Lindas berättsel/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Linda Karlsson och jag  satt uppe i min hemstad och frös och kände mig ensam och olycklig. Mitt livs kärlek, Kalle Svensson var  kvar i min universitetsstad tillsammans med alla våra kompisar och festade oc hade kul över jullovet.

 Jag Jag kunde inte hitta på någonting positivt med julfirandet hemma hos mina föräldrar och mina två syskon, Olle och Lena. Det var  helt enkelt jättetråkigt att vara med familjen över jul och nyår. 

Jag  satt och lssnade på musik med  hörlurarna på hela agarna. Till slut fick min mor nog och skällde ut mig efter noter. Hon tyckte att det var  helt enkelt värdelöst att jag bara satt där och såg ut som att jag vantrivdes med allting. Det gjorde jag ju också. Olle och Lena tyckte jag var jättetråkig och undvekt mig den större delen av tiden. 

Inte ensjulmaten eller glöggen piggade upp mig. Jag blev bara mer och mer deprimerad. Till slut så lade jag mig i sängen och sov bort hela dagarna av jullovet. Det var riktigt grått och tråkigt väder ute också. Inte den minsta gnutta lilla snö någonstans.

Till slut slutade jag at äta också. Men då fick  min mor och far nog och sade att nu fick jag skärpa mig om jag inte skulle bli sjuk på riktigt.

Jag hade aldrig haft så här tråkigt i hela mitt liv Till slut fick jag helt enkelt nog och bestämde mig för att rymma från alltihopa. Jag packade mina väskor och begav mig av tillbaka till universitetsstaden som jag hade lämnat.

Där hittade jag alla kompisarna och min pojkvä, Kalle Svensson vilt festandes på sjävla nyårsafton. Men det enda problemet var att Kalle Svensson flirtade hej vilt med en alldeles otroligt snygg tjej. Då blev jag så deprimerad att jag tog mitt pick och pack och åkte hem till   föräldrarna och syskonen som var kvar i min hemstad igen.

Till min storaförvnåing och förtjsnuig så befann sig Kalle Svensson i min tågkup?e. Då han mycket snabbtt passade på att fira till mig. Jag hade aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Tillsammans återvände vi till mitt föräldrahem och stannade där resten av nyåårasfton och de sista dagarna av julovet tillsammans med min familj som blev jätteglada att se mig på så mycket bättre humör igen.

Mitt livs romans/ novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Karin Axelson. Jag hade börjat studera i en universitetsstad flera mil hemifrån. Det första jag hade gjort var att gå med i en studentnation. Där träffade jag den mest bedårande och fasicnerande kille jag någonsin hade träffat.

Han jobbade som nationstens förste kurator. Han hette Svante Markusson och läste mattematik vid Uppsala universitet. Jag blev blixtförälskad. Hela min första termin i min nya hemstad gick åt till att tillbringa all min fritid på nationen jag nu tillhörde.

Jag var på nationen varenda ledig minut. Jag läste mina hemuppgifter där. Jag såg till att få jobb på nationesn cafè i cafèets kök där. Det gjorde att jag lättare kunde spana in Svante Axelsson från där jag stod i cafèet och serverade studenterna deras luncher och fika.

En dag kom jag på den mest briljanta idèn om hur jag bäst skulle fånga Svante Markussons uppmärksamhet. Jag anmälde mig till nationens årliga  studentbal.

 Jag hyrde en balklänning vilket jag inte hade råd med. Jag betalade  studentbalsavgiften vilket jag egentligen inte heller hade råd med. Jag såg till att inte ha någon dejt till studentbalen utan gick tilll studentbalen alldeles ensam. Jag satt vi det långa bordet där trerättersmiddagen serverades och  kastade oroliga blickar omkring mig. Svante Markusson befann sig långt från mig med sina kurators kolleger och märkte mig inte ens.

Jag gick från balen djupt besviken. De följande veckorna tillbringade jag dubbelt så mycket tid på nationen. Till slut kom det stora ögonblicket. Det jag hade väntat på och ansträngt mig för hela  höstterminen.Svante Markusson dök upp vid cafèeftet och frågade mig om jag inte ville följa med honom hem över jullovet och fira julen tillsammans med hans föräldrar! Jag hade aldrig varit lyckligare i hela mitt liv.

Vi åkte i hans bil till hans föräldrahem i SKåne. Det var det mest romantsika jag någosin hade varit med om.

Sedan kom själva julafton. Där i hans  föräldrahems villa på de skånska slätterna fanns den största julgran jag någonsin hade sett. Under den låg ett litet paket. Det paketet var till mig. Och i den fanns det en  förlvoningsring. Den ringen gav Svante Markusson till mig den  julen och jag hade aldrig varit så lycklig i hela mitt liv.

Drömprinsen/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Maria Andersson. Jag hade alltid längtat sedan jag började skolan att en dag flytta till en riktig universitetsstad och där finna den Stora Kärleken. Detta ledde till att jag det året då jag hade tagit studenten flyttade till den första bästa universitetsstad jag kunde komma på.

Det blev början till den underbaraste tiden i mitt liv. På den första välkomstbalen för alla recentiorer= det betyder nya studenter så träffade jag Honom med stort H. Han hette Bertil Svensson och kom ända från Lund. Jag blev ögonblickligen förälskad.

Det var ganska hårda och tuffa studier så jag och min stora kärlek, Bertil Svensson kunde inte träffas så ofta som vi hade velat. Men all vår fritid tillbringade vi tillsammans. Vi gick från den ena gasken= en festlig trerätters middag dit man kommer uppklädd i festklänning och herrarna bär frack. Det hela var mycket tjusiga och underhållande tillställningar. Jag levde verkligen i ett liv av sus och dus. Min stora dröm hade gått i uppfyllelse. Tills den dagen drömmen plötsligt sprack. Det inträffade då jag kom till dagens första förelsäning och insåg att Bertil Svensson inte längre fanns kvar i universitetsstaden.

Jag sökte honom förtvivlat överallt. På universitetet. Jag gick på varenda festligt tillställning. Allt från mindre tjusiga sittningar dit man kunde komma vardagsklädd och inta en mindre tjusig trerättersmiddag till flertalet gasker och även till den stora studentbalen. Till årets stora studentbal blev jag tvungen att hyra en balklänning men det funkade ändå. Men Bertil Svensson lyste med sin frånvaro.

Jag blev alltmer desillusionerad. Och alltmer olycklig. Till slut stod jag inte ut längre. Jag insåg att högre studier inte var något för mig utan mina Drömmars Prins vid min sida.

Jag sade upp min plats från universitetet och lämnade universitetsstaden och flyttade hem till landet igen. Där plötsligt stod jag öga mot öga med Bertil Svensson! Han förklarade sin djupa och eviga kärlek till mig. " Men" sa han. " Jag har velat bli säker på att det var mig du var förälskad i och inte universitetsstaden". Jag hade aldrig varit så lycklig i hela mitt liv. Vi fick jobb på en av av stadens restauranter. Bertil Svensson som kypare och jag som kallskänka. Sedan gifte vi oss och jag är säker på att vi kommer att  vi kommer att leva lyckliga i alla våra dagar.

Olycklig förälskelse/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Anna  Klasson och jag hade precis börjat på ett nytt jobb som förskollärare på en förskola som hette Päronet. På min nya förskola jobbade endast kvinnor. Men till min stora förtjusning var där en manlig kollega som genast väckte mitt intresse. Jag behövde bara se på honom redan på min första arbetsdag på förskolan Päronet för att bli alldeles betagen i honom.Min totala förtjusning i Jonas Askerlund som min nye kollega hette visste inga gränser. Till slut var jag tvungen att göra något åt saken. Jag skrev ett brev till honom som jag smög ned i hans ryggsäck som han alltid lämnade vid klädhängaren vid personalkontoret på förskolan. Brevet innehöll följande:

" Älskade Jonas",, skrev jag. " Du anar inte vilket enormt stort intryck du har gjort på mig,nyanställd förskollärare som jag är här på förskolan Päronet med bara kvinnliga elever och så du som är något av en uppenbarelse"! " Jag längtar så efter att vi ska gå på vår första dejt tillsammans. Måtte det bli snart.. Din älskande Anna Klasson".

Men på det brevet kom det märkligt nog inget svar. jag tyckte mig istället ana  ett visst avståndstagande av Jonas Askerlund på fikapauserna på personalkontoret. Men jag tog det som ett utslag av beundran från hans sida. Därför skrev jag ett till brev som jag så snart jag hade möjlighet lade ner i hans ryggsäck då jag obemärkt kunde smyga ner det innan jag skulle ta hand om den ena samlingen med barnen på förskolan Päronet. Detta var vad jag skrev:

" Älskade Jonas", skrev jag, " det är bara fint att du vill avvakta lite innan vi delger våra närmaste anhöriga vår stora nyhet. Att vi är förlovade och tänker gifta oss så snart som möjligt! Jag kan inte bärga mig tills jag kan ta dig med hem till min mor och far och presentera dig för dom och för mina syskon och hela familjen dom kommer att älska dig! Din älskande Anna".

På detta kom det heller ingen kommentar från Jonas Askerlund. Mer än att jag märkte att såfort jag kom in på personalkontoret då Jonas Askerlund var där fick han väldigt bråttom att avlägsna sig. En dag när jag kom till förskolan Päronet för att påbörja min arbetsdag var Jonas Askerlund inte där. Då jag frågade föreståndaren Eva Larsson om var Jonas Askerlund befann sig fick jag mitt livs störst schock. Eva Larsson sa med en beklagande röst att Jonas Askerlund hade åkt tillsammans med sin fästmö på semester till Grekland till Athen på en en- veckas mycket efterlängtad semester som dom hade planerat sedan lång tid tillbaka.


Mycket snopen gick jag därifrån. Men jag älskade att tänka på Jonas Askerlund som den mest romantiske man jag någonsin hade träffat. Och fastän hans fästmö som visade sig heta Pernilla Adamson senare blev anställd på förskolan Päronet som nyanställd förskollärare så fortsatte jag att skriva samma förälskade brev till Jonas Askerlund i ungefär samma stil. Det hela slutade med att både Jonas Askerlund och hans fästmö Pernilla Adamsson sade upp sig och bytte till vår andra enhet som hörde till förskolan Päronet som hette  Björken. Men jag hade bestämt mig. Jonas Askerlund var mannen i mitt liv. Och jag hade bestämt mig för att jag skulle fortsätta skicka brev till honom ända till den lyckliga dag då han förstod att det var hans öde att gifta sig med mig.

Engelska klassen, forts./ Novell skriven av: Marika Frykholm

En hemsk lektion 

Jag stod och darrade och frös om vartannat utanför dörren till vår föreläsningssal i engelska dagen därpå den första föreläsningen i engelska som jag hade varit på. Den där allting hade verkat vara så perfekt att det hade varit snudd på onaturligt. 

Läraren med sitt perfekta brittiska uttala. Bara nanet, Mr. White och hela hans personlighet. Hans perfekta föreläsning i brittisk litteratur och samhällskunskap.   Hela den perfekta klassen. Eleverna med sina perfekta utseenden och sina alltigenom perfekta klädstilar. Inte en smutsfläck på någon av dom.  Inte en rynka. Även de studenter som hade glasögon hade perfekta bågar till sina glasögon med snygga matchande färger till sina perfekta klädstilar. 

Alla eleverna hade med sig perfekta vattenflaskor med den senaste stilen från det senaste gymet istaden där universitetet låg.  

Sedan till lunchen hade det serverats flera olika rätter som allihopa gav ett snudd på perfekt intryck med sin perfekta smak med perfekta tillbehör.  

Därför stod jag denna dag utanför klassrumsdörren och ömsom darrade, ömsom svettades och visste inte riktigt vad jag skulle göra av mig själv. Skulle jag våga ta klivet in i klassrummet. Eller skulle jag strunta i det? 

Föreläsningen började och det var lika hemskt och frustrerande som dagen före. Alla eleverna var uppklädda och sminkande till max. Det var som om de skulle gå på värsta partyt eller något.  

Jag satt stel och tyst på min plats. Jag vågade inte röra mig ur fläcken. Läraren kom in i klassrummet. Det var samma lärare som dagen före. Men det ruskiga var att idag var han inte längre perfekt. Idag var han slarvigt klädd. Han hade ett slarvigt engelskt uttal. Han slarvade när han undervisade och visade upp en totalt nonchalant attityd.   När någon av eleverna vågade sig på att ställa en fråga så snäste han av honom eller henne. Nu såg jag till min fasa att de övriga eleverna inte längre hade perfekta klädstilar någon av dom. De flesta hade lappade och trasiga kläder på sig. De hade visserligen vattenflaskor med sig men även de såg skavda och avdankade ut. 

Lunchen då den servererades i matsalen smakade unket och luktade äckligt. Det var äckligt och ljummet kaffe till desserten.  Till efterrätten serverades små kakor utan någon riktig smak. 

Jag sprang så fort jag kunde ut från matsalen och hem till min studentlägenhet som jag hyrde i staden där jag bodde och där universitetet var. 

Jag låg och darrade sömnlös och ynklig hela natten igenom. Vilket konstigt universitet och vilka konstiga och märkliga elever och lärare som det fanns i den här staden. Skulle jag våga utsätta mig för att möta dom alla dagen där på igen?  Jag låg hela natten och grubblade sömnlös på denna fråga. Till sist hade jag bestämt mig. Jag skulle härda ut. Jag skulle gå tillbaka till universitetet och den mycket märkliga engelska klassen med den mycket märkliga engelska läraren. Jag skulle bli kvar terminen ut. Jag hade satsat allt på det här.  

   a

Engelska klassen/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Engelska klassen 

Jag var ny student på universitetet. Vi var 30 stycken i min engelska klass. Jag hade precis registrerat mig för att börja studera engelska vid universitetet. 

 Jag var mycket spänd och förväntansfull. Jag heter Lena Karlsson. Jag ville bli engelska lärare på gymnasiet.  

Mina studiekamrater verkade väldigt trevliga. De flesta hade studerat vid universitetet i flera år. De hade valt att läsa engelska för att det ingick i deras utbildningar. Eller av en eller annan orsak. Jag tänkte att den kommande terminen skulle bli väldigt rolig.  Men redan den första lektionen hände det något fruktansvärt. Jag kom in till min engelska klass och såg till min förfäran att fastän alla studenterna såg ut precis som de hade gjort på uppropet dagen innan var det något som var annorlunda. Som inte stämde. 

Det passade bra in på när vår engelska lärare i engelsk litteratur och samhällskunskap dök upp. Han sa att han hette Mr. White och var vår litteraturlärare i engelska och även samhällskunskapslärare. Det konstiga var att när han pratade så hade han ett mycket mer perfekt brittiskt engelskt uttal än han hade haft dagen innan. 

Det visade sig när den ene av studenterna, en ung man vid namn Oskar Lennartson uttalade sig även han på den mest perfekt uttalade brittiska engelskan man kunde tänka sig. Och så fortsatte föreläsningen.  

Läraren, Mr. White fortsatte sin föreläsning om brittisk engelsk litteratur och berättade om de välkända författarna Charlotte Brontè och Jan Austen utan minsta antydning till språkligt fel någonstans. 

Jag satt som paralyserad under hela föreläsningen. Jag vågade knappast andas. Förstulet kastade jag blickar omkring i klassrummet där vi befann oss. Allt såg alldeles för perfekt ut. Från affischerna som var gamla Beatles motiv på väggarna, till den perfekt utformade katedern längst framme i klassrummet till den vita tavlan som hängde på väggen bakom katedern. 

Jag drog mig till minnes att då jag hade varit i klassrummet på uppropet dagen förut så hade hela klassrumsmiljön givit ett ganska schabbigt och skamfilat intryck av väl använda bänkar och stolar.   Samt en mycket sliten och väl använd kateder. Med en vit tavla som hängde på väggen bakom katedern som var fullklottrad med svårtydliga meningar som ingenting betydde och som det inte gick att utläsa något av.  

Fönstrena i klassrummet där vi nu befann oss hade på uppropsdagen varit igengrodda av smuts och damm. Det hade knappt gått att se ordentligt genom dom. Nu var de skinande blanka som om de vore nyputsade.  De riktigt glänst i morgonljuset. 

Jag ville helst av allt bara ta mina skrivböcker och rusa skrikande ut ur klassrummet men jag lyckades behärska mig tills den första engelska lektionen om brittisk engelsk litteratur var slut.  Då reste jag mig med all den värdighet jag kunde uppbringa och smög på tå ut genom klassrummet och stängde försiktigt klassrumsdörren bakom mig varpå jag drog en suck av lättnad. 

Tillbaka till B rukskvista, forts./ Novell skriven av: Marika Frykholm

Tilllbaka till Brukskvista, forts.

Novell skriven av: Marika Frykholm

Den kommande lördagen åkte Helena och Oskar Lundkvist tillbaka ut till Brukskvistas koknferensgård ute på Adelsö. De skulle ha en arkeologisk utgrävningsexpedition ute på ängarna bortom staketen vid Brukskvistas konferensgård.

De klättrade över staketen till ängarna bortom staketen vid Brukskvistas konferensgård och promenerade iväg till en plats inärheten av det trädet där Helena hade blivit nedslagen av mannen Kalle Karlsson för ett par år sedan

Efter några timmars utgrävning så tröttnade Helena på grävandet och gick iväg bort mot staketen som skiljde ängarna åt från Brukskvistas konferensgård. Då såg hon att en bil hade stannat borta vid staketen som vette mot Brukskvistas konfreensgård.

Ut ur bilen steg just då mannen iklädd hatten som hon hade sett på det historiska musèet i Sigtuna.

Helena sprang fram till staketen och tog ett kort av mannen iklädd hatten vid bilen vid staketen som vette mot Brukskvistas konferensgård.

Sedan sprang hon tillbaka till Oskar Lundkvist och förklarade vad hon just hade sett och att hon skulle åka tillbaka till Stockholm och gå iin på den närmaste polisstation och visa upp kortet för den jourhavande polisen på plats.

Men Oskar Lundkvist blev bekymrad för Helenas mentala hälsa och skjutsade henne genast till den närmaste psykiatriska avdelningen där hon fick sitta inlåst i en vecka. Hon fick endast gå ut på dagarna för att undervisa på sina lektioner på Mellanhöjdsskolan ti

ll vilken hon fick åka med färdtjänst till och från skolan varje dag.

Det blev en riktigt eländig vecka för Helena. Men då hon släpptes ut från den psykiatriska avdelningen på söndagen samma vecka så kontaktade Oskar Lundkvist henne och sa att han på eget initiativ tagit sig till en polisstation,

 Där hadevisat kortet som Helena hade tagit och då hade dom känt igen mannen på kortet eftersom Oskar Lundkvist hade beslagtagit Helenas mobil, som den mannen Kalle Karlsson som hade slagit ned Helena vid trädet på ängarna bortom staketen som vette mot Brukskvistas konferensgård för ett par år sedan.Därför hade Oskar Lundkvist beslutat att de skulle åka tillbaka till Sigtuna den kommande lördagen och ha en till guidad tur runt i Sigtuna. De skulle äta lunch på samma cafè som de hade varit på förra gången de hade varit i Sigtuna.

Och de skulle gå tillbaka till det historiska musèet i Sigtuna för att se om de kunde få tag i mera upplysningar om den vandringssägnen om det vikingagravfältet som det sades att det vilade en förbannelse över. Och kanske också om spökhistorien om den spökande kvinnliga arkeologiska doktoranden som inte kunde få frid förrän hon hade fått sin akademiska titel. Som Helena hade hört talas om den första gången då hon hade besökt Brukskvistas hembygdsförening ute på Adelsö på det föredraget i arkeologi som hon hade närvarat vid.

Helena var alldeles till sig av spänning och förväntan. Hon tyckte inte att veckan kunde gå fort nog.