Den hemska klassresan, forts/ Av: Marika Frykholm

Helena var ute på kollo på Barnens ö och vantrivdes något så fruktasnvärt. Den ena natten hade hon väldigt svårt att somna. Hon låg i sin säng och vred och vände på sig i rummet som hon delade med två av tjejerna på kollot. Hon kunde inte somna.

Så hon besökt sig för att gå ut i köket och dricka ett glas vatten. Hon gick ut i köket. Då hon stod där med ryggen vänd mot dörren såg hon plötsligt en figur i ett långt vitt linne sakta komma in i köket bakom sig. Helena släppte vattenglaset som for i golvet i tusen bitar och skrek i högan sky. Hon rusade tillbaka till sitt sovrum och drog täcket över huvudet.

Där låg hon och blundade och efter en stund så gläntade det på dörren till hennes rum. Det var deras kolloledare som hette Kristina som tittade in. " Förlåt", sa Kristina. " Skrämde jag dig ute i köket alldeles nyss"? " Jag skulle bara ta ett glas vatten". " Jag har städat upp alla glasbitarna efter ditt vattenglas". " Nu kan du sova så gott".

Helena kände sig som sen en stor idiot. Men det hemska händelsen fick henne att bestämma sig. Hon skulle rymma från barnens ö och ta sig ut till Ekerö själv och fortsätta med grävandet och få reda på mer om den spökande arkeologen som inte skulle finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel.

Helena klev ut ur sängen. Tyst klädde hon på sig och gick ut ur huset och bort mot busshållplatsen. Klockan var bara 0700 på morgongen och det stod på busstidtabellen att bussen skulle gå om en halvtimme. Då bussen in mot Stockholm kom steg Helena upp på bussen och var mycket nöjd med sig själv.

Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Helena och Eva hade bestämt träff på ett cafè inne I Stockholm. Dom träffades där dagen därpå: Helena tyckte att Eva verkade jättetervlig och dmo kom överens om att åka ut en helg till lägergården ute på Ekerö och ta med sig spadar och hackor och ordna sin egen arkeologiska utgrävning där på ängen bakom stakeket där Helena hade gått omkring efter att hennes klasskamrater hade åtk hem den helgen dom hade varit där på deras klassresa för några veckor sedan.

Helena och Eva tog bussen ut till Ekerö helgen därpå. Dom hade med sig spadar och hackor och bra kläder. Dom kom fram till lägergården och klättrade over staketet med spadarna och hackorna. Dom påbröjade utgräningen men précis då dom hade kommit igång riktigt bra hordes det rop från andra sidan staketet. Det visade sig vara medlemmar från den lokala hembygdsföreningen. De var oerhört arga på Helena och Eva för att dom höll på och gräva på ängarna bakom staketet utan tillstånd. De krävde att de fick telefonnumrena till helenas och Evas föräldrar så att dom kunde komma ut till Ekerö och hämta dom.

Det blev en väldigt snopen hemfärd för bade Helena och Eva. Deras föräldrar var väldigt arga på dom. De fick vet att de som straff skulle få åka på sommarlovs lager och inte få träffas på hela sommaren. Eva skulle få åka på ett seglarläger på Västkusten och Helena skulle bli tvingad på ett kollo ute på barnens Ö. Det lät inte särskilt kul, tyckte helena som med fasa såg fram emot sommarlovet.

Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Helena tyckte att utgrävningen var jobbig och ganska tråkig. Det var jättevarmt. Solen gassade, och getingarna flockades omkring arkeologistudenterna där de stod på varsitt område och hackade med spadar I marken. Ingenting verkade ha ett dug att göra med sjävla anledningen till att Helena hade skolkat en dag för att följa med på den här arkeologiska utgrävningen. När Helena kom hem vid 1700- tiden på eftermiddagen kollade hon sin facebook på telefonen. Då såg hon till sin stora förvåning och förtjusning ett mycket intressant mail. Mailet var från en flicka som verkade vara lika gammal som Helena själv.

Altså tolv år. Flickan hette Eva och hade liksom Heelna précis själv varit med sin mellanstadieklass på klassresa ut till samma lägergård där Helena hade varit med sin sjätteklass från Emmmaskolan I Stockholm. Evas skolan hette Klaraskolan och låg på Söder liksom Helenas Emmaaskolan gjorde.

Nu undrade Eva om det inte fans någon annan som hade varit ute på samma lägergård ute på Ekerö som kunde tipsa henne lite om den spökande arkeologiska akademikern som inte skulle finna frid förrän hoin hade fått sin akademiska titel. Eva hade satt ut sitt mobilnummer längst ner på mailet så att vem som helst som såg mailet skulle kunna ringa henne och lämna upplysningar. Helena blev glatt överraskad. Hon bestämde sig genast för att ringa till Eva.

Hon hämtade sin mobil och slog numret. Det var Eva som svarade. Helena och Eva kom överens om att träffas nästa dag på ett cafè inne I stan och diskutera hur dom bäst skulle gå till väga med att få mera upplysningar om den spökande, arkeologiska akademikern som inte kunde finna frid förrän hon hade fått sin akademiska titel

.

Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Helena hade tråkigt. Hon följde med en äldre kompis som hette Anna till Stockholms universitet och fick gå med på en föreläsning I arkeologi. Där visade det sig att det var en B-kurs I arekologi som ganska snart skulle få gå på utgrävningar borta på Ekerö, précis inärheten av där Helenas klass hade varit på lager och där lägergården med den spökande, kvinnliga arkeologen fans som Helena var så nyfiken på. Helena hade visserligen skolkat från skolan just den här dagen för att få följa med sin äldre kopmpis Anna på hennes föreläsning I arkeolgi.

Men hon tog ändå mod till sig och frågade om hon fick följa med påp utgrävningarna borta på Ekerö. Javisst, svarade läraren I arkeologi bara duh ar målsmans underskrift. Helena tog med sig dagen då utgrävningarna borta på Ekerö skulle äga rum en gammal lapp med hennes mammas underskrift på som hon racket fram till läraren I arkeolgoi som hette Malin.

Malin skulle vara deras guide och klassen skulle åka I en hyrd buss ut till Ekerö där utgrävnignarna inärheten av lägergården där Helenas klass hade varit på kalssresa, skulle vara. Helena och Anna gick på bussen och satte sig bredvid varandra, ganska långt bak. De var båda mycket spända på den här arkeologiska utgrävningen och hur dagen ute på Ekerö skulle bli.

Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Helena var jättebesviken. Hon hade hoppats så på att när hon, och hela hennes klass kom ut till lägergården ute på Ekerö att dom skulle få upp något spåpr om den spökande arkeologiska akademikern som inte skulle få frid förrän hon hade fått si akademiska titel att hon gick hemma och surade varje helg och orkade inte ta sig för att göra någonting.

Ingenting var rolgit. Men så en lördag ringed bästa kopmpisen, Mia och frågade om inte Helena ville hänga med ut till där lägergården på Ekerö var igen. För de skulle ha ett till mote på ortens hembygdeförening. Det lät jättekul, tyckte Helena som glatt hanged på Mia ut till Ekerö.

Men motet var återigen en besvikelse. Inte ett ord sades det om den spökande arkeolgoiska akademikern. Besvikna fick Mia och Helena åka tillbaka hem till Stockholm. Så Helena fortsatte att deppa på helgerna.

Men så ringed Mia en annan lördag. Nu skulle hembygdsföreningen ordna en vandring kring området kring lägergården ute på Ekerö. Då skulle de väl ändå få höra lite om den spökadne arkeologiska akademikern, tyckte Mia.

Vandringen skulle vara lördagen därpå. Så Helena stålsatte sig för att behvöa vänta en hel vecka på att få gå ut på vandringen med hembygdsföreningen ute vid lägergården på

Ekerö.

Den hemska klassresan, forts/ Av: Marika Frykholm

Då Helena vaknade morgonen därpå så var hon väldigt sugen på att komma till skolan och träffa sina klasskopmisar. Det blev ungefär som hon hade tänkt sig. Hon fick massor av frågor om varför hon hade missat bussen med resten av klassen I på södnagseftermiidagen då alla skulle åka tillbaka till Stockholm igen. Helena förklarade vad som hade hänt coh hela kalssen bestämde sig för att åka tilblaka ut till lägergården ute på Ekerö en lördag någon helg och ta reda på mera om den spökande arkeologiska akademikern som inte skulle finna frid förrän hon hade fått sin akademiska tiel.

Det blev bestämt att dom skulle försöka ta sig själva ut till Ekerö redan den följande lördagen. Klassen samlades på T- centralen I Stockholm och åkte tillsammans ut till Brommaplan där dom tog en buss ut till Ekerö. Det gick mycket lätt att hitta ut till lägergården där de hade haft sin klassresa för någon vecka sedan.

Men hur dom än sökte på fälten bakom staketet som Helena hade klättrar over så fann dom inte de spåren som Helena hade följt den söndagseftermiddagen då hon hade blviit lämnad kvar ute på lägergården på Ekerö. Bisvikna tog de bussen tillbaka till Brommaplan och bestämde sig för att istället åka tillbaka en annan lördag då hembygdsföreningen som Helena hade beskt ute på Ekerö där lägergården var hade mote igen och fråga om det var någon I hembygdsföreningen som visste mera fakta om den spökande, arkeologiska akademikern som måste få sin akademiska titel för att finna frid

.

Den hemska klassresan, forts./ Av: Marika Frykholm

Den hemska klassresan, forts.
Av: Marika Frykholm


Helena hittade ingenting som kunde tyda på vart spåren hon hade sett kunde leda till. Hon blev mycket besviken. Då hon återvände till lägergården på Ekerö stod hennes mammas bil där och väntade på henne. Hennes mamma var jättearg. Hon frågade Helena hela vägen hem var hon hade varit, varför hon hade missat bussresan med resten av klassren hem till Stockholm. Helena visste att det var idiotiskt gjort av henne att sticka iväg själv så hon berättade som sanningen var, att hon hade hört ett intressant föredrag om en spökande arkeologisk doktorand som skulle hålla till på platsen runtomkring lägergården där hennes klass hade varit över helgen. Helenas mamma tyckte att det var den löjligaste historia hon hade hört. Särskilt som hon sen fick höra att den arkeologiska doktoranden skulle spöka omkring på platsen runtomkring lägergården tills hon fick sin akademiska titel. Det bara skrattade Helenas mamma åt. Helena blev vidare utskälld av sin pappa då hon kom hem och gick och lade sig på humör.

Men Helena bestämde sig ändå för att hon vid första bästa tillfälle skulle åka tillbaka till lägergården ute på Ekerö och ta reda på mera fakta om den spökande arkeologiska doktoranden. Med det beslutet somnade hon och sov gott tills morgonen därpå.