Den kommande lördagen kom Oskar Lundkvist och hämtade Helena hemma hos hennes fosterföräldrar, Thomas och Eva Svensson och deras barn, David, Jakob, Eva, och Kristina Svensson på Vasavägen 26 i Stocksund i Danderyd.
Tillsammans åkte de i Oskar Lundkvists bil ut till den stora hällristningen i Vallentuna. De gick först upp till hällristningen där Oskar Lundkvist påbörjade utgrävningen han hade planerat.
Men Helena blev snart uttråkad och gick tillbaka ned till cafèet och beställde en läsk och en bulle. Då hon satt vid ett bord och drack sin läks såg hon plötsligt i dörröppningen en man som mycket liknade den Bertil Karlsson som hade slagit ned henne på ägorna intill Brukskvistas lägergård för flera år sedan.
Helena rusade upp och plockade upp mobilen och tog ett kort av mannen som liknade Bertil Karlsson. Sedan kastade hon sig på bussen tillbaka till Stockholm. Väl framme i Stockholm gick hon in på den närmsta polisstationen där hon såg till sin förtjusning att det var densamme polismannen som var jourhavande polis just den dagen.
Då Helena hade berättat sitt ärende så ringde polismannen genast till Helenas fosterfar, Thomas Svensson som kom och hämtade henne. Han hade varit i kontakt med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande; Oskar Lundkvist som Helena hade lämnat kvar vid den stora hällristningen i Vallentuna. Och de hade kommit överens om att Thomas Svensson skulle ta med Helena tillbaka till den Barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen där hon hade vistats förra gångerna.
Helena fick som de tidigare gångerna stanna kvar på den Barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen och endast lämna den för att med färdtjänst bli skjutsad fram och tillbaka till sina lektioner med sin åttonde klass på Mellanhöjdsskolan på söder i Stockholm.
Mot slutet av veckan kontaktade Oskar Lundkvist henne då hon hade kommit tillbaka hem till sina fosterföräldrar, Thomas, och Eva Svensson och deras barn, David, Jakob, Eva, och Kristina Svensson på Vasavägen 26 i Stocksund i Danderyd.
Oskar Lundkvist berättade att han planerade att ta med Helena tillbaka till det Vikingamusèet i Sigtuna där de hade varit för två veckor sedan den kommande lördagen för vidare efterforskningar om den vikingasägen om det vikingagravfältet som det sades att det vilade en förbannelse över.
Helena blev eld och lågor. Hon var alldeles till sig av förväntan och spänning. Hon tyckte inte att den kommande veckan kunde gå fort nog.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar