Den nya hundvalepn/ En novell skriven av: Marika Frykholm

 Då det sociala kopplades in beslöts det på högre ort att min nya bästa kompis Louise skulle bli tvungen att sälja hästen Berit. Men som tröst, skulle hon få en hundvalp istället. Hundvalpen skulle också heta Berit 2 och vara en liten Beagle valp. Louise var alldeles till sig av lycka. Men för att göra det sociala rättvisa så hade dom beslutat på högre ort att Louise skulle från och med nu vara tvungen att sköta sin nya hundvalp Berit 2 alldeles själv. Utan min inblandning. Jag drog en lättnadens suck av glädje. Jag ville helst aldrig se varken åt hästar eller hundar mer så länge jag levde kändes det som. 

Den första tävlingen/ Novell skriven av: Marika Frykholm

 Det gick som det kan gå. Jag fick rida hästen Berit på Louise första tävling. Louise kunde varken hinderbanan och hade kunde heller inte sitta upp utan hjälp. Men Berit och jag vann faktiskt första pris.Men det gjorde inte saken bättre. Jag hade kommit att avsky hästen Berit. Och inte bara Berit. Jag avskydde från och med nu allt vad hästar hette. Jag ville inte se en häst. Jag mådde illa bara jag såg en häst. Jag hade till och med mardrömmar om att jag ägde ett stall med flera hästar i. Det hela var olidligt. Louise blev bara mer och mer beroende av mig. Jag fick heller aldrig numera bo hemma hos min mamma. Det gick så långt att min mamma funderade på att anmäla Louise och hennes familj till det sociala. Så att jag skulle kunna få klara av skolan igen. Utan störningar av min bästa kompis Louise och hennes häst Berit. 

Hästen Berit/ Novell skriven av: Marika Frykholm

 När hästen Berit, som var en fux, ( det vill säga en häst som är röd ) och ett sto och som skulle heta Berit kom till slut så var Louise alldeles till sig av lycka och förväntan. Det gick som det brukade gå. Louise behövde hjälp med precis allt. Det slutade med att jag fick komma och bo hos henne fyra dagar av veckans sju för att Louise skulle kunna sköta sin häst Berit ordentligt. Min mamma var inte alls nöjd med det. Till slut förbjöd min mamma mig att sova över hos Louise. Då fick jag istället gå upp kl. 05.00 varje morgon för att åka hem till Louise och hjälpa henne med skötseln av Berit innan vi skulle åka till skolan. Det var en väldigt tuff tid för mig. Det måste jag verkligen säga. Jag kom till slut att avsky allt som hade med hästar att göra. Särskilt då Berit. 

Karin och Louise/ Novell skriven av: Marika Frykholm

 Det gick några dagar. Det gick veckor och månader. Jag märkte snabbt att fastän min nya bästa kompis Louise verkade ha allt hon kunde önska sig och lite till så var hon inte riktigt lycklig. Hon hade underbara föräldrar. Dom hette Maria och Staffan. Hon hade en jättesöt lillasyster som hette Monika. Men hon var ändå inte riktigt lycklig.

Till slut anförtrodde hon mig att det hon önskade sig mest av allt var en egen häst. Den skulle heta Berit. Jag vet inte varför jag tyckte att det var ett så jättebra namn på en alldeles egen häst. En egen häst som skulle vara en fux och ett sto och heta Berit. 

Den nya kompisen/ Novell skriven av: Marika Frykholm

 Jag heter Karin och är 12 år. Det här var mitt livs värsta skolår överhuvudtaget. Min mamma och pappa hade precis skiljt sig. Då fick jag en ny kompis. Det var en flicka som hette Louise. Louise och jag hade gått i samma klass jättelänge. Men det var först nu vi började att umgås på riktigt. 

Tillbaka till Vallentuna/ Novell skriven av: Marika Frykholm

 Den följande lördagen åkte Helena tillsammans med sina fosterföräldrar, Thomas och Eva Svensson och deras barn, David, Jakob, Maria och Kristina Svensson ut till hällristningen i Vallentuna kommun där de mötte Brkskvistas hembygdsordförande Oskar Lundkvist.

Oskar hade allt material förberett och med sig och tillsammans vandrade de upp till den stora hällristningen där de hade fått en plats tilldelad sig för utgrävning.

Men efter ett tag blev Helena törstig och lite sugen på något att äta så hon gick tillbaka till cafèet som låg precis nedanför hällristningen i Vallentuna.

Inne på cafèet tyckte hon sig se den mannen, Bertil Karlsson som hade slagit ned henne bortanför ägorna ute på Brukskvista för flera år sedan innan hon började 8:e klass på mellanhöjdsskolan. 

Helena tog snabbt upp sin mobiltelefon och tog ett kort av honom.

Sedan sprang hon ut till busshållplatsen och tog bussen tillbaka till Stockholm. Där hon åkte direkt till den polisstationen och träffade den samme polismannen som hon hade visat koret på Bertil Karlsson för vid det förra tillfället hon var där.

Men den jourhavande poliskommissarien ringde direkt till Helenas fosterfar, Thomas Svensson som direkt åkte in till Stockholm och skjutsade Helena till barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen.

Där fick hon stanna veckan ut och fick bara ta färdtjänst till och från sina lektioner tillsammans med sin 8:e klass på Mellanhöjdsskolan.

Först mot slutet av veckan blev hon utsläppt från barn- och ungdomspsyikiatriska avdelningen igne. 

Då ringde Brukskvistas hembygdsordförande Oskar Lundkvist till henne och förklarade att den jourhavande poliskommissarien som Helena hade träffat hade senare känt igen mannen Bertil Karlsson som hade slagit ned Helena bortanför ägorna  inärheten av Brukskvistas lägergård. 

Så Oskar Lundkvist berättade för Helena att han hade bestämt tillsammans med Helenas fosterfar, Thomas Svensson att dom allihopa tillsammans skulle åka tillbaka till Sigtuna för en guidad tur om vikingatiden i Sigtuna och sedan uppsöka Sigtuna museum och där försöka lära sig mera om vikingatiden i Sigtuna. Det skulle de göra den kommande lördagen.

Helena blev jätteglad och tyckte inte att den kommande veckan kunde gå fort nog.

Moa Andersons äventyr med Moaskolans studiebesök/ Novell skriven av: Marika Frykholm

 Jag heter Moa Anderson och jag är 12 år och går i sjätte klass på Moaskolan på söder i Stockholm. En dag sa vår fröken som heter Birgitta Svensson att vi skulle få prova att göra ett nytt projekt. 

Hela klassen skulle tillsammans under vårt sista läsår i mellanstadiet få åka runt på studiebesök till en massa olika platser runtom i Stockholm och sedan skriva uppsatser om vad vi hade sett och varit med om på dessa platser.

Vad spännande tyckte jag! Jag blev indelad i en grupp tillsammans med  tre stycken tjejer som jag inte kände så bra sedan tidigare.

De hette: Mia, Ingrid, och Åsa. VI kom bra överens från första stund. 

Vi undrade mycket vart vi skulle åka på det första studiebesöket. 

Ninas första tid på Ryttarens ridskola/ Skriven av: Marika Frykholm

Men det blev inte så hemskt som jag hade föreställt mig det hela. Det blev faktiskt riktigt trevligt. De tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin bad till och med mig, Anna, Sofia, och Maria om rusäkt för allt som de hade ställt till med.

Middagen blev lång och kvällen blev sen. Vi sov till slut allihopa över på golvet och i min säng och på min stol i mitt rum.

Tänk att jag hade kunnat ta så fel! Från och med nu kunde det bara bli bättre.

De tre mobbartjejerna hade slutat att mobba mig, Anna, Sofia, och Malin och vi hade blivit bästa kompisar allihopa.

Vi hade också kommit överens någonstans under kvällens gång att vi skulle turas om att vara skötare på hästarna Buster, Kalle, Malin, och Pytten.

Ninas första tid på Ryttarens ridskola/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Det blev precis så hemskt som jag hade förutsett att det skulle bli. De tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin fortsatte sina trakasserier på Ryttarens ridskola mot mig, och mina tre kompisar, Anna, Sofia, och Maria.

Och nu vann de dessutom första pris på hästarna Buster, Kalle, Malin, och Pytten. De kammade hem första prisrosetter på alla tävlingar som de deltog i för ridskolans räkning.

Och inte nog med det. Alla barnen som de tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin var ledare åt på ridlektionerna bara älskade dom. De frågade jämt efter dom. Var de var? När de skulle komma? Varför de inte var där just då.

Det var helt enkelt så hemskt som det bara kunde bli.

Och de tre mobbartjejernas, Sandras, Malins, och Karins nya fosterfamiljer helt enkelt bara älskade dom. Den damen som Sandra bodde hos lovprisade henne så fort hon var och fikade tillsammans med min mamma, Eva Karlsson.

Det gick så långt att min mamma Eva Karlsson sa till mig att jag bara hade överdrivit något så fruktansvärt då jag hade slängt igen dörren och kastat min dator i golvet att hon tänkte bjuda hem de tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin på familjemiddag igen tillsammns med min pappa, Bertil Karlsson, och mina syskon, Bea och Petter Karlsson.

Jag blev fruktansvärt besviken. Hur skulle det nu gå? Undrade jag.

Ninas första tid på Ryttarens ridskola/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Men det blev inte bättre. Det blev bara värre. Och det värsta av allt var den kvällen då min mamma Eva Karlsson bestämde sig för att nu skulle vi ha stor middag hemma hos oss, tillsammans med de tre mobbartjejerna, Sandra, Malin och Karin, och mina tre kompisar, Anna, Sofia och Maria tillsammans med min pappa Kalle Karlsson och mina syskon, min lillasyster Bea, och min store bror som hette Petter.

Detta för att fira hur väl de tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin hade blivit anpassade till samhället tack vare sin rehabilitering. Inte minst tack vare att de nu var tredje skötare på hästarna Buster, Malin, och Leo. De tre hästar som hade varit mina, Anna, Sofias, och Marias älsklingshästar. Och så Marias älsklingshäst, Pytten.

Det blev en verklig mardröm. Där satt de tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin och smörade som bara den för min mamma och pappa och mina syskon, Bea och Petter.

Själv blev jag till slut ursinnig. Jag reste mig upp så hastigt att stolen välte.Sedan sprang jag till mitt sovrum. Slängde hårt i dörren och kastade ner datorn med en smäll på golvet.

Alla kom rusande. Då äntligen förstod min mamma, Eva Karlsson riktigt hur illa ställt det var. De tre mobbartjejerna åkte direkt ut ur vårt hem.

Min mamma, Eva Karlsson hade känningar hos socialen och lyckades redan samma kväll ordna så att de tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin fick komma till varsina fosterhem.

Sandra fick hamna hos en snäll dam som hette Veronika Larsson. Malin fick hamna hos en äldre man som hette Bertil Svensson. Han visade sig vara mattematik lärare på högstadiet.

Och Karin fick hamna i en familj där hon fick tre stycken fostersyskon och en fostermor som hette Linda Bertilsson.

Själv drog jag en djup suck av lättnad. Men det visade sig vara lite för tidigt. För de tre mobbartjejerna skulle fortsätta på Ryttarens ridskola.

Och det som tredjeskötare på respektive Buster, Malin, Leo, och Pytten.

Hur skulle det nu bli? Undrade jag.

Ninas första tid på Ryttarens ridskola/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag hade nu varit tre veckor på Ryttarens ridskola. Och jag trivdes verkligen jättebra! Allting var bara så idylliskt och helt perfekt att man kunde inte annat än att trivas där.

Redan den tredje veckan jag var där skulle det bli ridtävlingar till helgen. Och jag och mina nya trä bästa kompisar, Anna,, Sofia, och Maria  vann allihopa varsina prisrosetter på våra fyra älsklingshästar.

Jag på Buster, Anna på Petter, Sofia på Kalle, och Maria på Malin.

Men sedan började problemen.

Det hade kommit ett gäng mobbartjeer till vår 1- 9 grundskola. Dom var väldigt bråkiga och störiga. Och dom höll ihop hela tiden.

Deras namn var: Sandra, Malin, ( som hästen!), och Karin.

Jag, Anna, Sofia och Maria fick veta att dom gick på vår 1- 9 grundskola för att dom skulle rehabiliteras tillbaka till samhället.

Det värsta var när min mamma som  heter Lena Karlsson och min pappa, som heter Olle Karlsson fick för sig att dom tre mobbartjejerna, Sandra, Malin, och Karin skulle bo hemma i vårt hus. Och dessutom börja på Ryttarens ridskola för att lära sig att att bli socialt välanpassade ungdomar.

Nu började en riktigt jobbig period i mitt liv.

Sandra fick bli tredje skötare istället för mig på Buster. Malin fick bli tredje skötare på Petter, och Karin fick bli tredje skötare på Malin.

Och hemma hos oss i vårt hem tillsammans med min bror Rickard och min lillasyster, Louise, satt nu min mamma och lovordade de tre mobbartjejerna om hur hårt de ansträngde sig för att bli rehabiliterade och välanpassade nog för att komma tillbaka in i  samhället igen!

Min mamma, Lena, som inte ens märkte då de tre mobbartjejerna sparkade på mig, ropade glåpord åt mig, Anna, Sofia, och Maria på Ryttarens ridskola för då var ju mamma inte hemma från jobbet ännu.

Jag vantrivdes något så fruktansvärt.

Och inte blev det bättre av att de tre  mobbartjejerna, Sandra, Malin och Karin dessutom fick ta över att leda hästarna på nybörjarnas ridlektioner på Ryttarens ridskola som jag, Anna, Sofia, och Maria hade haft ansvaret för tidigare.

Jag  och mina tre bästa kompisar, Anna, Sofia, och Maria skulle  bli tvungna att komma på ett riktigt bra sätt för att få det som vi ville ha det på Ryttarens ridskola igen!

Ninas första tid på Ryttarens ridskola/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Det var under min andra vecka på Ryttarens ridskola som jag lärde känna mina tre nya blivande bästa kompisar: Anna, Maria, och Sofia.

Anna, Maria, och Sofia var allihopa 12 år liksom jag var. Och alla tre tjejerna, Anna, Sofia, och Maria var allihopa tredje skötare på tre stycken hästar på Ryttarens ridskola.

Anna var tredje skötare på Petter som var en stor brun valack, med brun man och svans och fyra vita sockor på sina hovar.

Och Maria var tredje skötare på Kalle som var ett litet svart russ.

Och Sofia var tredje skötare på Malin som var ett ilske brunt sto.

Min första tid på Ryttarens ridskola/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Nina Karlsson och skulle precis börja på min nya ridskola. Den hette: Ryttarens ridskola. Då jag kom fram till Ryttarens ridskola blev jag genast tilldelad mig den häst som skulle komma att bli min älsklingshäst. Den hette: Buster.

Buster var en stor och svart valack, med en vit bläs och svart man och svart svans och fyra vita sockor på hovarna. Jag bestämde mig genast för att jag ville ha honom som sköthäst. Det fick jag också. Jag fick visserligen inte bli förste skötare på Buster, men väl tredje skötare. Jag kände att jag skulle trivas jättebra på Ryttarens ridskola!

Ny student/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Jag heter Lotta Anderson och jag hade precis påbörjat mina studier i engelska vid universitetet. Jag var mycket glad åt det och tyckte att det skulle bli mycket roligt att lära känna alla mina nya  kurskompisar. 

Inför den första föreläsningen i engelska så satt vi allihopa i vårt klassrum. Det var en ganska spänd stämning. Det var inte särskilt många som verkade känna varandra sedan tidigare. Då öppnades klassrumsdörren och läraren som hette Mr. Donald Smith kom in.  

Mr. Donald Smith presenterade sig och började direkt med den engelska samhällskunskapsföreläsningen.   Jag blev mycket besviken. Jag hade hoppats att vi åtminstone skulle kunna få fått presentera oss för varandra. Jag undrade hur resten av terminen skulle bli om det skulle bli om det var så här opersonligt från början. 

Dejten som aldrig blev av/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Dejten som aldrig blev av 

Novell skriven av: Marika Frykholm 

Jag  heter Anna  och jag hade precis flyttat till en ny universitettstad för att där börja mina studier i litteraturvetenskap. Jag tyckte att det var jättespännande att ha flyttat hemifrån för allra första gången. Jag hade bestämt mig för att jag skulle gå på alla baler, tillställningar och andra festligheter som studentlivet bjöd på. 

I själva verket så dröjde det inte länge förrän alla mina kvällar, och helger var fulla av engagemang. Det var spexgruppsmöte ena dagen. Det var föreningsmöte den nästa. Och framförallt så var det en stor bal, en såkallad reccegask som var en extra stor festlighet för alla nya studenter i universitetsstaden som jag hade flyttat till.  

Jag hade spanat in en kille i min litteraturklass. Han verkade trevlig. Han hette Pontus. Jag ville absolut gå med honom på reccegasken. Recce= Recentior vilket betyder att man är en ny student vid universitetet som man läser vid. 

Jag hade redan skaffat balklänning och den var jag mycket nöjd med. Men frågan som kvarstod var: Hur skulle jag lära känna Pontus och kunna bjuda honom på balen?  Så kom jag på det. Pontus jobbade extra kvällar och helger på den nation som jag var inskriven på. Det gjorde att jag bestämde mig. Jag tog jobb på nationens cafè som var ett mycket trevligt cafè.  

Där tillbringade jag från och med den dagen som jag blev anställd på nationens cafè alla kvällar och helger. Det var många sittningar som man som ny student kunde servera på. En sittning är en finare tre rätters middag med efterföljande  fest.  

Jag hade fullt upp. Jag tog med mina böcker i litteraturvetenskap till nationens cafè varje eftermiddag klockan 15.00 och sedan gick eftermiddagarna, kvällarna och till och med nätterna i ett sträck. 

Om jag hade tur kunde jag få syn på Pontus i vimlet av cafè personal som alla svärmade omkring inne i köket på cafèet och gjorde i ordning middagarna till sittningarna och andra tillställningar och baler som jag inte skulle gå på. Men jag fick aldrig chansen att prata med Pontus.  

Den balen som jag skulle gå på skulle gå av stapeln precis veckan före jullovet. Det var den sista stora tillställningen för året. 

Terminen flög förbi. Plötsligt var det november och jag hade ännu inte hunnit växla ett ord med Pontus. 

Jag blev mer och mer olyckligt förälskad i honom. Jag kunde stå i köket på nationens cafè och beunra Pontus på avstånd utan att han märkte det.   Jag tror i alla fall inte att han lade märke till det Jag försökte komma i nya kreationer varje dag. Ena dagen en ny tröja. Andra dagen nya jeans och nya skor.   Men det värsta var att man som personal i köket på nationens cafè var tvungen att ha förkläde. Det förklädet täckte till större delen mina nya byxor eller jeans. För att inte tala om mina nya skor. 

En eftermiddag, kväll, och sen natt försökte jag mig på att gå med högklackade skor. Men det ledde till att jag stukade min ena fot och var tvungen att sjukskriva mig i tre veckor. 

Då hann det bli december. Jag hade till slut inget val. Jag skulle bli tvingad att gå på balen ensam och inte i sällskap av Pontus. 

Dagen för den stora balen kom. Jag tillbringade hela eftermiddagen med att göra mig i ordning och kände mig inte så lite som Askungen. 

Då jag kom till balen så såg jag till min stora besvikelse att Pontus kom med en annan tjej! Åh nej tänkte jag. Alla mina ansträngningar förgäves. 

Jag gick hem direkt efter middagen och slängde klänningen på en stol i mitt studentrum. Dagen efter började jullovet och jag åkte tillbaka till min hemstad Stockholm. 

Då jag kom hem till mina föräldrar som var jätteglada att se mig var jag alldeles förkrossad. Men jag låtsades som ingenting. 

Julafton och jullovet gick snabbt.   Då jag kom tillbaka till min universitetsstad så stod Pontus utanför min studentlägenhet. Och han friade till mig! Han berättade att han jobbade som bonde i Vallentuna utanför Stockholm och bad mig att ge upp studierna i universitetsstaden och följa med honom till hans bondgård.  

Eftersom det lät som ett avsnitt ur tv-serien, ” Bonde söker fru”, kunde jag inte motstå Pontus frier. Jag följde med honom till hans bondgård utanför Vallentuna och där levde vi sedan mycket lyckliga i flera år. 

Moas äventyr vid Hyllevökyrkan/ Novell skriven av: Marika Frykholm

Mo

Jag satt på bussen från Stockholm tillsammans med min bästa kompis Anna och alla mina klasskamrater från klass 6 a från Moaskolan i Stocksund på väg på vårt första studiebesök som skulle gå till en kyrka i Åkersberga, i Kårsta närmare bestämt som hette Hyllevökyrkan. 

Vår lärare Karin Stensson berättade att Hyllevökyrkan var en gammal stenkyrka från 1100 talet som låg vid en landsväg i Kårsta i Åkersberga. 

Väl framme så guidade Karin Stensson oss runt kyrkogården vid Hyllevökyrkan. Men jag smet iväg för mig själv och blev stående vid en skylt utanför kyrkan där det stod en massa fakta om själva Hyllevökyrkan. 

Bland annat så fastnade jag för en riktigt kuslig spökhistoria. 

Spökhistorien handlade om att det varje natt vid midnatt klockan 12.00 på natten så sades det att det spökade vid Hyllevökyrkan i Kårsta i Åkersberga. För den som var extra mottaglig stod det, kunde se och uppleva de mest hemska saker på Hyllevökyrkans kyrkogård.  

Jag blev alldeles vettskrämd och sprang direkt tillbaka till vår fröken Karin Stensson och min bästa kompis Anna och alla våra andra 23 klasskamrater som nu var inne i själva Hyllevökyrkan och stod och beundrade Hyllevökyrkans altartavla som föreställde Jesus på korset.  

I bussen på väg tillbaka till Stockholm tänkte jag att jag i alla fall hade fått en riktigt bra berättelse om vårt första studiebesök på våra guidade turer runt om i Stockholm som vårt projektarbete skulle handla om.