Men det blev inte bättre. Det blev bara värre. Och det värsta av allt var den kvällen då min mamma Eva Karlsson bestämde sig för att nu skulle vi ha stor middag hemma hos oss, tillsammans med de tre mobbartjejerna, Sandra, Malin och Karin, och mina tre kompisar, Anna, Sofia och Maria tillsammans med min pappa Kalle Karlsson och mina syskon, min lillasyster Bea, och min store bror som hette Petter.
Detta för att fira hur väl de tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin hade blivit anpassade till samhället tack vare sin rehabilitering. Inte minst tack vare att de nu var tredje skötare på hästarna Buster, Malin, och Leo. De tre hästar som hade varit mina, Anna, Sofias, och Marias älsklingshästar. Och så Marias älsklingshäst, Pytten.
Det blev en verklig mardröm. Där satt de tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin och smörade som bara den för min mamma och pappa och mina syskon, Bea och Petter.
Själv blev jag till slut ursinnig. Jag reste mig upp så hastigt att stolen välte.Sedan sprang jag till mitt sovrum. Slängde hårt i dörren och kastade ner datorn med en smäll på golvet.
Alla kom rusande. Då äntligen förstod min mamma, Eva Karlsson riktigt hur illa ställt det var. De tre mobbartjejerna åkte direkt ut ur vårt hem.
Min mamma, Eva Karlsson hade känningar hos socialen och lyckades redan samma kväll ordna så att de tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin fick komma till varsina fosterhem.
Sandra fick hamna hos en snäll dam som hette Veronika Larsson. Malin fick hamna hos en äldre man som hette Bertil Svensson. Han visade sig vara mattematik lärare på högstadiet.
Och Karin fick hamna i en familj där hon fick tre stycken fostersyskon och en fostermor som hette Linda Bertilsson.
Själv drog jag en djup suck av lättnad. Men det visade sig vara lite för tidigt. För de tre mobbartjejerna skulle fortsätta på Ryttarens ridskola.
Och det som tredjeskötare på respektive Buster, Malin, Leo, och Pytten.
Hur skulle det nu bli? Undrade jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar