Festen/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Festen

Novell skriven av: Marika Frykholm

Det var den sista festen inför jullovet på nationen i studentstaden där jag studerade engelska. Vi stod samlade utanför festlokalen. Festarrangörerna ville att vi skulle blunda och därefter fatta tag i varandras händer. När vi öppnade ögonen skulle vi ta tag i den personen som vi stod närmast till vänster om och den personen skulle sedan vara vår, ” bordskavaljer”/ respektive, ” bordsdam”. Våra festarrangörer verkade mycket nöjda med denna idè. De tyckte säkert att den var superpedagogisk. På det sättet skulle ingen känna sig förfördelad och ingen kunde veta i förväg vem de skulle sitta bredvid under den kommande middagen.

Sittningen hade kommit en bra bit på väg då jag plötsligt upptäckte att något var väldigt fel. Studentsånger hade sjungits, middagen hade påbörjat och förrätten var avklarade, tal hade hållits. Men ändå var det något som absolut inte stämde.

För att få en överblick över alltihopa så reste jag mig ursäktande och gick och ställde mig längst bak i festlokalen för att kunna få en överblick över allthopa. Då jag till min förfäran upptäckte vad som inte stämde: Det gapade av tomma hål på vissa stolar i festlokalen.

Skrikande sprang jag ut från festlokalen, ner för trapporna i nationshuset… Och vaknade kallsvettig i min egen säng hemma i min egen lägenhet. Vilken tur! Det var bara en dröm. Och det var idag som den riktiga festen skulle hållas.

Jag tog god tid på mig att välja en lämplig klänning och vettiga skor och handväska. Sedan gick jag ut och windowshoppade hela dagen eftersom det var en lördag som festen skulle hållas.

Då jag kom fram till festlokalen upptäckte jag till min förvåning att det hela utspelade sig precis som i min hemska dröm: Vi fick fatta tag i varandras händer, blundandes och då vi öppnade ögonen så var det den person som stod närmast oss till vänster som skulle bli vår bordskavalejer/ respektive bordsdam.Jag stannade inte en sekund längre: Likt Askungen samlade jag ihop min klänning och rusade gallskrikande därifrån.

Ett par månader senare hade jag fått jobb i cafèet på min nation i studentstaden där jag studerade engelska. Jag hörde rykten: Det talades om ett konstigt nationshus i staden där jag studerade där dom brukade hålla sittningar och gasqer= Fina middagar som man kommer uppklädd till, samt baler där det sades att det hände konstiga saker. Man trodde till och med att det eventuellt kunde tänkas att det spökade där.

Jag hade blivit bekant med en tjej som hette Kristina Nordenstam på caèet på nationen där jag jobbade. Då vi hade hört om dessa rykten om att det hölls studentfester, gasker och sittningar och baler i ett nationshus där det sades spöka började vi bli nyfikna.

Vi besökt att övervinna vår rädsla och skriva upp oss på att skriva upp oss på den nästkommande sittningen på den nationen som låg i centrum av studentstaden där vi studerade. Kristina Nordenstam studerade biologi på universitetet.

Vi valde ut de kläder vi skulle ha tillsammans samt handväskor och kvällen då sittningen skulle gå av stapeln gick vi tillsammans till nationshuset där det sades att spöka. Vi var både rädda, nyfikna och samtidigt mycket spända på vad som väntade oss på sittningen.

Sittningen började på samma sätt som den förra gången med att vi fattade varandras händer, blundandes och den personen som stod till vänster om oss blev tilldelad oss som vår bordskavaljer/

Respektive bordsdam. Men den här gången stålsatte jag mig och sprang inte därifrån skrikandes utan följde efter min bordskavaljer samt min nya kompis Kristina Nordenstam in till festlokalen.

Det hölls tal, och sjöngs studentsånger och vi hade hunnit till desserten då jag upptäckte att det var något fel. Flera stolar runt bordet där jag och min bordskavaljer befann oss gapade tomma. Det satt ingen på dom. Jag bet ihop tänderna.

Då plötsligt släcktes ljuset i festlokalen. Allt blev mörkt. Då det tändes igen hördes flera studentskor ropa att deras väskor var försvunna.

Någon eller några hade tagit dom under tiden som det blev beckmörkt i festlokalen. Jag började undra: Rörde det sig i själva verket om tjuvar än om spöken det där mystiska som sades hända här i nationshuset där de populära sittningarna, gasqerna och balerna hölls?

Min bordskavaljer visade sig heta Pelle Rosander och han hade varit mycket hjälpsam och uppmärksam under hela sittningen. Nu erbjöd han sig tillsammans med några andra av hans manliga studentkamrater som hette Kalle och Nicklas att hjälpa till att bringa reda i oordningen som hade uppstått då studentskornas handväskor hade försvunnit.

I den allmänna villervallan så hade man även glömt att lägga märke till att de tomma gapande hålen på stolarna där det inte suttit några festdeltagande studenter fortfarande gapade tomma.

Men plötsligt urartade det sig igen. Jag såg Pelle Rosanders kamrater Kalle och Nicklas i färd med att smussla undan stora svarta plastkassar sådana som man brukade slänga bestick, tallrikar och glas i efter festerna på väg mot dörren.

Snabbt ringde jag polisen. Det verkade inte bättre än att det var Pelle Rosanders kamrater Kalle och Nicklas som varit bovarna i dramat.

Polisen var snabbt på plats och det visade sig sorgligt nog precis vara så att fallet var att det var Kalle och Nicklas som hade snott damernas handväskor under själva sittningen.

Det visade sig också att det var de som hade organiserat bordsplaceringen så att de gapande stolarna där inga studenter hade suttit under själva sittningen med flit hade gapat tomma eftersom det var de som hade organiserat det hela.

Men min bordskavaljer Pelle Rosander bjöd chevalereskt med sig mig och min nya väninna Kristina Nordenstam och hennes bordskavaljer som visade sig heta Anders Karlsson att gå på efterfest till ett av de andra nationshusen i studentstaden där vi alla studerade.

På efterfesten hörde vi talas om liknande incidenter på andra sittningar runtom om i studentstaden som visade sig ha ägt rum samma lördagkväll.

Mina nya kamrater Kristina Nordenstam, Anders Karlsson och min egen bordskavaljer Pelle Rosander gick iväg till våra respektive studentbostäder och hoppades på att vi skulle kunna skriva upp oss på flera kommande liknande spännande sittningar som den vi hade bevittnat denna lördagkväll i maj.

Lärarkonferensen,, noch en mystisk arkeologisk spökhistoria/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Lärarkonferensen, och en mystisk arkeologisk spökhistoria//Novell skriven av: Marika Frykholm



Helena jobbade som lågstadielärare för klass 6a i Mellanhöjdsskolan på söder i Stockholm. Hon höll på att packa en ryggsäck för att åka på sitt livs första klassresa. Helena och hennes klass skulle åka ut till en lägergård som hette Brukskvista konferensgård som låg på Adelsö utanför Stockholm.

Klassen satt på bussen på väg till Brukskvistas konferens ute på Adelsö. De hade en busschaufför som hette Thomas Åkesson som förklarade hur lång tid det skulle ta att ta sig ut till Brukskvista lägergård ute på Adelsö.

 Resan beräknades ta cirka 1 timme sa Thomas Åkesson. Helenas ,kollega som hette Mia Svensson deras andra kolleger, Klara Anderson och Maria Petterson skulle också åka med på klassresan ut till Brukskvista lägergård ute på Ekerö. Då de kom fram till Brukskvista konferensgård som läg ute på Adelsö så blev de indelade i två stora sovsalar, de kvinnliga kollegerna i den ena sovsalen och de manliga kollegerna i den andra

. Helena låg denna sin första natt på Brukskvistas konferens och hade svårt att somna. Hon var full av förväntan över hur det skulle bli på lärarkonferensen. Hon drömde en mardröm. I mardrömmen drömde hon att hon vaknade mitt i natten av att hon var törstig. Så gick hon upp och ut i köket där månljuset strilade ner som en strimma mitt på golvet. Då såg hon bort i dörröppningen bakom henne hur en vit sladdrig ärm sträcktes in. Helena vaknade av sitt eget skrik.

 Helena blev nyfiken på om det hade varit en sanndröm. Så hon gick ut i köket och månen lyste med en ljusstrimma rakt ner på mitten av köksgolvet precis som i drömmen. Helena tog ett glas vatten och då såg hon en vit sladdrig ärm sticka in genom dörröppningen. Helena skrek. ” Tyst”, sa personen i dörröppningen.” Det är bara jag”,” din kollega, Mia”.

 Då Helena vaknade morgonen därpå kände hon sig väldigt fånig. Hur lättskrämd kunde man bli Då hon vid frukosten ute i matsalen träffade sin kollega, Mia Svensson och resten av klassen kände hon sig ännu dummare. Helenas kollega,

Mia berättade hur upplägget för hur deras lärarkonferens var upplagd. Idag skulle de gå på promenader och lära känna området runtomkring Brukskvista konferensgård. Sedan skulle de äta lunch och därefter fick de bestämma efter lunchen skulle de diskutera hur de skulle kunna förbättra sina arbetsmetoder. Då Helena var ute och såg på omgivningarna vid Brukskvista konferensgård efter frukosten upptäckte hon att det fanns hagar med betande får och kossor precis intill konferensgården där det även fanns ett vikingagravfält.

Helena tyckte att det var lite läskigt med ett vikingagravfält alldeles intill Brukskvistas konferensgård. Då de närmade sig konferensgården upptäckte Helena en anslagstavla. Där fanns en lapp som hon blev intresserad.

 På lappen stod det att det senare samma eftermiddag skulle hållas ett arkeologiskt föredrag i Brukskvistas hembygdsförenings lokaler alldeles i närheten av lägergården. Helena bestämde sig för att smita från sin kollega Mia och de andra kollegerna, och gav sig genast av på egen hand till Bruksvkistas hembygdsförenings lokaler

 På lappen hade det utlovats fika med kaffe, saft och bullar till självkostnadspris. Då Helena kom in i hembygdsföreningens lokaler så tog hon fika som bestod av ett glas saft och en bulle och gick och satte sig tillsammans bland de andra åhörarna som skulle lyssna till det arkeologiska föredraget.

Föredraget hölls av en kvinna som hette Annika Anderson. Det som mest fångade Helenas intresse var den spökhistoria som Annika Anderson berättade om vikingagravfältet intill Brukskvistas lägergård. Annika Anderson berättade att det sades att det gick en legend om en spökande, kvinnlig doktorand som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.

Hon sades spöka på vikingagravfältet. Då Helena kom tillbaka till Brukskvistas konferensgård så hittade hon klassen som satt och såg på en DVD- film som handlade om exakt samma historia som Helena hade hört på det arkeologiska föredraget i Brukskvistas hembygdsförenings lokaler av Annika Anderson, den om. Den spökande kvinnliga doktoranden som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Helena orkade inte höra mera spökhistorier på samma kväll så direkt efter middagen gick hon och lade sig.

Tidigt nästa morgon som var söndagen och hemresedagen vaknade hon före frukost och gick ut och promenerade bort till staketen runtomkring hagarna med de betande fåren och kossorna.

 Helena klättrade över staketen och strosade omkring ett bra tag bland gravkullarna på vikingagravfältet. Då hon kom tillbaka till konferensgård upptäckte hon till sin stora förfäran att alla hennes kolleger samt hennes närmaste kollega, Mia Svensson hade åkt iväg hem tillbaka till Stockholm utan henne. Hon ringde genast sina föräldrar men hennes kompis, Karin Bengtsson sa att varken hon eller hennes man,, Bertil Bengtsson kunde komma och hämta henne förrän dagen efter som var måndag

Så Helena fick den natten krypa ner i sin sovsäck i den stora sovsalen och sova där alldeles ensam. Det gick bra fast Helena tyckte att det var ganska läskigt. Morgonen efter kom Ingeroch Bertil Bengtsson och hämtade henne och så fick hon skjuts av dom tillbaka till deras lägenhet på söder i Stockholm. Den följande veckan var väldigt tråkig tyckte Helena.

 Helena grubblade mycket på hur hon skulle kunna ta sig tillbaka ut till Brukskivstas lägergård ute på Adelsö. Till slut fick hon en idè! Hon satte in en annons på facebook där hon efterlystete en väninna att åka ut till Brukskvistas konferens tillsammans med. Och hon fick svar!

Kvinnan som svarade hette Cattarina Olsson och var lärare på en skola som hette Söderskolan på söder i Stockholm. Cattarina Olsson var även hon mellanstadielärare för årskurs sex, liksom Helena. Cattarina tyckte att Helenas historia med den spökande, kvinnliga doktoranden som inte kunde finna frid förrän hon fått sin akademiska titel lät mycket spännande. Och hon tyckte absolut att hon och Helena borde åka ut till Brukskvistas konferensgård för att försöka ta reda på mera.

 Helena och Eva stämde träff på ett cafè. Då de hade fikat bestämde de att de skulle åka ut tillsammans till Brukskvistas konferensgård på en egen privat, arkeologisk utgrävningsexpedition kommande lördag. De träffades på lördagsmorgonen på T- centralen och tog tunnelbanan ut till Brommaplan där de tog bussen ut till Brukskvistas konferensgård. Med sig hade de spadar och hackor.

Väl framme på Brukskvistas lkonferensgård promenerade de iväg till staketen vid hagarna med de betande fåren och kossorna.
De klättrade över staketet och gick bort mot vikingagravfältet. Men då de hade påbörjat sin utgrävning avbröts de av ilskna rop borta från staketet.

Det visade sig vara medlemmar ur Brukskvistas hembygdsförening som krävde att de skulle avsluta sin arkeologiska utgrävningsexpedition eftersom de grävde utan tillstånd. Då Cattarina Olsson, som ju hade fått höra om spökhistorien om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel så lyckades Cattarina få med sig Helena ut och tillsammans med Cattarinas bästa kompis Malin Andersson som precis hade gått färdigt sin B- kurs i arkeologi vid Stockholms universitet och nu läste en sommarkurs i arkeologi vid Stockholms universitet. Cattarina tyckte att Helena skulle få följa med på en utav de arkeologiska föreläsningarna som Malin Andersson gick på och lyckades få tillstånd till det.

Helenas vänner, Inger och Petter Bengtsson trodde att hon satt i lägenheten på söder hela dagarna medan de var ute och jobbade.

 Då Helena var med Malin Andersson på hennes arkeologiska föreläsning på Stockholms universitet så berättade läraren, Per Eriksson om att Malin Anderssons arkeologikurs skulle åka ut på en arkeologisk utgrävningsexpedition ute i Jordbro söder om Stockholm nästa dag. att åka tillsammans med Malin Andersson ut på den arkeologiska utgrävningsexpeditionen i  Jordbro, Malin Anderssons arkeologikurs skulle åka med en hyrd buss ut till Jordbro. Helena såg mycket fram emot den arkeologiska utgrävningsexpeditionen. Väl framme i Jordbro fick Helena mest hålla sig i bakgrunden eftersom hon inte var arkeologi studerande vid Stockholms universitet.

Men hon tyckte det var spännande i alla fall. Malin Anderssons lärare hade den stora turen att upptäcka ett vikingafynd som han trodde hade skånska rötter från Österlen i Skåne. Helena blev eld och lågor. Hon bestämde sig för att på egen hand ta sig ner till Malmö och ensam åka ut till Österlen och göra egna efterforskningar.

 Kanske kunde hon få reda på mera om den spökande, kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Samma kväll tog hon nattåget ner till Malmö central. Hon satte sig på en bänk på Malmö centralstation och sov där tills klockan 08.00 på morgonen då hon åt frukost på Malmö centralstation.

Sedan tog hon närmaste busstur ut till Österlen. Hon hade lyckats få med sig en spade och en hacka från Malin Anderssons arkeologiska utgrävningsexpedtion. Hon hade tagit reda på den närmaste byns på Österlens hembygdsförening.

 Där sökte hon upp hembygsföreningens ordförande som snällt nog berättade för henne om en vandringssägen om en vikingagravplats som det sades vila en förbannelse över.

Efter det skjutsade hembygdsföreningens ordförande som hette Karin Petterson ut Helena till en åker mitt ute på Österlen där denna vandringssägen sades ha uppkommit.

 Där lämnade Karin Petterson henne. Helena påbörjade sin utgrävningsexpedition men plötsligt hördes polissirener tjuta omkring henne. Det var Helenas goda vänner, Bengt och Inger Bengtsson som hade lyckats spåra upp henne på en åker på Österlen. Efter ett tag så berättade Helena allt om hennes konferens med hela kolleegiet från Mallanhöjdsskolan till Brukskvistas konferensgåroch historien om den spökande kvinnnliga akademikern som inte kunde finna frid förrän hon fått sin akademiska titel.

Hon berättade också om hur hon på den skånska hembygdsföreningen på Österlen i Skåne hade hört av hembygdsföreningens ordförande Karin Petterson hade hört om den vandringssägnen om vikingagravplatsen som det sades vila en förbannelse över. Det visade sig då att Helenas vänner, Inger och Bertil Bengtsson, hade ett brinnande intresse för arkeologi och själva var något av en amatörarkeologer. De tyckte att de skulle kontakta Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar och stämma möte tillsammans med paret IBertil och Inger Bengtsson och Helena så snart som möjligt. Bertil Bengtsson hade lyckats stämma träff med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar följande lördag.

Så på lördagen så satte sig Bertil och Inger Bengtsson tillsammans med Helena i paret Bengtssons gråa mini- buss och åkte ut till Brukskvistas hembygdsförening.

 Där de mötte upp Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar Oskarsson på parkeringsplatsen utanför Brukskvistas hembygdsförenings lokaler där Helena först hade hört Ohistorien om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde få frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Oskar visade sig vara mycket trevlig och tillsammans gick de in i Brukskvistas hembygdsförenings mötesrum.

 De satte sig runt ett stort bord och Oskar plockade fram en bunt papper som han hade skrivit ut från skrivaren på sin dator. Han berättade att han hade kommit fram till att både historien om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde få frid förrän hon hade fått sin akademiska titel och den historien som Helena hade hört av den skånska hembygdsföreningens ordförande på Österlen i Skåne om vikingagravplatsen som det vilade en förbannelse över nog rörde sig om två olika vandringssägner.

En vandringgssägen berättade Oskar var en historia som man dels kunde läsa om i tidningen och därför påstods vara alldeles sann, eller som man hörde berättas om av en kompis som i sin tur hade hört det av en kompis vars kompis farmor eller farfar hade berättat den från sin hembygd och den därför sades vara absolut sann. Ofta förekom liknande vandringssägner på olika håll över hela världen. Helena tyckte det lät mycket intressant.

 Särskilt som Oskar berättade att han tänkte se till att de fick offentligt tillstånd att ha en arkeologisk utgrävningsexpedition i hagarna på Brukskvista bortom Brukskvistas konferensgård. De avslutade mötet och Oskar lovade att höra av sig till Bertil och Inger Bengtsson så snart han hade verkställt ett datum för den utlovade arkeologiska utgrävningsexpeditionen. Helena hade väldigt svårt att koncentrera sig de kommande veckorna. Hon väntade otåligt på att beskedet att datumet av den av Oskar utlovade arkeologiska utgrävningsexeditionen skulle komma. Oskar hade lovat att maila till Bertil och Inger Bengtsson med datumet för den arkeologiska utgrävningsexpeditionen var fastställt. Helena hade svårt att koncentrera sig på något annat än att mailet skulle komma.

 Då mailet äntligen kom så blev Helena jätteglad. Till hennes stora förtjusning så var det fastställda datumet för den arkeologiska utgrävningsexpeditionen fastställd till den kommande lördagen.

 De hade tur med vädret också. Det var en strålande klar dag och all snön var borta. Det var sportlov så att Helena hade varit ledig från skolan hela veckan. På lördagsmorgonen trängdes de alla tre i Bertil och Inger Bengtssons gråa mini- buss och åkte iväg mot Brukskvista ute på Adelsö. Oskar mötte dom vid Brukskvistas parkeringsplats liksom förra gången.

De fick med sig spadar och hackor och promenerade iväg bort mot staketen som skiljde hagarna från Brukskvistas lägergård. Men då det inte hände något efter ett tag att de hade hållit på med den arkeologiska utgrävnignsexpeditionen hade hållit på ett tag vandrade hon bort mot staketen som skiljde hagarna från Brukskvistas lkonferensgård åt.

Då hon kom fram till ett stort träd så såg hon en man som stod vid Peter Thomassons gråa mini- buss och fotade Mini- bussens nummerplåt såg det ut som. Helena gick fram till honom. Varpå mannen knockade till hennes huvud så att det blixtrade till och Helena föll avsmimmad till marken på parkeringsplatsen. Det enda hon han se av mannen var att han hade en svart skinnjacka och mobilen i ena handen.

Då Helenas fosterfamilj kom tillbaka till parkeringsplatsen tillsammans med Oskar så hade Helena kvicknat till och satt sig upp och gnuggade sig i ögonen. Helena sms:ade till sin kollega,, Mia Svensson och bad att få träffa henne.

 De åt lunch tillsammans och Helena berättade allt som hade hänt henne sedan klassresan till Brukskvistas konferensgård Efter skolan den dagen åkte de tillbaka till Brukskvistas parkeringsplats ute på Adelös i Mia Svenssons bil. Då de närmade sig parkeringsplatsen såg Helena samme man i den svarta skinnjackan som nu fotade en annan bil på parkeringsplatsens nummerskylt. Helena lutade sig ut genom bilrutefönstret och tog ett kort med sin mobilkamera på mannen som hade överfallit henne. Hon bad sin klasskollega Mia Svensson att köra henne tillabaka till Stockholm. Väl framme i Stockholm släppte Mia Svensson av Helena framför Mellanhöjdsskolan på söder i Stockholm. Helena gick raka vägen till närmaste polisstation där hon fick träffa en poliskonstapel som hon visade kortet på mannen som hade överfallit henne.

Bertil och Inger Bengtsson tyckte att de tillsammans bestämde de sig för att de under påsklovet som var om några veckor skulle åka ner till den hembygdsföreningen på Österlen där Helena hade rymt olovandes och prata med den hembydgdsföreningens ordförande, Karin Petterson om den vandringssägen som hon hade berättat för Helena om, den om vikingagravplatsen som det sades vila en förbannelse över. Så då påsklovet äntligen kom så satte sig Bertil och Inger Bengtsson i Bertil och Inger Bengtssons gråa mini- buss och åkte ner till Skåne, till Österlen för att söka upp Karin Pettersson och be henne berätta närmre om vandringssägen om vikingagravplatsen som det sades vila en förbannelse öve

Det visade sig att Karin Petterson var mycket tillmötesgående och tog med sig Bertil Bengtsson, och hans fru och barn tillsammans med Helena till ett hembygdsmuseum på Österlen där de just nu hade en utställning där bland annat vandringssägnen om vikingagravplatsen som det sades vila en förbannelse över berättades.

Bertil Bengtsson fick tipset att de då de hade kommit tillbaka till Stockholm igen borde åka till Sigtuna för att där gå med på en guidad tur över staden Sigtuna och även uppsöka något bibliotek i Sigtuna för att där se efter om de kunde finna mer information om vandringssägnen om vikinga gravplatsen som det sades att det vilade en förbannelse över. Bertil Bengtsson stämde möte med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar den kommande lördagen så att de tillsammans kunde åka till Sigtuna och han bokade även en guidad rundvandring i Sigtuna tillsammans med en guide som Karin Petterson hade tipsat honom om som skulle vara mycket kunnig på området och särskilt vad gällde Sigtunas historia.

 Guiden visade sig heta Lena Karlsson som de träffade den kommande lördagen i Sigtuna. Hon visade runt dom på en mycket informationsrik guidad tur i Sigtuna som avslutades på ett av stadens cafèer där alla hade dräkter med teman efter olika kända författare.

 Efter den guidade rundvandringen i Sigtuna och cafèbesöket så gick Bertil och Inger Bengtsosn tillsammans med Helena till det närmaste bibliotek som de kunde hitta.

Där hittade Bertil Bengtsson en kartbok över Vallentuna i Stockholm och en hällristning som han tyckte de skulle åka och se på den kommande helgen. Med det avslutade Peter Thomasson, hans familj, Helena och Oskar sitt besök i Sigtuna. Följande lördag åkte Bertil Bengtsson hans fru Inger Bengtsson tillsmamans med Helena och Oskar för att titta på hällristningen i Vallentuna.

 Man fick klättra lite uppför en liten backe och längst ner i backen låg det ett cafè. Hällristningen var enorm tyckte Helena. De tog en fika på cafèet och kvinnan bakom disken tipsade dom om en intressant plats i Täby kommun som också ligger norr om Stockholm där det skulle finnas en rad med runor som kallades för Jarlebanke bro. Jarlabanke bro, berättade kvinnan bakom disken hette den därför att en viking som på Vikingatiden i Täby kommun byggde den bron och han var den rikaste vikingen på sin tid i Täby kommun. Jarlabanke ägde praktiskt taget hela Täby kommun. Han hade en farmor som även hon ar mycket rik och som hette Estrid och som mot Jarlabankes egen vilja gift bort honom med arvtagerskan till en annan gård inärheten av deras fast Jarlabanke älskade en annan kvinna som han dessutom skulle ha barn med. Denna kvinna hade varit piga på gården.

 Men Jarlabanke tvingades att gifta sig med kvinnan som han inte älskade och först då hans första hustru hade dött var han fri att gifta sig med modern till hans barn. Den kvinna som han gifte sig med, den före detta pigan blev med tiden kompis med Jarlabankes oerhört rika farmor; Estrid. Estrid står staty som en välgjord docka som en dockskapare har gjort efter det skelett som arkeologer har hittat som man tror nästan säkert var Jarlabankes rika farmor Estrids skelett finns i en monter att beskåda på huvudbiblioteket i Täby kommun, norr om Stockholm.

Kvinnan bakom disken nedanför hällristningen i Vallentuna trodde att Bertil och Inger Bengtsson och Helena och Oskar kanske skulle kunna få ut något av ett besök vid Jarlabanke bro då Bertil Bengtsson hade berättat historien om den spökande, kvinnliga arkeologen som inte kunde få frid förrän hon hade fått sin akademiska titel och den skånska vandringssägnen från Österlen i Skåne om vikingagravfältet som det sades att det vilade en förbannelse över. Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar bestämde direkt att de skulle se till att få tillstånd till en arkeologisk utgrävningsexpedition i skogen vid Jarlabanke bro i Täby kommun norr om Stockholm.

 Detta tillstånd fick han efter en vecka. Kommande lördag tog Bertil och Inger Bengtsson med sig Helena och Oskar på den utlovade arkeologiska utgrävningsexpeditionen till skogen vid Jarlabanke bro i Täby kommun norr om Stockholm Till Helenas stora förtjusning så hittade Oskar ett guldsmycke som han var nästan alldeles säker var från vikingatiden.

 Han kontaktade genast det Historiska musèet i Stockholm och fick där tag i en kvinnlig arkeolog som hette Kerstin Gullmarsson. Kerstin satte sig direkt i bilen och åkte ut till Jarlabanke bro där hon möte upp Oskar tillsammans med Bertil och Inger Bengtsson tillsammans med l Helena. Kerstin Gullmarsson undersökte fyndet och tog det sedan med sig till det Historiska musèet i Stockholm för att undersöka det närmre där. Måndagen efter fick Helena ett mail från lärarinnan Eva som var tillbaka på sin skola Söderskolan på söder i Stockholm. Hon berättade att hennes kollega Jenny hade blivit så fascinerad av historien om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde få frid om hon inte fick sin akademiska titel att hon hade bett om att få träffa Helena.

De bestämde att de tillsammans skulle åka ut till Brukskvistas konferensgård så att Jenny Adamsson som Evas bästa klasskompis hette fick se platsen för den spökande, kvinnliga arkeologen som inte kunde få frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. De åkte ut söndagen därpå och Jenny Adamsson blev helt fascinerad av både platsen och historien.

Men då de skulle lämna Brukskvista lägergård för att åka tillbaka hem till Stockholm igen fick Helena syn på mannen som hade överfallit henne.

Hon tog fram mobilen och tog kort på honom bakifrån. Då Helena kom tillbaka till Stockholm så vände hon och Bertil Bengtsson sig till den samma polisstationen där hon hade varit förra gången och såg till att hon fick träffa samme poliskonstapel och för honom visa kortet hon tagit av den mannen som hon trodde var den man som hade överfallit henne.

 Poliskonstapeln såg efter i sitt register av tidigare brottslingar och hittade ett fotografi av en man som stämde in på mannen på Helenas foto.

Mannen hette Bertil Johansson och var från Skarpnäck i Stockholm. Han var tidigare känd hos polisen för en brottslighet i ganska liten skala. Helena blev alldeles stum av förundran. Hon hade gått på ren instinkt och aldrig i livet hade hon trott att mannen hon hade fångat upp på bild med sin kamera kunde vara efterlyst av polisen på riktigt.

 Det tog ett tag att smälta den nyheten att hon hade blivit överfallen av en riktig brottsling som var efterlyst av polisen. Då dom kom ut bombarderade hon Bertil Bengtsson med frågor. Skulle hon behöva ha säkerhetsvakter omkring henne hela tiden i Mellanhöjdsskolan nu? Och skulle hon kunna gå omkring själv på staden och hemma i lägenheten på söder i Stockholm? Men Bertil Bengtsson sa till Helena att det inte skulle vara nödvändigt för Helena att ha några säkerhetsvakter med sig till Mellanhöjdsskolan. Eftersom skulle säkert aldrig mer komma i kontakt med den mannen Bertil Johansson från Skarpnäck igen. Då Helena fick chansen ringde hon upp sina väninnor, Cattarina Olsson som var lärare för en sexa på Söderskolan på söder i Stockholm och Malin Anderson som nu var färdig arkeolog och arbetade på en avdelning för det Historiska musèet i Frihamnen i Stockholm. Cattarina Olssons hade som förslag att de skulle försöka bryta sig in en natt på det Historiska musèet i Stockholm och där igenom avdelningen för gamla bronsfynd från medeltiden. Cattarina Olsson sa att hennes väninna Eva Svensson nog kunde fixa det.

 Så den kommande lördagkvällen efter att det Historiska musèet i Stockholm hade stängt för dagen så träffades Helena tillsammans med Cattarina Olsson, Malin Anderson och Eva Svensson utanför det Historiska musèet i Stockholm. Eva Svensson hade en nyckel och de tog sig in genom huvudentrèn till musèet. På den medeltida avdelningen för bronsfynd i det Historiska musèets källarlokaler hittade de en ask med en massa intressanta smycken och ett kort meddelande.

 Meddelandet var från en kvinna som sade sig vara doktorand i arkeologi och hade hittat dessa silversmycken från vikingatiden då hon olovandes grävde i hagarna vid Brukskvistas konferensgård på Adelsö utanför Stockholm. Men ingen av hennes kolleger trodde att det hon hade hittat var äkta vikingasmycken. Nu riskerade hon att inte få sin doktorandtitel och hon svor att om hon inte fick den skulle hon inte finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.

Plötsligt började larmet gå och poliser kom springande ner i det Historiska musèets källarvåning. Helena fann sig tillsammans med Cattarina Olsson och Malin Anderson omringad av tre stycken mycket arga poliskonstaplar.

De blev förda till polisstationen och sattes i arrest tills någon kunde förklara vad de hade gjort i det Historiska musèets källarlokaler efter stängningsdags.

De hade inte fått med sig smyckesskrinet ut ifrån det Historiska musèets källarlokaler. Helena var mycket förgrymmad.

 Nu skulle hon aldrig få reda på hur det hade gått för den spökande, kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Men Helena svor för sig själv att hon inte heller skulle få ro förrän hon hade gått till grunden med historien om den spökande, kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.
'
Fakta:

 Historien om Jarlabanke bro i Täby kommun och Jarlabankes rika farmor som gifte bort honom är riktiga historiska  händelser och fakta kring det finns att lästa på internet.
Även hällristningen i Vallentuna kommun med tillhörande cafè finns på riktigt.

Författarens anmärkning

Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Helenas fosterfar, Peter Thomasson hade kommit överens med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar att de allihopa skulle mötas ute i Brukskvistas hembygdsförenings lokaler den kommande lördagen.

Så på lördagmorgonen satte sig Peter Thomasson, hans fru Cecilia tillsammans med deras barn David, Jakob, Eva och Kristina och Helena i bilen som var en minibuss och åkte iväg till Brukskvistas hembygdsförenings möteslokaler ute på Adelsö.

Väl på plats ute på Brukskvista mötte Oskar dom och tillsammans gick de in i köket på Brukskvistas hembygdsförenings lokaler. Oskar bjöd på kaffe och smörgåsar till lunch. Sedan satte han igång att berätta att han hade tagit reda på mera fakta om den vandringssägnen som Helena hade hört då hon hade åkt på sin otillåtna resa ner till Skåne till den henbygsföreningen på Österlens möte om den vikingagravplatsen som det sades att det vilade en förbannelse över.

Eftersom det snart skulle vara jullov så föreslog därför Oskar att de allihopa skulle åka tillsammans ner till Skåne till Österlen och boka ett möte med den hembygdsföreningens ordförande Karin som Helena hade träffat på sin otillåtna resa.

Det tyckte Peter och Cecilia Thomasson lät som en mycket bra idè. De kom överens om att Peter och Cecilia Thomasson tillsammans med sina barn och Helena skulle fira julen nere i Malmö och att Peter Thomsson skulle boka hotellrum i Malmö så skulle Oskar komma ner på annadag jul och då kunde de tillsammans dagen efter åka ut till den hembygdsföreningen på Österlen som Helena hade besökt på sin otillåtna resa. Det lät som ett bra förslag tyckte de allihopa och därmed avslutade de mötet och Peter Thomssson tog familjen tillsammans med Helena och åkte tillbaka till Stockholm

Den hemska klassresan, forts/ Av: Marika Frykholm

Då Eva var tillbaka i Stockholm igen så dröjde det inte länge förrän Oskar kontaktade Helena och berättade att nu hade Brukskvistas hembygdsförening haft sitt styrelsemöte och Helena och Eva var båda välkomna ut till Brukskvista följande lördag för att vara med på en arkeologisk utgrävningsexpedition vid hagarna bortom stakteten vid Burkskvistas lägergård dit Helenas skolkiass från Mellanhöjdsskolan hade varit på klassresa för några veckor sedan.

Helena och Eva tog bussen från Brommaplan ut till Brukskivstas lägergråd ute på Adelsö där de möttes av Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar och två medlemmar till från hembygdsföreningen som hette Karin och Petter. De vandrade iväg tillsammans fem bort mot hagarna bortom staketen som de klättrade över vid Brukskvistas lägergård och kom till själva utgrävningsplatsen.

Men Helena upptäckte ganska snart att det var urtråkigt att vara med på en arkeologisk utgrävningsexpedition och inte alls så spännande som hon hade föreställt sig. Så hon vandrade iväg bort mot staketeten. Då plötsligt en skugga föll över henne och sedan blev allt svart. Då hon vakande såg hon en man som stod lutad framåt lite längre fram. Helena fick upp sin mobil ur fickan och tog snabbt ett kort på den främmande mannen.

Väl tillbaka i Stockholm gick hon raka spåret till polisen. De kände inte igen den främmande mannen sedan tidigare och Helena fick åka tillbaka hem till sina föräldrar.

Några veckor senare såg hon ett meddelande på facebook. Där stod det: " Om du är intresserad av att få veta mer om arkeologi kom då på ett spännande arkeologiskt föredrag med Österlens i Skånes hembygdsförening".

Helena bestämde sig ganska snabbt. Hon rymde hemifrån redan samma eftermiddag och tog nattåget ner till Malmö där hon sov på centralstationen över natten. Dagen därpå tog hon bussen ut mot Österlen. Hon kom till byn där hembygdsföreningen skulle ha sitt möte i god tid. Då hörde hon samma historia om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon  hade fått sin akademiska titel. Men hon fick höra mer och det var att det sades finnas en vikingagravplats som det vilade en förbannelse över.

Helena blev eld och lågor. På eftermiddagen samma dag fick hon tag i en hacka och en spade och åkte ut till åkrarna vid byn och började gräva. Tyvärr hade hon lika stor otur som då hon varit på sin olovandes arkeologiska utgrävningsexpedition hemma ute på Brukskvista på Adelsö.

Hon blev upptäckt av hembygdsföreningens på Österlens ordförande som hette Lennart som genast skickade hem henne till Stockholm där hon blev intagen på barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen för uppsikt under natten.

Dagen efteråt fick hon höra att hon hade fått en fosterfamilj tilldelad sig. Fosterfamiljen bestod av pappan, Peter Thomasson med mamman Cecilia Thomasson och barnen David, Jakob, Maria och Kristina och de bodde i Stocksund i Danderyds kommun norr om Stockholm.

Helena blev gråtfärdig. Men fick ändå åka ut tillsammans med fosterfamiljen till sitt nya hem i Stocksund senare samma dag. Hon skulle få gå kvar i sin gamla 6:e klass i Mellanhöjdsskolan på Söder i Stockholm men skulle få lov att åka färdtjänst fram och tillbaka varje dag eftersom hon hade visat prov på att hon itne var riktigt tillförlitlig just nu.

Men Peter Thomasson och hans familj verkade snälla och trevliga och Helena upptäckte att det gick bra att bo hos dom i deras villa ute i Stocksund. Men hur skulle hon göra för att få veta mera om den spökande kvinnliga arkeologen som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel och vandringssägnen som det hade varit om vikingagravplatsen som det vilade en förbannelse över? Helena grubblade och gick till slut till sin fosterfar Peter Thomasson och berättade hela historien.

Det visade sig att Peter Thomasson hade ett brinnande intresse för arkeologi och var något av en amatörarkeolog. Han lovade att ta med sig sin fru, resten av familjen och Helena och följande lördag åka ut till Bruksvista ute på Adelsö efter att han först hade haft ett samtal med Brukskvistas hembygdsförenings ordförande Oskar.

Helena blev jätteglad och såg fram emot den kommande lördagen. Hon hoppades att Oskar skulle gå med på att dom kom ut allihopa och pratade med honom.

Den hemska klassresan, forts/ Av: Marika Frykholm

Helena blev som straff skickad på sommarkollo till Barnens Ö  och Eva blev av sina föräldrar skickad på seglarläger på Västkusten. Men av sommarkollot fick Helena snart nog och en tidig morgon så rymde hon från sommarkollot och tog bussen tillbaka hem till Stockholm.

Väl hemma då det upptäcktes vad hon hade tagit sig för så gav hennes föräldrar henne utegångsförbud resten av sommaren. Helena hade väldigt tråkigt. Till slut bestämde hon sig för att på egen hand rymma igen, den här gången tillbaka ut till Brukskvista lägergård ute på Adelsö alldeles ensam. En tidig morgon tog hon tunnelbanan till Brommaplan och därifrån tog hon bussen ut till Adelsö. Med sig hade hon hacka och spade. Hon tänkte sig en arkeologisk utgrävningsexpedition alldeles på egen hand.

Men det gick inte som hon hade tänkt den här gången heller. Hon blev återigen upptäckt. Den här gången av Bruksvkistas hembygdsförening ordförande som visade sig heta Oskar. Men till skillnad från den tidigare gången så lyssnade Oskar verkligen på Helenas historia. Tillsammans beslöt Oskar att han skulle sammankalla Brukskvistas hembygdsförenings styrelse till ett möte och till det bjuda Helena och Eva. Han fick Helenas föräldrars, Gunnel och Magnus mobilnummer och även Evas föräldrars, Karin och Petters mobilnummer och ringde till dom och förklarade situationen och att han inte alls var arg på Helena för hennes tilltag utan tyckte att detta var en historia som borde undersökas lite närmre.

Till slut satte Oskar Helena på bussen tillbaka till Ekerö centrum där hon sedan skulle byta buss för att kunna ta sig till Brommaplan och därifrån hem till sitt föräldrahem i Stockholm och till sina föräldrar. Oskar lovade att maila Helena så snart han och Brukskvistas hembbygdsförenings styrelse hade haft sitt möte.

BOkrecension: " Skrvuens vridning", av: Henry James/ Recension av: Marika Frykholm

Jag håller på och läser en mycket spännande och läskig spökhistoria av den engelske 1800-tales författaren, Henr James som på engelska heter. " The Turn the Screw" som översatt till svenska blir: " Skruvens vridning".

" Skruvens vridning", av Henry James handlar om en engelsk guvernant som kommer till slottet Bly på den engelska landsbygden för att där undervisa syskonparet Miles och lilla Flora. Flora är änglalikt vacker och begåvad. Miles har under konstiga omständigheter blivit reglerad från sin internatskola pågrund av ett uppvisat obehagligt beteende mot sina jämnåriga kamrater. Men han inger hos guvernanten ett så pass änglalikt och oskyldigt beteende att guvernanten avskriver brevet från Miles internatskola som dumheter.

En vacker junikväll då guvernanten är på promenad och längtar efter att möta någon ser hon en konstig man uppe på ett av tornen till slottet Bly. Mannen visar sig vara en av hennes två  avlidna företrädare.

Mrs. Groce, som hushållerskan heter blir guvernantens förtrogna.

" Skruvens vridning" av Henry James har ofta tolkats som en mycket psykologisk synvinkel. Om det inte i själva verket är så att spökena är framkallade ur guvernantens fantasier?

Jag vill varmt rekommendera alla att läsa " SKruvens vridning" av Henry James.

Den hemska klassresan, forts/ Av: Marika Frykholm

Helena och Eva bestämde att de skulle åka ut till Brukskvista lägergård, klättra över staketet till ängarna på andra sidan lägergårde och tillsammans gräva och se om de kunde få veta något mer om den spökande kvinnliga akademikern som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel den kommande lördagen.

Så följande lördag möttes de vid Brommaplans tunnelbanestation och tog bussen ut mot Adelsö och Bruksvista lägergård. De hade med sig spadar och hackor. Det var vackert väder och de såg mycket fram emot utflykten till Adelsö och Brukskvista lägergård.

De kom fram till lägergården och gick mot staketen som omslöt ängarna bortom Brukskvista lägergård. Men då de precis hade börjat gräva på platsen dit Helena hade vandrat iväg första gången hon var ute på Brukskvista lägergård hördes ilskna rop och hojtningar borifrån staketet. Det visade sig vara Brukskvistas hembygdsförenings ordförande som hette Oskar som tillsammans med några medlemmar från Brukskvistas hembygdsförening hade råkat få syn på tjejerna som var ute och grävde på ängarna bortom staketen vid Brukskvistas lägergård.

Helena och Eva fick uppge namn, personnummer, adress och telefonnummer. Oskar ringde Helenas föräldrar, Petter och Lena som genast åkte ut till Adelsö till Brukskvista lägergård för att hämta hem Helena och Eva tillbaka till Stockholm.

De fortsatte skälla ut Helena och Eva hela vägen tillbaka till Stockholm. Till tjejernas stora irritation och förvåning så blev de absolut förbjudna att någonsin åka tillsammans ut till Adelsö till Brukskvista lägergård igen.