Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Helena tyckte att utgrävningen var jobbig och ganska tråkig. Det var jättevarmt. Solen gassade, och getingarna flockades omkring arkeologistudenterna där de stod på varsitt område och hackade med spadar I marken. Ingenting verkade ha ett dug att göra med sjävla anledningen till att Helena hade skolkat en dag för att följa med på den här arkeologiska utgrävningen. När Helena kom hem vid 1700- tiden på eftermiddagen kollade hon sin facebook på telefonen. Då såg hon till sin stora förvåning och förtjusning ett mycket intressant mail. Mailet var från en flicka som verkade vara lika gammal som Helena själv.

Altså tolv år. Flickan hette Eva och hade liksom Heelna précis själv varit med sin mellanstadieklass på klassresa ut till samma lägergård där Helena hade varit med sin sjätteklass från Emmmaskolan I Stockholm. Evas skolan hette Klaraskolan och låg på Söder liksom Helenas Emmaaskolan gjorde.

Nu undrade Eva om det inte fans någon annan som hade varit ute på samma lägergård ute på Ekerö som kunde tipsa henne lite om den spökande arkeologiska akademikern som inte skulle finna frid förrän hoin hade fått sin akademiska titel. Eva hade satt ut sitt mobilnummer längst ner på mailet så att vem som helst som såg mailet skulle kunna ringa henne och lämna upplysningar. Helena blev glatt överraskad. Hon bestämde sig genast för att ringa till Eva.

Hon hämtade sin mobil och slog numret. Det var Eva som svarade. Helena och Eva kom överens om att träffas nästa dag på ett cafè inne I stan och diskutera hur dom bäst skulle gå till väga med att få mera upplysningar om den spökande, arkeologiska akademikern som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel

.