Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Helena tyckte att utgrävningen var jobbig och ganska tråkig. Det var jättevarmt. Solen gassade, och getingarna flockades omkring arkeologistudenterna där de stod på varsitt område och hackade med spadar I marken. Ingenting verkade ha ett dug att göra med sjävla anledningen till att Helena hade skolkat en dag för att följa med på den här arkeologiska utgrävningen. När Helena kom hem vid 1700- tiden på eftermiddagen kollade hon sin facebook på telefonen. Då såg hon till sin stora förvåning och förtjusning ett mycket intressant mail. Mailet var från en flicka som verkade vara lika gammal som Helena själv.

Altså tolv år. Flickan hette Eva och hade liksom Heelna précis själv varit med sin mellanstadieklass på klassresa ut till samma lägergård där Helena hade varit med sin sjätteklass från Emmmaskolan I Stockholm. Evas skolan hette Klaraskolan och låg på Söder liksom Helenas Emmaaskolan gjorde.

Nu undrade Eva om det inte fans någon annan som hade varit ute på samma lägergård ute på Ekerö som kunde tipsa henne lite om den spökande arkeologiska akademikern som inte skulle finna frid förrän hoin hade fått sin akademiska titel. Eva hade satt ut sitt mobilnummer längst ner på mailet så att vem som helst som såg mailet skulle kunna ringa henne och lämna upplysningar. Helena blev glatt överraskad. Hon bestämde sig genast för att ringa till Eva.

Hon hämtade sin mobil och slog numret. Det var Eva som svarade. Helena och Eva kom överens om att träffas nästa dag på ett cafè inne I stan och diskutera hur dom bäst skulle gå till väga med att få mera upplysningar om den spökande, arkeologiska akademikern som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel

.

Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Helena hade tråkigt. Hon följde med en äldre kompis som hette Anna till Stockholms universitet och fick gå med på en föreläsning I arkeologi. Där visade det sig att det var en B-kurs I arekologi som ganska snart skulle få gå på utgrävningar borta på Ekerö, précis inärheten av där Helenas klass hade varit på lager och där lägergården med den spökande, kvinnliga arkeologen fans som Helena var så nyfiken på. Helena hade visserligen skolkat från skolan just den här dagen för att få följa med sin äldre kopmpis Anna på hennes föreläsning I arkeolgi.

Men hon tog ändå mod till sig och frågade om hon fick följa med påp utgrävningarna borta på Ekerö. Javisst, svarade läraren I arkeologi bara duh ar målsmans underskrift. Helena tog med sig dagen då utgrävningarna borta på Ekerö skulle äga rum en gammal lapp med hennes mammas underskrift på som hon racket fram till läraren I arkeolgoi som hette Malin.

Malin skulle vara deras guide och klassen skulle åka I en hyrd buss ut till Ekerö där utgrävnignarna inärheten av lägergården där Helenas klass hade varit på kalssresa, skulle vara. Helena och Anna gick på bussen och satte sig bredvid varandra, ganska långt bak. De var båda mycket spända på den här arkeologiska utgrävningen och hur dagen ute på Ekerö skulle bli.

Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Helena var jättebesviken. Hon hade hoppats så på att när hon, och hela hennes klass kom ut till lägergården ute på Ekerö att dom skulle få upp något spåpr om den spökande arkeologiska akademikern som inte skulle få frid förrän hon hade fått si akademiska titel att hon gick hemma och surade varje helg och orkade inte ta sig för att göra någonting.

Ingenting var rolgit. Men så en lördag ringed bästa kopmpisen, Mia och frågade om inte Helena ville hänga med ut till där lägergården på Ekerö var igen. För de skulle ha ett till mote på ortens hembygdeförening. Det lät jättekul, tyckte Helena som glatt hanged på Mia ut till Ekerö.

Men motet var återigen en besvikelse. Inte ett ord sades det om den spökande arkeolgoiska akademikern. Besvikna fick Mia och Helena åka tillbaka hem till Stockholm. Så Helena fortsatte att deppa på helgerna.

Men så ringed Mia en annan lördag. Nu skulle hembygdsföreningen ordna en vandring kring området kring lägergården ute på Ekerö. Då skulle de väl ändå få höra lite om den spökadne arkeologiska akademikern, tyckte Mia.

Vandringen skulle vara lördagen därpå. Så Helena stålsatte sig för att behvöa vänta en hel vecka på att få gå ut på vandringen med hembygdsföreningen ute vid lägergården på

Ekerö.

Den hemska klassresan, forts/ Av: Marika Frykholm

Då Helena vaknade morgonen därpå så var hon väldigt sugen på att komma till skolan och träffa sina klasskopmisar. Det blev ungefär som hon hade tänkt sig. Hon fick massor av frågor om varför hon hade missat bussen med resten av klassen I på södnagseftermiidagen då alla skulle åka tillbaka till Stockholm igen. Helena förklarade vad som hade hänt coh hela kalssen bestämde sig för att åka tilblaka ut till lägergården ute på Ekerö en lördag någon helg och ta reda på mera om den spökande arkeologiska akademikern som inte skulle finna frid förrän hon hade fått sin akademiska tiel.

Det blev bestämt att dom skulle försöka ta sig själva ut till Ekerö redan den följande lördagen. Klassen samlades på T- centralen I Stockholm och åkte tillsammans ut till Brommaplan där dom tog en buss ut till Ekerö. Det gick mycket lätt att hitta ut till lägergården där de hade haft sin klassresa för någon vecka sedan.

Men hur dom än sökte på fälten bakom staketet som Helena hade klättrar over så fann dom inte de spåren som Helena hade följt den söndagseftermiddagen då hon hade blviit lämnad kvar ute på lägergården på Ekerö. Bisvikna tog de bussen tillbaka till Brommaplan och bestämde sig för att istället åka tillbaka en annan lördag då hembygdsföreningen som Helena hade beskt ute på Ekerö där lägergården var hade mote igen och fråga om det var någon I hembygdsföreningen som visste mera fakta om den spökande, arkeologiska akademikern som måste få sin akademiska titel för att finna frid

.

Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Den hemska klassresan, forts.
Av: Marika Frykholm


Helena hittade ingenting som kunde tyda på vart spåren hon hade sett kunde leda till. Hon blev mycket besviken. Då hon återvände till lägergården på Ekerö stod hennes mammas bil där och väntade på henne. Hennes mamma var jättearg. Hon frågade Helena hela vägen hem var hon hade varit, varför hon hade missat bussresan med resten av klassren hem till Stockholm. Helena visste att det var idiotiskt gjort av henne att sticka iväg själv så hon berättade som sanningen var, att hon hade hört ett intressant föredrag om en spökande arkeologisk doktorand som skulle hålla till på platsen runtomkring lägergården där hennes klass hade varit över helgen. Helenas mamma tyckte att det var den löjligaste historia hon hade hört. Särskilt som hon sen fick höra att den arkeologiska doktoranden skulle spöka omkring på platsen runtomkring lägergården tills hon fick sin akademiska titel. Det bara skrattade Helenas mamma åt. Helena blev vidare utskälld av sin pappa då hon kom hem och gick och lade sig på humör.

Men Helena bestämde sig ändå för att hon vid första bästa tillfälle skulle åka tillbaka till lägergården ute på Ekerö och ta reda på mera fakta om den spökande arkeologiska doktoranden. Med det beslutet somnade hon och sov gott tills morgonen därpå.

Helena hittar inga spår

Helena vandrade over hagarna I jakten på spar efter den spökande akademikern. Med en suck tvingdes hon att inse att hon inte skulle finna några sådana. Hon promenerade tillbaka och klättrade over staketet och kom fram till lägergården där hon fick syn på att hennes föräldrars bil stod parkerad.

Helenas mammam stod och väntade framför bilen. "Men Helena, var har du avrit"? Utbrast Helenas mamma, Karin argtt. " Du har ju varit borta hela natten och förmiddagen"!

Helena suckade och sa:" Jag visste ju inte att ni redan var här"! Så hoppade hon in I baksäktet I bilen. Hennes mamma Karin körde dom tillbaka till Stockholm. De pratade på som vanlgit och Helena tänkte för sig själv att hon skulle bli tvungen att åka tillbaka själv ut till lägergården ute på Ekerö för att ta reda på flera upplsynignar om den spökande arkeologiska akademikern som inte skulle finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Det var en spännande historia, tyckte Helena.

Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Den hemska klassresan


Väl frame vid lägergården ute på Ekerö gick Helena och Eva direct bort mot hagarna med sina spadar och hackor. Dom hittade ett område som verkade passa dom précis. Efter ett tag stötte Helenas spade mot något nere I marken och hon böjde sig ner för att undersöka vad det kunde vara. Det visade sig vara skallen på ett nergrävt skelett! Helena blev förtjust. Då dom genast avröts I sitt grävande av rop och hojtningar borta från staketet till hagarna.


Helena och Eva blev inte förvånade då dom upptäckte att det var medlemmarna ur hembygdsföreningen som hade kommit på dom ännu en gang. Dom kom marscherande bort mot området där Helena och Eva hölls med sitt gräavande. Ledaren, som sa att han hette Kalle Larsson var väldigt arg. Han sa att det var olagligt att hålla på med utgrävningar som dom gjorde utan tillstånd. Han beggared att få Helenas pappas nummmer och ringed genast upp hnom.

Helenas pappa åkte genast ut till lägergården på Ekerö för att hämta hem Helena och Eva. Väl I bilen på vägen hem till Stockholm skällde han på dom hela resan. Helena tyckte att han var väldigt overdriven I sitt sätt att reagera. Han sa att dom nu skulle bli tvungna att kontakta Evas föräldrar eftersom hon hade rymt från sitt seglarläger på Västkusten föratt vara med Helena och gräva ute på Ekerö.

När dom kom hem gick Helena in på sitt rum och stängde dörren. Hon ville vara ifred från dumma vuxna som inte förstod vad det var hon ville åstadkomma med sina utflykter till Ekerö. Hon tyckte att alla var dumma och oförstående mot henne och Eva. Hon behvöde fundera ut en plan på hur hon och Eva skulle kunna ta sig ut till lägergården vid Ekerö för att fortsätta gräva fram skelettet dom hade hittat.