Helena var ute på kollo på Barnens ö och vantrivdes något så fruktasnvärt. Den ena natten hade hon väldigt svårt att somna. Hon låg i sin säng och vred och vände på sig i rummet som hon delade med två av tjejerna på kollot. Hon kunde inte somna.
Så hon besökt sig för att gå ut i köket och dricka ett glas vatten. Hon gick ut i köket. Då hon stod där med ryggen vänd mot dörren såg hon plötsligt en figur i ett långt vitt linne sakta komma in i köket bakom sig. Helena släppte vattenglaset som for i golvet i tusen bitar och skrek i högan sky. Hon rusade tillbaka till sitt sovrum och drog täcket över huvudet.
Där låg hon och blundade och efter en stund så gläntade det på dörren till hennes rum. Det var deras kolloledare som hette Kristina som tittade in. " Förlåt", sa Kristina. " Skrämde jag dig ute i köket alldeles nyss"? " Jag skulle bara ta ett glas vatten". " Jag har städat upp alla glasbitarna efter ditt vattenglas". " Nu kan du sova så gott".
Helena kände sig som sen en stor idiot. Men det hemska händelsen fick henne att bestämma sig. Hon skulle rymma från barnens ö och ta sig ut till Ekerö själv och fortsätta med grävandet och få reda på mer om den spökande arkeologen som inte skulle finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.
Helena klev ut ur sängen. Tyst klädde hon på sig och gick ut ur huset och bort mot busshållplatsen. Klockan var bara 0700 på morgongen och det stod på busstidtabellen att bussen skulle gå om en halvtimme. Då bussen in mot Stockholm kom steg Helena upp på bussen och var mycket nöjd med sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar