Helena kom fram till Ekerö, och till lägergården där dom hade bott under deras klassresa på förmiddagen vid 1200- tiden. Hon hade med sig spade och hacka och promenerade direkt bort mot staketet där hon och Eva hade varit och grävt förra gången då dom hade blivit stoppade av medlemmarna ur hembygdsföreningen.
Hon hade precis hittat det stället där dom grävde sist och kände just något hårt mot spaden och blev nyfiken på vad det knude vara då hon hörde rop bortifrån staketet. Hon blev mycket sur och väldigt snopen. Det var ett par av medlemmarna från hembygdsföreningen som hade stoppat henne och Evas utgrävningar förra gången dom hade varit och grävt där på ängen bakom staketet. " Typiskt", tänkte Helena för sig själv. Hon lade ner spaden och hackan på marken bredvid sig och gick motvilligt bort för att möta medlemmarna ur hembygdsföreningen. De såg mycket förargade ut, så Helena befarade det värsta.
Mycket riktigt. En utav medlemmarna från hembygdsföreningen hade känt igen Helena på avstånd då hon hade klättrat över staketet och ringt efter hennes föräldrar. Den här gången var det bara Helenas mamma, Susanne som kom för att hämta henne. Hon tog Helena i ena handen och spaden och hackan i den andra och promenerade bestämt iväg till där bilen stod parkerad. Helena var mycket bekymrad. Vad skulle nu hända? Mycket riktigt. Det blev utegångsförbud resten av sommaren och med stränga order att inte kontakta Eva som var på sitt seglarläger på Västkusten. Helena suckade av ilska och besvikelse. Det här skulle lätt bli den värsta sommarlovet i hela hennes liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar