Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Helena var jättebesviken. Hon hade hoppats så på att när hon, och hela hennes klass kom ut till lägergården ute på Ekerö att dom skulle få upp något spåpr om den spökande arkeologiska akademikern som inte skulle få frid förrän hon hade fått si akademiska titel att hon gick hemma och surade varje helg och orkade inte ta sig för att göra någonting.

Ingenting var rolgit. Men så en lördag ringed bästa kopmpisen, Mia och frågade om inte Helena ville hänga med ut till där lägergården på Ekerö var igen. För de skulle ha ett till mote på ortens hembygdeförening. Det lät jättekul, tyckte Helena som glatt hanged på Mia ut till Ekerö.

Men motet var återigen en besvikelse. Inte ett ord sades det om den spökande arkeolgoiska akademikern. Besvikna fick Mia och Helena åka tillbaka hem till Stockholm. Så Helena fortsatte att deppa på helgerna.

Men så ringed Mia en annan lördag. Nu skulle hembygdsföreningen ordna en vandring kring området kring lägergården ute på Ekerö. Då skulle de väl ändå få höra lite om den spökadne arkeologiska akademikern, tyckte Mia.

Vandringen skulle vara lördagen därpå. Så Helena stålsatte sig för att behvöa vänta en hel vecka på att få gå ut på vandringen med hembygdsföreningen ute vid lägergården på

Ekerö.