Mia. Vi drar spökisar för varandra och skriver ner dom och skickar in dom till någon novell tävling så kan vi vinna massor med pengar och priser och sånt! Det är väl en bra idé?!! Vem kan börja? Jag har en jättebra! Den heter: " Glasdörren". Jag kom på den själv i morse på väg till skolan. - Vad handlar den om då? Undrade Emma och drog en lång, ljudlig suck av den tråkiga stämningen som hade uppstått då vi hållit på att dilla om vad vi skulle kunna göra. - Jo sa Mia. Den handlar om en tjej som heter Petronella. Hon bor i ett jätteläskigt hyreshus där det typ spökar. Hon hör konstiga ljud både på dagtid och nattetid. Hon vågar inte gå till skolan på dagarna. Hon berättar om det för sina föräldrar och dom blir såklart jätteoroliga för henne och tror hon håller på med låtsatskompisar och liknande vilket hon förstås är för gammal för för hon går ju faktiskt i 8:an. I en jättetrist skola där ingen vill vara tillsammans med hennes. Ingen tycker om henne. Inte ens lärarna. -Jaha, tyckte Fia som är våran kompis. Vad är det med det då? Alla tycker väl någon gång att skolan är hemsk, kompisarna dötrista och fröken eller magistern dötråkig. Det är väl inget annorlunda. Ok, tjejstackarn tror att det spökar i hyreshuset där hon bor- men som du själv sa, det var väl hon som kommit på låtsaskompisar eftersom ingen i plugget ville vara tillsammans med henne. Inte ens lärarna! -Vänta! Sa Mia. Det blir mera sen. En morgon då Petronella tänkte säga till sin morsa att hon var sjuk och måste stanna hemma, så gick hon ut i trappuppgången utanför våningen där hon bodde med sin mamma och pappa. Då upptäckte hon plötsligt en lägenhet som tydligen var granne till hennes. Men det konstiga med just den lägenheten av att där alla ytterdörrar var grå och tråkiga så var den här en glasdörr! Man kunde se rakt igenom och in i lägenheten. Men där fanns ingenting. Inga möbler i hallen och ingen namnskylt på ytterdörren. Inte ens en lapp under brevinkastet som det stod: "ingen reklam tack!” på. Petronella hade sina föräldrars telefon i handen- hon kanske inte alltid tänkte så supersmart på vad som var mest intelligent att göra i alla situationer- hon hade tänkt ringa till plugget till hennes lärare och säga att hon var sjuk just idag. Och tänkte inte på att hennes föräldrar skulle märka att hon hade lånat telefonen. Nu blev hon nyfiken istället. På lägenheten med glasdörren. Tänk om den var olåst? Tänk om det gick att gå in och kika runt lite? Hon gick fram till glasdörren, och tryckte ner handtaget. Då hon kom in i lägenheten verkade den helt öde och obebodd. Ingen spegel hängde i hallen som hon kommit in i. Ingen skohylla eller skor fanns på plats vid ytterdörren. Ingen klädhängare och inga jackor eller mössor eller ens en byrå. Lägenheten verkade helt öde. Petronella tassade vidare och gick in i vad hon trodde borde ha varit vardagsrummet. Mitt på golvet i vardagsrummet stod ett fyrkantigt bord. Mitt på bordet låg ett gammalt fotoalbum. Bredvid bordet stod en svart stol. Petronella gick försiktigt fram till bordet och satte sig på den svarta stolen. Hon sträckte sig efter fotoalbumet och började kika i det. Det var kort på människor i ålderdomliga kläder på varenda sida. Det såg ut som om människorna i boken kunde ha levt på cirka 1800- talet. Petronella blev mer och mer nyfiken. Men plötsligt ringde telefonen, så högt och ljudligt att Petronella hoppade högt där hon satt. Hon tryckte på svarsknappen och det var såklart hennes mamma som undrade var hon var. Dom hade ringt från skolan och varit oroliga om något hade hänt henne om hon var sjuk eller något. Petronella fick bråttom att lägga tillbaka fotoalbumet och rusa tillbaka till sin egen lägenhet. -Jaha sa Fia. Vad var det för märkvärdigt med den historien? Det var väl bara en tom lägenhet med ett konstigt album på ett vardagsrumsbord. Jag kan mycket bättre spökhistorier. Vänta får ni höra. Jag kunde tillexempel ta den här... - Nej, sluta avbryta nu! Tyckte Emma. Låt Mia berätta färdigt! Den var jättespännande. Jag vill veta mera om människorna i 1800- tals kläder i fotoalbumet som Petronella hittade! Men Mia sa att hon hade tappat " inspirationen" som hon uttryckte det efter att Fia avbrutit henne. Så då reste sig alla och gick hem till sig. Karin blev ensam kvar. Först tittade hon på klockan. Hon var nio på kvällen. Det var inget kul på tv och hennes föräldrar var inte hemma. Karin och hennes föräldrar bodde i ett hyreshus i förorten till Stockholm. Karin funderade för sig själv över historien som Mia hade berättat och som fått ett så hastigt slut. Om hon själv skulle ge sig ut på upptäcktsfärd och se om hon hittade några tomma lägenheter i deras eget hus? Sagt och gjort. Karin tog på sig sina stövlar och gick ut i trappuppgången utanför deras egen lägenhet. Det konstiga var att så fort hon klivit ut genom ytterdörren drabbades hon av en konstig upptäckt. Grannlägenheten hade en precis sådan glasdörr till ytterdörr som i spökhistorien som Mia nyss hade berättat! Karin gick nyfiket dit. Tänk om den här glasdörren också var olåst,och tänk om den här lägenheten i deras eget hyreshus också var obebodd? Hon närmade sig glasdörren försiktigt och kände på dörrhandtaget. Dörren var inte låst! Karin öppnade dörren och klev in i hallen. Precis som i Mias berättelse nyss fanns det ingen spegel eller klädhängare eller skohylla eller någonting annat i den här hallen. Inte ens en byrå. Karin fortsatte till det som hon trodde borde vara vardagsrummet. Precis som i Mias historia så var det alldeles tomt utom ett stort fyrkantigt bord med ett gammalt fotoalbum på och bredvid bordet stod en svart stol. Karin gick fram till stolen och satte sig på den och sträckte sig efter fotoalbumet och slog upp den. Precis som i Mias historia så var det bilder på människor i vad som borde vara väldigt gammaldags kläder. Karin bläddrade vidare. Bara en massa gammaldags fotografier på människor i 1800- tals kläder. Till slut stod Karin inte ut längre. Hon skrek högt men skriket tystnade och dog bort. Hon reste sig fort och välte i hastigheten omkull stolen hon suttit i. Sen rusade hon genom lägenheten tillbaka till sin egen. Då hennes föräldrar kommit hem så berättade hon alltihop. Hennes pappa såg förvånad ut. Han tog henne i handen och gick med henne ut i korridoren. Där fanns ingen glasdörr och ingen tom lägenhet. På granndörrens brevlåda stod det klart och tydligt: Anderson på ytterdörren. Karin drömde mardrömmar hela natten och vågade aldrig berätta om sin upplevelse för sina kompisar. Hon funderade väldigt länge över sina upplevelser i grannlägenheten med glasdörren. /Marika Frykholm