Ridskolan Spiltans ridskola, forts,/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag var alldeles till mig av spänning och förväntan. Det skulle bli ridtävling på Spiltans ridskola och alla ridskolelever, nybörjare som vana ryttare var välkomna att anmäla sig! Jag hade anmält mig direkt. Naturligtvis så hade Pontus genast tingats av en av hans tre stöddiga skötare, den här gången var det Anna som skulle få turen att tävla med Pontus.

Men jag hade tur och fick den mörkbruna valacken, Petter, honom med de fyra vita sockorna på hovarna och den svarta manen och den svarta svansen. Jag skulle tävla i hoppning.

Jag var jättenervös då det blev min tur men det gick över förväntan bra och jag vann! Anna hade lyckats riva en bom och fått fyra fel, och hon hade haft den sämsta tiden så att hon åkte ut ur tävlingen.

Då jag red mitt ärevarv och sedan fick ta emot prisrosetten av domaren sken jag belåtet av stolthet. Efter hopptävlingen kom ridskolechefen Ulla fram till mig och sa att jag fick önska mig vad som helst som pris vad gällde ridningen och skötseln av ridskolehästar på Spiltans ridskola eftersom jag hade varit så duktig att jag hade vunnit hopptävlingen.

Valet var enkelt. Jag svarade henne direkt att det enda jag önskade var att bli skötare åt Pontus tillsammans med Linda, Anna och Petronella. Ulla sa att det gick alldeles utmärkt att ordna. Och bredvid stod de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella och grimaserade av ilska och vrede åt min stora tur. Det var den bästa dagen i hela mitt liv då jag fick bli skötare åt Pontus!

Ridskolan Spiltans ridskola, forts. / Novell skriven av: Marika Frykholm

Vår ridskolechef Ulla hade planerat en överraskning.

 Vi skulle nästa ridlektionstillfälle som var en lördag få göra en ridtur på en och en halvtimme. Jag var alldeles till mig av spänning och förväntan.

 Men naturligtvis så fick den ena av de tre stöddiga skötarna på Pontus, Petronella rida honom. Själv fick jag nöja mig med en häst som visserligen var jättegullig som hette Petter och var liten och kolsvart, med kolsvart man och svans och fyra vita sockor på hovarna.

Jag älskade Petter redan från början. Min bästa kompis lena  var också med på ridturen. Vi red genom en skog och hade picknick och grillade korv och åt korv och bröd vid en grillplats på en stor äng. Sedan vände vi tillbaka och red samma väg tillbaka. 

Men jag var frustrerad och deprimerad. De tre stöddiga tjejerna, Linda,  Anna och Petronella var lika tajta och stöddiga som vanligt och det såg inte det minsta ljusare ut för min del att få bli skötare åt Pontus än vad det hade gjort när jag först börjat för några veckor sedan på Ridskolan Spiltan. 

Min bästa kompis Lena och jag brukade på rasterna i skolan fundera och fantisera ihop olika scenarior där vi löste hela problemet med att jag skulle få bli skötare åt Pontus. Det ena mer dramatiskt än det andra. Men vi kom ingen vart. Läget såg verkligen väldigt dystert och mörkt ut. 

Ridskolan Spiltans ridskola/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Malin och jag är 12 år gammal. Det var precis i början av höstterminen. Jag hade just fått byta ridskola för jag hade hade haft så lång resväg till min gamla ridskola. Den hade varit perfekt på alla sätt och jag ville inte alls byta ridskola men mina föräldrar hade tyckt att det var för långt för mig att åka hela den långa vägen själv med bussbyten till ridskolan som hade legat långt bort från den staden som vi bodde i så att nu hade jag fått lov att byta ridskola

Bytet av ridskola kändes sådär. Det var inte för att jag inte tyckte att det inte var spännande att byta miljö för jag är lite äventyrlig av mig och jag älskar att komma till nya ställen och miljöombyten har jag alltid tyckt är jättespännande. Det var det att jag inte hade haft något val i fråga om byte av ridskola. Det var det som störde mig mest.

Men jag hade tur, då jag något nervös gick rakt in på Ridskolan Spiltan så var den första jag mötte min bästa kompis Lena. Lena visade sig ha ridit i två år på Ridskolan Spiltan och visade mig allt jag behövde veta och presenterade mig för alla sina kompisar. Den första ridlektionen var absolut den bästa jag någonsin jag hade varit med om. Jag fick rida hästen Pontus som var en mörkbrun valack på 15 år. Jag anmälde mig direkt efter lektionen som skötare på Pontus. Men det skulle jag aldrig ha gjort för det var då problemen för min del började. Där vid Pontus spilta stod nämligen tre väldigt stöddiga tjejer. Dom sa att dom hette Linda, Anna, och Petronella. Petronella var den som var äldst. Hon förklarade att jag inte hade en chans att bli skötare på Pontus. Listan var jättelång sade hon och det stod flera på tur, men varken hon själv, Anna eller Linda tänkte någonsin låta någon annan än dom själv att vara skötare  åt Pontus. Så jag fick se mig om efter en annan sköthäst sa Petronella. Varpå Petronella, Anna och Linda ställde sig på rad framför Pontus spilta och vägrade låta mig komma in i spiltan till honom.

Jag tänkte så att det knakade. Vad skulle jag göra nu? Skvallra för ridläraren som hette Louise, eller skulle jag försöka få hjälp någon annanstans ifrån? Eller skulle jag helt enkelt glömma bort Pontus som favorithöst?

Jag bestämde mig för att min bästa kompis Lena hjälpa mig. Tillsammans skulle vi nog komma på någon jättebra lösning på problemet.

Romanrecension: " I skuggan av Blå Jungfrun", av: Anna-Karin Andersson/ Recension av: Marika Frykholm

Jag läste en jättebra och mycket spännande barn- och ungdoms spökhistoria som heter: " I skuggan av Blå Jungfrun", av den svenska författarinnan och arkeologen: Anna- Karin Andersson.

" I skuggan av Blå Jungfrun", av: Anna- Karin Andersson handlar om en flicka som heter Therese och som  kommer till ön Blå Jungfrun tillsammans md sin mamma som är arkeolog och som ska till ön Blå Jungfrun för att forska i hur stenåldersmänniskorna levde där och hur de tog sig dit.

Då Therese av en slump hittar ett väldigt gammalt 1600- tals smycke, ett halsband, så börjar det hända underliga saker på ön Blå Jungfrun. På vägen ut mot ön Blå Jungfrun har Therese hört en spännande spökhistoria av kaptenen som styrde båten som tog dom med ut till ön om en fyrvaktar- dotter som också hette Therese och somrpå ön Blå Jungfrun tillsammans med sin far som var fyrvaktare, på 1914- talet- till och med 1918. Denna Therese som  Therese som lever nu på 2000- tallet börjar att kalla " fyrvaktar- Therese", sägs ha blivit mördad av sin far, fyrvaktaren omkring årtalen 1914- 1918.

Då Therese kompis Daniel anländer till ön Blå Jungfrun hittar de en samling brev från Therese som levde på ön Blå Jungfrun 1914- 1918 då det visade sig att det även förekom ett spöke som ska ha varit ännu äldre än den Therese som Therese som lever nu på 2000- talet har fått visioner av. Detta första spöke verkar ha blivit misshandlad och förts till ön Blå Jungfrun ombord på ett skepp som Therese som lever nu på 2000- talet tycker sig ha sett och upplevt i sina visioner som lika gammalt som Wasa- skeppet i Stockholm, det vill säga från omkring 1600- talet, och att några brutala män misshandlade denna första spökande flicka och släpade henne upp på ön Blå Jungfrun och lämnade henne att dö, ensam övergiven och misshandlad, lämnat att dö övergiven av allt och alla, och särskilt av sin far som hon tror sig totalt övergiven av.

Therese som lever nu på 2000- talet börjar forska i och med brevläsningen av " fyrvaktar"- Therese öde och börjar få en aning om att det öde som binder dom alla tre samman är att de alla tre har blivit övergivna av sina pappor.

Jag tycker att barn- och ungdomsspökhistorien, " I skuggan av Blå Jungfrun", som är den första delen av  tre delar, ( varav den andra delen heter: " Skuggsyster", av: Anna- Karin Andersson), är en jättebra spökhistoria, med mycket äventyr, spänning och mycket spännande skriven!

Jag vill varmt rekommendera alla att läsa barn- och ungdomsspökhistorien,  " I skuggan av Blå Jungfrun", av: Anna Karin Andersson.

Romanrecension: " Gruvan", av: Sara Lövestam/ Recension av: Marika Frykholm

Jag har läst en jättebra barn- och ungdomsroman som heter: " Gruvan". " Gruvan" är skriven av den svenska författarinnan: Sara Lövestam. " Gruvan" utspelar sig på skärgårdsön Utö i Stockholms ytterskärgård.

Till ön Utö i Stockholms ytterskärgård kommer flickan Ellen tillsammans med sin pappa, och pappans nya tjej Sofia som Ellen inte gillar för att hon tycker att Sofia har tagit hennes mammas plats. Ellens mamma är på en retreat på två veckor och så är det Ellens tvillingbröder, Jossi och Adrian som är väldigt busiga och som gillar att retas med Ellen.

Ellen bestämmer sig för att första natten på Utö sova i familjens skjul som finns ute på tomten till deras skärgårdshus. Hennes bröder, Jossi och Adrian skrämmer då upp Ellen med att om hon tänker på spöket Utöskräcken så kommer hon att höra rafsande på väggen och sedan kommer han att spöka för henne.

Ellen blir mycket rädd men sover ändå över i skjulet i trädgården. Då hon ligger vaken utan att kunna sova hittar hon en gammal bok i ett hål i väggen efter att ha tyckt sig höra sådant raspande i väggen som hennes båda bröder Jossi och Adrian försökte lura henne att tro att det skulle vara spöket Utöskräcken som tänkte spöka för henne.

Boken visar sig vara skriven av en pojke på 1840- talet som då levde och  bodde på ön Utö och som jobbade som först gick i skolan på Utö och sedan blev tvingad att jobba tillsammans med andra barn och vuxna i gruvorna på Utö vilket var väldigt vanligt att barnen blev tvingade att göra  i 1800- talets Sverige. Gruvan är numera nerstängd och då Ellen som blir alltmer fascinerad av läsningen av pojken Anton Andersons och hans familjs öden som visade sig ha bott i just det skjulet där Ellen sov över den första natten på Utö, bestämmer sig sedan för att förverkliga pojken Anton Andersons dröm att få bli författare med en egen utställning. Ellen som har lässvårigheter skulle egentligen läsa en sommarlovsbok men läsningen av Anton Andersons dagbok tar upp all hennes tid.

Jag tycker att barn- och ungdomsromanen, " Gruvan", av Sara Löwestam är en jättebra bok  och att den innehåller mycket spänning, läsvärd historisk beskrivning av hur barnarbete kunde gå till i gruvorna i 1800- talets Sverige, samt spännande läsning!

Jag vill varmt rekommendera alla att läsa barn- och ungdomsromanen, " Gruvan", av Sara Löwestam!

Drömjobbet/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Kajsa och jag hade precis fått drömjobbet! Jag skulle jobba som barnskötare på förskolan Maskrosen. Maskrosen låg kanske inte direkt i något drömläge: Det var beläget längst ner i ett hyreshus i staden där jag bodde. Och det konstigaste av allt: Förskolan hade ingen egen gård så man tog alla barnen med sig till olika parker varje dag och gjorde längre utflykter med dom.

Men jag var jätteglad. Det skulle bli så himla kul att få börja på förskolan Maskrosen. Men det konstigaste av allt var ändå föreståndaren, Maria Adamson.

Det första Maria Adamson frågade mig med en sorgsen stämma var: " Vad kommer din man ifrån"? Saken är att jag är ogift. Jag har varken sambo eller man. Den andra frågan Maria Adamson ställde var ändå mer konstig. Den löd som följer:" Var bor din makes föräldrar någonstans"? Eftersom jag inte hade någon man så hade jag heller inga svärföräldrar.

Men trots detta faktum så var jag efter denna mycket märkliga intervju anställd som barnskötare på förskolan Maskrosen.

Det var dagen för min första längre utflykt med barnen på förskolan Maskrosen. Vi hade gjort iordning picknick som vi skulle ha med oss: Pastasallad och vatten till alla vuxna och barn. Vi hade bestämt oss för att åka till en större park där dom även hade en 4  h gård vilket kunde vara roligt för alla barnen för där fanns det djur att titta på.

Men det konstiga som sedan hände var att då vi väl var framme i den stora parken med 4h gården med alla djuren och alla barnen hade fått springa omkring och titta på alla djuren i sina inhägnader och vi skulle samlas vid ett bord med bänkar och äta vår medhavda picknick så upptäckte jag till min fasa att det var ju inte de barnen som hade varit med oss från förskolan Maskrosen som satt på bänkarna runt bordet och åt av vår matsäck utan en helt annan samling skara barn som jag inte kände igen.

Jag tittade frågande på mina kolleger. Föresetåndaren Maria Adamson var inte med, hon var hemma på förskolan Maskrosen och skrev journaler. Med mig hade jag mina nya kolleger Elisabeth, Lena och Petronella. " Var är våra barn"? Frågade jag och tittade frågande på dom. " Vaddå, våra"? Undrade Petronella förvånat. " De sitter ju rakt här framför dig och äter lunch"!

" Men, men" , stammade jag. " Det är ju inte samma barn som var med oss från Maskrosen"?

Petronella, Elisabeth och Lena tittade ilsket på mig. De samlade snabbt ihop picknick resterna, slurpade snabbt som katten i sig kaffet och såg tilll att alla barnen hade på sig vantar, och mössor och sina västar med förskolan Maskrosen skrivet på dom gröna västarna, tog barnen i händerna och marscherade iväg i en lång rad bort från mig.

Jag blev till den grad så förvånad att jag bara blev stående kvar i parken med de virvlande matsäckspåse resterna och med min kaffekopp i handen stod jag där och stirrade efter raden av ungar och de tre stycken på mig ilskna förskollärarna som i rask takt marscherade iväg bort från mig tillbaka in mot staden där vi bodde och arbetade.

Jag vågade aldrig vända tillbaka till mitt jobb på förskolan Maskrosen efter denna märkliga händelse .Och jag har till den dag som idag är aldrig riktigt begripit vad det var som egentligen hände där i parken vid 4h gården där vi hade vår picknick och där alla barnen plötsligt var utbytta till några helt andra  främmande barn.

Festen/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Festen 

Novell skriven av: Marika Frykholm 

Det var den sista festen inför jullovet på nationen i studentstaden där jag studerade engelska. Vi stod samlade utanför festlokalen. Festarrangörerna ville att vi skulle blunda och därefter fatta tag i varandras händer. När vi öppnade ögonen skulle vi ta tag i den personen som vi stod närmast till vänster om och den personen skulle sedan vara vår, ” bordskavaljer”/ respektive, ” bordsdam”. Våra festarrangörer verkade mycket nöjda med denna idè. De tyckte säkert att den var superpedagogisk. På det sättet skulle ingen känna sig förfördelad och ingen kunde veta i förväg vem de skulle sitta bredvid under den kommande middagen.  

Sittningen hade kommit en bra bit på väg då jag plötsligt upptäckte att något var väldigt fel. Studentsånger hade sjungits, middagen hade påbörjat och förrätten var avklarade, tal hade hållits. Men ändå var det något som absolut inte stämde.  

För att få en överblick över alltihopa så reste jag mig ursäktande och gick och ställde mig längst bak i festlokalen för att kunna få en överblick över allthopa. Då jag till min förfäran upptäckte vad som inte stämde: Det gapade av tomma hål på vissa stolar i festlokalen. 

 Skrikande sprang jag ut från festlokalen, ner för trapporna i nationshuset… Och vaknade kallsvettig i min egen säng hemma i min egen lägenhet. Vilken tur! Det var bara en dröm. Och det var idag som den riktiga festen skulle hållas. 

Jag tog god tid på mig att välja en lämplig klänning och vettiga skor och handväska. Sedan gick jag ut och windowshoppade hela dagen eftersom det var en lördag som festen skulle hållas. 

 Då jag kom fram till festlokalen upptäckte jag till min förvåning att det hela utspelade sig precis som i min hemska dröm: Vi fick fatta tag i varandras händer, blundandes och då vi öppnade ögonen så var det den person som stod närmast oss till vänster som skulle bli vår bordskavalejer/ respektive bordsdam.Jag stannade inte en sekund längre: Likt Askungen samlade jag ihop min klänning och rusade gallskrikande därifrån. 

Ett par månader senare hade jag fått jobb i cafèet på min nation i studentstaden där jag studerade engelska. Jag hörde rykten: Det talades om ett konstigt nationshus i staden där jag studerade där dom brukade hålla sittningar och gasqer= Fina middagar som man kommer uppklädd till, samt baler där det sades att det hände konstiga saker. Man trodde till och med att det eventuellt kunde tänkas att det spökade där.  

Då festen hade pågått i några timmar med tal, och ätande och drickande så hade jag varit borta några minuter för att pudra näsan. Då jag kom tillbaka såg jag och de andra festdeltagarna till vår stora fasa att varannan stol gapade tomma. Då släcktes plötsligt ljuset och det blev becksvart. Då det blev ljust igen såg jag och de andra festdeltagarna hur två stycken herrar och två stycken damer kånkade på en stor, svart papperskasse med en massa saker i. Jag var alldeles säker på att den svarta papperskassen innehöll alla våra värdesaker.  Jag tog på mig kappan, tog min handväska och rusade skrikande ut ur festsalen och ut från nationshuset. Jag rusade skrikande hela vägen hem till min studentlägenhet. Jag hade bestämt mig för att aldrig i hela mitt liv någonins mer gå på en studentfest i min studentstad.