Det blev precis så hemskt som jag hade förutsett att det skulle bli. De tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin fortsatte sina trakasserier på Ryttarens ridskola mot mig, och mina tre kompisar, Anna, Sofia, och Maria.
Och nu vann de dessutom första pris på hästarna Buster, Kalle, Malin, och Pytten. De kammade hem första prisrosetter på alla tävlingar som de deltog i för ridskolans räkning.
Och inte nog med det. Alla barnen som de tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin var ledare åt på ridlektionerna bara älskade dom. De frågade jämt efter dom. Var de var? När de skulle komma? Varför de inte var där just då.
Det var helt enkelt så hemskt som det bara kunde bli.
Och de tre mobbartjejernas, Sandras, Malins, och Karins nya fosterfamiljer helt enkelt bara älskade dom. Den damen som Sandra bodde hos lovprisade henne så fort hon var och fikade tillsammans med min mamma, Eva Karlsson.
Det gick så långt att min mamma Eva Karlsson sa till mig att jag bara hade överdrivit något så fruktansvärt då jag hade slängt igen dörren och kastat min dator i golvet att hon tänkte bjuda hem de tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin på familjemiddag igen tillsammns med min pappa, Bertil Karlsson, och mina syskon, Bea och Petter Karlsson.
Jag blev fruktansvärt besviken. Hur skulle det nu gå? Undrade jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar