Nu trodde vi alla tre, Anna, Petronella och jag att vi hade hittat en lösning på hur vi skulle lösa våra samarbetsproblem om skötseln av hästen Pontus på Spiltans ridskola, med vår stallkompis Linda. Det var nämligen så att vår ridskolechef Ulla sa att eftersom sportlovet började veckan därpå så skulle det bli ett dagridläger på Spiltans ridskola. Och Ulla rekommenderade alla ridskoleelever att anmäla sig till dagridlägret.
Anna, Petronella och jag själv anmälde oss direkt till sportlovets dagridläger. Men dessvärre så vägrade Linda helt sonika att anmäl
a sig. Vi gjorde vårt bästa för att övertala henne. Vi försökte locka med hur roligt det skulle vara. Hur mycket tid vi skulle få tillbringa tillsammans med Pontus på Spiltans ridskola.
Hur mycket extra tid vi skulle få ha att sköta Pontus. Ingenting fungerade. Linda sa bestämt ifrån att det enda hon tänkte göra hela sportlovet var att sitta hemma och läsa och göra ingenting.
Det var obegripligt. Vi förstod ingenting. Varför ville Linda plötsligt inte vara i stallet tillsammans med Pontus?
Till slut klarnade mysteriet då vår ridskolechef plötsligt kom marscherande emot oss på stallgången mot Pontus spilta. Med sig hade hon en dam som vi inte visste vem det var. Det visade sig vara Lindas mamma.
Lindas mamma skällde ut oss alla tre, Anna, Petronella och mig. Hon förklarade att Linda hade berättat hemma hur vi mobbade henne. Hur vi inte lät henne vara med i gemenskapen på Spiltans ridskola längre. På hur Lindas skolarbete hade blivit lidande på grund av att Linda kände sig så utmobbad på Spiltans ridskola.
Vi begrep ingenting. Vi tyckte att vi hade ju gjort vårt allra bästa för att lösa problematiken kring skötseln av Pontus.
Lindas mamma marscherade iväg deklamerandes att hon tänkte ha ett allvarligt samtal med alla våra föräldrar på min skola kommande fredag.
Jag blev livrädd. Vad i allsindar skulle mina föräldrar nu säga?
onsdag 6 februari 2019
tisdag 22 januari 2019
Ridskolan Spiltans ridskola, forts./ Novell skriven av: Marika Frykholm
Men Julia Strand hade ingenting nytt att tillägga. Hon tyckte fortfarande att det bästa tillävgagångssättet mot de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella var att jag visade upp en glad och leende fasad, att jag var snäll, hjälpsam och tillmötesgående så trodde Julia Strand helt säkert att samarbetet mellan mig, Linda, Anna och Petronella vad gällde hästen Pontus skötsel skulle gå jättebra.
Jag var inte direkt lika säker på detta goda råd men åkte till Spiltans ridskola samma eftermiddag efter skolans slut med den goda föresatsen att vara snäll, glad, och tillmötesgående och visa upp en leende fasad mot Linda, Anna och Petronella.
Men det gick som det brukade gå. Linda var om möjligt ännu mer stöddig än vanligt. Hon bossade till och med omkring Anna, och Petronella lika mycket som med mig. Till slut fick till och med Anna nog. Hon sade till mig: " Ridskolekontoret nu"! Och vi gick dit, jag och Petronella och Anna tillsammans och stod i en ring och diskuterade problemet Linda. Det lustiga var att nu var det plötsligt Linda som hade blivit ett problem och det var vi tre tjejer, Anna, Petronella och jag själv som försökte att hitta en gemensam lösning på problemet.
Lösningen kom jag på! Den kom som en blixt från en klar himmel, ett gammalt uttryck men inte sämre av att det använts förut. Jag sade till Anna och Petronella: " Kom till min skola imorgon förmiddag så går vi allihopa till vår kurator, Julia Strand så att hon får träffa er och så kan vi tillsammans berätta för henne om vårt problem med Linda och vår gemensamma skötsel av Pontus"!
" Vilken jättebra idè"! Tyckte både Anna och Petronella.
Så dagen efter klockan 10.00 kom Anna och Petronella till min mellanstadieskola, Sundbyskolan och vi sökte gemensamt upp vår skolkurator, Julia Strand. Men fastän Julia Strand uttryckte sitt gillande över att äntligen få träffa Anna och Petronella hade hon ändå samma råd att ge oss: Visa upp en leende fasad, vara snälla och tillmötesgående så skulle allting kring hästen Pontus skötsel på Spiltans ridskola fungera jättebra var Julia Strand alldeles övertygad om.
Så Anna och Petronella åkte tillbaka till sin egen mellanstadieskola med oförättat ärende och tillsammans mötte vi allihopa upp på Spiltans ridskola samma eftermiddag efter skolans slut.
Nu var vi verkligen tvungna att hitta på en lösning på vårt problem med samarbetet med Linda och av hästen Pontus skötsel på Spiltans ridskola. Vi insåg att vi nu skulle behöva ta ridskolechefen Ulla till hjälp och bestämde oss för att ta kontakt med henne den kommande mådagseftermiddagen då vi skulle vara på Spiltans ridskola nästa gång.
Jag var inte direkt lika säker på detta goda råd men åkte till Spiltans ridskola samma eftermiddag efter skolans slut med den goda föresatsen att vara snäll, glad, och tillmötesgående och visa upp en leende fasad mot Linda, Anna och Petronella.
Men det gick som det brukade gå. Linda var om möjligt ännu mer stöddig än vanligt. Hon bossade till och med omkring Anna, och Petronella lika mycket som med mig. Till slut fick till och med Anna nog. Hon sade till mig: " Ridskolekontoret nu"! Och vi gick dit, jag och Petronella och Anna tillsammans och stod i en ring och diskuterade problemet Linda. Det lustiga var att nu var det plötsligt Linda som hade blivit ett problem och det var vi tre tjejer, Anna, Petronella och jag själv som försökte att hitta en gemensam lösning på problemet.
Lösningen kom jag på! Den kom som en blixt från en klar himmel, ett gammalt uttryck men inte sämre av att det använts förut. Jag sade till Anna och Petronella: " Kom till min skola imorgon förmiddag så går vi allihopa till vår kurator, Julia Strand så att hon får träffa er och så kan vi tillsammans berätta för henne om vårt problem med Linda och vår gemensamma skötsel av Pontus"!
" Vilken jättebra idè"! Tyckte både Anna och Petronella.
Så dagen efter klockan 10.00 kom Anna och Petronella till min mellanstadieskola, Sundbyskolan och vi sökte gemensamt upp vår skolkurator, Julia Strand. Men fastän Julia Strand uttryckte sitt gillande över att äntligen få träffa Anna och Petronella hade hon ändå samma råd att ge oss: Visa upp en leende fasad, vara snälla och tillmötesgående så skulle allting kring hästen Pontus skötsel på Spiltans ridskola fungera jättebra var Julia Strand alldeles övertygad om.
Så Anna och Petronella åkte tillbaka till sin egen mellanstadieskola med oförättat ärende och tillsammans mötte vi allihopa upp på Spiltans ridskola samma eftermiddag efter skolans slut.
Nu var vi verkligen tvungna att hitta på en lösning på vårt problem med samarbetet med Linda och av hästen Pontus skötsel på Spiltans ridskola. Vi insåg att vi nu skulle behöva ta ridskolechefen Ulla till hjälp och bestämde oss för att ta kontakt med henne den kommande mådagseftermiddagen då vi skulle vara på Spiltans ridskola nästa gång.
lördag 19 januari 2019
Ridskolan Spiltans ridskola, forts.. / Novell skriven av: Marika Frykholm
Klockan 11.00 var jag på plats hos barn och ungdomspsykologen som hette Jill Edström. Jill var en mycket trevlig och en väldigt förstående person.
Men hon kom med med exakt det samma rådet som kuratorn Julia Strand hade gjort. Nämligen att jag skulle vara snäll, tillmötesgående och visa prov på ett glatt humör vilket enligt Jill Edström skulle få de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda Anna och Petronella att till slut acceptera mig som medskötare åt hästen Pontus på Spiltans ridskola.
Jag åkte till Spiltans ridskola direkt efter skolan och var först på plats. För att riktigt noga följa Jill Edströms goda råd så satte jag genast igång att mocka Pontus spilta. Samt svabbade spiltväggarna och spiltans golv tills allting sken.
Men inte hjälpte det. Då Linda, Anna, och Petronella småningom dök upp vid Pontus spilta skällde Linda ut mig och anklagade mig för att göra allt fel.
Jag svarade med att visa upp ett strålande leende och genast göra om mockningen av spiltan, samt svabbningen av spiltväggarna..
Till slut verkade Linda vekna något. Hon till och med bad mig göra henne, Anna och Petronella sällskap in på manegen där vi skulle bli tilldelade vilka hästar vi skulle få leda under den kommande ridlektionen.
Då det visade sig vara Lindas tur att få leda Pontus under den kommande ridlektionen log jag ett lika strålande leende mot henne och gratulerade henne. Linda log glatt tillbaka och så var ridlektionen i full gång. Jag hade blivit tilldelad hästen Minus som var en mörkbrun ponny att leda under ridlektionen.
Det hela gick bättre än väntat. Men inombords gnagde det i mig att jag för att få en behagligare tillvaro på Spiltans ridskola tvingades sänka mig till en sådan låg nivå att jag blev tvingad att fjäska för Linda, Anna och Petronella hela tiden.. Hur skulle jag göra nu? Frågade jag mig själv. Jo, bestämde jag mig för. Jag skulle uppsöka kuratorn Julia Strand igen för att bevisa för henne att det inte var så bra att hålla på och fjäska för de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella. Sagt och gjort: Jag bokade en tid till den kommande måndagförmiddagen hos kuratorn Julia Strand. Det fick visa sig vem av oss som hade rätt vid det kommande mötet om det bästa tillvägagångssättet med de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella.
Men hon kom med med exakt det samma rådet som kuratorn Julia Strand hade gjort. Nämligen att jag skulle vara snäll, tillmötesgående och visa prov på ett glatt humör vilket enligt Jill Edström skulle få de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda Anna och Petronella att till slut acceptera mig som medskötare åt hästen Pontus på Spiltans ridskola.
Jag åkte till Spiltans ridskola direkt efter skolan och var först på plats. För att riktigt noga följa Jill Edströms goda råd så satte jag genast igång att mocka Pontus spilta. Samt svabbade spiltväggarna och spiltans golv tills allting sken.
Men inte hjälpte det. Då Linda, Anna, och Petronella småningom dök upp vid Pontus spilta skällde Linda ut mig och anklagade mig för att göra allt fel.
Jag svarade med att visa upp ett strålande leende och genast göra om mockningen av spiltan, samt svabbningen av spiltväggarna..
Till slut verkade Linda vekna något. Hon till och med bad mig göra henne, Anna och Petronella sällskap in på manegen där vi skulle bli tilldelade vilka hästar vi skulle få leda under den kommande ridlektionen.
Då det visade sig vara Lindas tur att få leda Pontus under den kommande ridlektionen log jag ett lika strålande leende mot henne och gratulerade henne. Linda log glatt tillbaka och så var ridlektionen i full gång. Jag hade blivit tilldelad hästen Minus som var en mörkbrun ponny att leda under ridlektionen.
Det hela gick bättre än väntat. Men inombords gnagde det i mig att jag för att få en behagligare tillvaro på Spiltans ridskola tvingades sänka mig till en sådan låg nivå att jag blev tvingad att fjäska för Linda, Anna och Petronella hela tiden.. Hur skulle jag göra nu? Frågade jag mig själv. Jo, bestämde jag mig för. Jag skulle uppsöka kuratorn Julia Strand igen för att bevisa för henne att det inte var så bra att hålla på och fjäska för de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella. Sagt och gjort: Jag bokade en tid till den kommande måndagförmiddagen hos kuratorn Julia Strand. Det fick visa sig vem av oss som hade rätt vid det kommande mötet om det bästa tillvägagångssättet med de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella.
Ridskolan Spiltans ridskola, forts. / Novell skriven av: Marika Frykholm
Jenny Strand visade sig vara en mycket trevlig kurator. Hon frågade mig hur jag mådde; jag berättade att jag mådde bra, men också om mina problem på Spiltans ridskola med de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella och hur svårt det var för oss att samarbeta kring hästen Pontus skötesel. Och hur de tvingade mig att göra allt grovgörat vilket i sin tur ledde till att även den roliga delen att leda Pontus på ridlektionerna förvärrades av att Linda, Anna och Petronella sedan tvingade på mig allt grovgörat så fort ridlektionerna var slut.
Jenny Strand rådde mig att försöka visa mig att vara så samarbetsvillig som möjligt. Att verka glad och tillmötesgående även om Linda, Anna och Petronella periodvis kunde vara mycket stöddiga och direkt taskiga mot mig. Jenny Strand trodde att jag om jag använde den metoden skulle vinna i längden så att vi allihopa kunde få ha lika roligt med samarbetet kring hästen Pontus skötsel på Spiltans ridskola.
Jag satte planen i verket redan följande dag som var en onsdag. Men det gick verkligen inte bra. Linda, Anna och Petronella var om möjligt ännu mer otrevliga mot mig än vanligt var. Jag riktigt gnisslade tänder bakom deras ryggar. Det här gick inte alls som Jenny Strand och jag hade planerat.
Och så fortsatte det hela veckan. Än fick jag leda Pontus på ridlektionerna. Än kastade sig Linda, Anna och Petronella över mig så fort ridlektionen var över, grabbade tag i Pontus tyglar och ledde iväg med honom själva för att göra allt det roliga som att rykta honom och kratsa hovarna på honom medan jag sattes på att mocka ut Pontus spilta och göra rent på spiltväggarna. Det var ett riktigt elände.
Följande måndag gick jag till kuratorn Jenny Strand igen och jag hade beställt en tid innan. Vi satt och pratade i en halvtimme. Men Jenny Strand tyckte att jag trots allt skulle fortsätta bete mig efter det rådet hon hade givit mig. Vilket var: Visa mig snäll och samarbetsvillig och bemöta Lindas, Annas och Petronellas glåpord och otrevliga beteende mot mig med ett så glatt humör som möjligt.
Jag gick suckande därifrån. Jag var helt enkelt tvungen att ta till en annan metod. Jag var tvungen att hitta någon annan vuxen person att fråga om råd. Jag visste mig ingen annan råd än att be mina föräldrar, Hèlen och Staffan Magnusson om hjälp att komma i kontakt med BUP= Barn och ungdoms psykiatriska mottagningen i vår stad.
Detta gjorde mina föräldrar Hèlen och Staffan Magnusson väldigt gärna. De hade ju märkt på senare tiden att jag inte mådde riktigt bra och inte var mitt vanliga glada jag längre. Så de bokade en tid åt mig hos barnpsykologen på barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i vår stad den kommanden lördagsförmiddagen klockan 11.00.
Jag var mycket spänd och förväntansfull på vad som komma skulle av detta inbokade möte med barn- och ungdomspsykologen.
Jenny Strand rådde mig att försöka visa mig att vara så samarbetsvillig som möjligt. Att verka glad och tillmötesgående även om Linda, Anna och Petronella periodvis kunde vara mycket stöddiga och direkt taskiga mot mig. Jenny Strand trodde att jag om jag använde den metoden skulle vinna i längden så att vi allihopa kunde få ha lika roligt med samarbetet kring hästen Pontus skötsel på Spiltans ridskola.
Jag satte planen i verket redan följande dag som var en onsdag. Men det gick verkligen inte bra. Linda, Anna och Petronella var om möjligt ännu mer otrevliga mot mig än vanligt var. Jag riktigt gnisslade tänder bakom deras ryggar. Det här gick inte alls som Jenny Strand och jag hade planerat.
Och så fortsatte det hela veckan. Än fick jag leda Pontus på ridlektionerna. Än kastade sig Linda, Anna och Petronella över mig så fort ridlektionen var över, grabbade tag i Pontus tyglar och ledde iväg med honom själva för att göra allt det roliga som att rykta honom och kratsa hovarna på honom medan jag sattes på att mocka ut Pontus spilta och göra rent på spiltväggarna. Det var ett riktigt elände.
Följande måndag gick jag till kuratorn Jenny Strand igen och jag hade beställt en tid innan. Vi satt och pratade i en halvtimme. Men Jenny Strand tyckte att jag trots allt skulle fortsätta bete mig efter det rådet hon hade givit mig. Vilket var: Visa mig snäll och samarbetsvillig och bemöta Lindas, Annas och Petronellas glåpord och otrevliga beteende mot mig med ett så glatt humör som möjligt.
Jag gick suckande därifrån. Jag var helt enkelt tvungen att ta till en annan metod. Jag var tvungen att hitta någon annan vuxen person att fråga om råd. Jag visste mig ingen annan råd än att be mina föräldrar, Hèlen och Staffan Magnusson om hjälp att komma i kontakt med BUP= Barn och ungdoms psykiatriska mottagningen i vår stad.
Detta gjorde mina föräldrar Hèlen och Staffan Magnusson väldigt gärna. De hade ju märkt på senare tiden att jag inte mådde riktigt bra och inte var mitt vanliga glada jag längre. Så de bokade en tid åt mig hos barnpsykologen på barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen i vår stad den kommanden lördagsförmiddagen klockan 11.00.
Jag var mycket spänd och förväntansfull på vad som komma skulle av detta inbokade möte med barn- och ungdomspsykologen.
fredag 18 januari 2019
Ridskolan Spiltan, forts/ Novell skriven av: Marika Frykholm
Så kom den då den första ridlektionen som jag skulle få leda Pontus på. Men det gick verkligen inte som jag tänkt det. De tre stöddiga tjejerna, Linda, Anna, och Petronella var alla tre tillsammans med på ridlektionen och ledde varsina hästar.
Linda ledde ett brunt sto som hette Marina. Anna ledde en fux som hette Vivvi, och Petronella ledde en skimmel som hette Toker.
Jag trodde jag skulle svimma rakt av framför hela ridskolan av besvikelse och frustration. Och inte gick det bra att leda Pontus som annars brukade vara så snäll och lydig, konstrade hela tiden. Än tvärnitade han och vägrade gå framåt. Än ville han galoppera så att jag knappt han få honom att stanna och tjejen som red honom satt och såg vettskrämd ut mest hela tiden. Hon hette Julia.
Jag var alldeles förtvivlad vid lektionens slut. Det här betydde slutet för mig på Spiltans ridskola och som skötare åt Pontus det var jag alldeles säker på .Döm därför av min förvåning då ridskolechefen Ulla tog mig åt sidan och berömde min insats som ledare åt Pontus på eftermiddagens första ridlektion!
Jag blev själaglad och riktigt skuttade ut från manegen och gjorde precis alla de tyngre sysslor som Linda, Anna och Petronella hade hittat på åt mig för att jag riktigt skulle känna mig så urusel som möjligt eftersom jag just hade fått leda Pontus en hel ridlektion.
Och på det viset fortsatte det de följande veckorna. Jag fick leda Pontus på nästan varenda ridlektion på eftermiddagarna. Pontus konstrade och hade sig. Linda, Anna och Petronella tvingade mig att göra de tyngsta sysslorna efter varje ridlektion. Jag visste snart inte vad jag skulle ta mig till. Det verkade vara en helt hopplös situation att befinna sig i!
Då kom jag på det! Jag beställde tid hos skolans kurator för att om möjligt genom henne få bukt med mina problem. Nu skulle allt bli bättre, det kände jag på mig. Jag såg fram emot måndagen då jag hade stämt träff med skolans kurator som hette Jenny Strand.
Linda ledde ett brunt sto som hette Marina. Anna ledde en fux som hette Vivvi, och Petronella ledde en skimmel som hette Toker.
Jag trodde jag skulle svimma rakt av framför hela ridskolan av besvikelse och frustration. Och inte gick det bra att leda Pontus som annars brukade vara så snäll och lydig, konstrade hela tiden. Än tvärnitade han och vägrade gå framåt. Än ville han galoppera så att jag knappt han få honom att stanna och tjejen som red honom satt och såg vettskrämd ut mest hela tiden. Hon hette Julia.
Jag var alldeles förtvivlad vid lektionens slut. Det här betydde slutet för mig på Spiltans ridskola och som skötare åt Pontus det var jag alldeles säker på .Döm därför av min förvåning då ridskolechefen Ulla tog mig åt sidan och berömde min insats som ledare åt Pontus på eftermiddagens första ridlektion!
Jag blev själaglad och riktigt skuttade ut från manegen och gjorde precis alla de tyngre sysslor som Linda, Anna och Petronella hade hittat på åt mig för att jag riktigt skulle känna mig så urusel som möjligt eftersom jag just hade fått leda Pontus en hel ridlektion.
Och på det viset fortsatte det de följande veckorna. Jag fick leda Pontus på nästan varenda ridlektion på eftermiddagarna. Pontus konstrade och hade sig. Linda, Anna och Petronella tvingade mig att göra de tyngsta sysslorna efter varje ridlektion. Jag visste snart inte vad jag skulle ta mig till. Det verkade vara en helt hopplös situation att befinna sig i!
Då kom jag på det! Jag beställde tid hos skolans kurator för att om möjligt genom henne få bukt med mina problem. Nu skulle allt bli bättre, det kände jag på mig. Jag såg fram emot måndagen då jag hade stämt träff med skolans kurator som hette Jenny Strand.
torsdag 17 januari 2019
Ridskolan Spiltans ridskola, forts./ Novell skriven av: Marika Frykholm
Jag och min bästa kompis Lena hade kommit fram till att vi skulle försöka lösa konflikten mellan de tre stycken stöddiga tjejerna, Linda, Anna och Petronella genom att prata med dom.
Så veckan därpå som Linda hade trängt in mig i Pontus spilthörna så grabbade jag tag i Linda och sa till henne att jag tyckte vi skulle prata. " Om vaddå"?!!! Undrade Linda kaxigt. ! Jag har inte tid, jag har en häst att sköta"!
" Jo, jag tänkte att du, jag, Anna, och Petronella och min kompis Lena skulle sätta oss ner och prata lite försökte jag. Till slut gick Linda med på det och vi träffades på ridskolan Spiltans cafè, som hette Cafè Spiltan.
Men det gick käpprakt åt skogen. Linda tyckte visserligen att det var en jättebra av mig att vi skulle sätta oss ner och diskutera skötseln av Pontus. Problemet var bara det att hon lassade på mig alla de tunga arbetsuppgifterna som att mocka Pontus spilta, göra rent träns och sadel, utfodra, och liknande uppgifter. Så att hon själv, Anna och Petronella kunde ha mera tid att vara med på de ridlektioner som Pontus var med på. Och hjälpa till att leda Pontus på de ridlektioner som han var med på. Rida honom fick vi göra alla fyra.
Jag var mycket deprimerad efter detta möttes utgång. Det hade inte alls gått åt det håll som jag ville. Hur i allsindar skulle jag göra nu?
Den frågan sysselsatte mig de kommande dagarna och veckorna då jag gick omkring och skötte alla de tyngre sysslorna kring Pontus skötsel på Spiltans ridskola. Än hoppades jag att någon som till exempel ridskolechefen Ulla skulle upptäcka hur utnyttjad jag var och hur orättvist allting var. Aldrig fick jag vara med på ridlektionerna längre. Och inte fick jag leda Pontus heller längre på ridlektionerna.
Jag fick plötsligt en riktig snilleblixt! Det slog mig att jag hade faktiskt aldrig varit med om att leda Pontus på några ridlektioner förut! Jag skulle prata med ridskolechefen Ulla om det.
Sagt och gjort. Jag haffade Ulla och frågade henne om inte jag kunde få leda Pontus på några ridlektioner varje vecka. Ulla gick genast med på det och jag var överlycklig igen! Jag skulle få börja leda Pontus måndag följande vecka på den första ridlektionen för eftermiddagen. Det såg jag verkligen fram emot!
Så veckan därpå som Linda hade trängt in mig i Pontus spilthörna så grabbade jag tag i Linda och sa till henne att jag tyckte vi skulle prata. " Om vaddå"?!!! Undrade Linda kaxigt. ! Jag har inte tid, jag har en häst att sköta"!
" Jo, jag tänkte att du, jag, Anna, och Petronella och min kompis Lena skulle sätta oss ner och prata lite försökte jag. Till slut gick Linda med på det och vi träffades på ridskolan Spiltans cafè, som hette Cafè Spiltan.
Men det gick käpprakt åt skogen. Linda tyckte visserligen att det var en jättebra av mig att vi skulle sätta oss ner och diskutera skötseln av Pontus. Problemet var bara det att hon lassade på mig alla de tunga arbetsuppgifterna som att mocka Pontus spilta, göra rent träns och sadel, utfodra, och liknande uppgifter. Så att hon själv, Anna och Petronella kunde ha mera tid att vara med på de ridlektioner som Pontus var med på. Och hjälpa till att leda Pontus på de ridlektioner som han var med på. Rida honom fick vi göra alla fyra.
Jag var mycket deprimerad efter detta möttes utgång. Det hade inte alls gått åt det håll som jag ville. Hur i allsindar skulle jag göra nu?
Den frågan sysselsatte mig de kommande dagarna och veckorna då jag gick omkring och skötte alla de tyngre sysslorna kring Pontus skötsel på Spiltans ridskola. Än hoppades jag att någon som till exempel ridskolechefen Ulla skulle upptäcka hur utnyttjad jag var och hur orättvist allting var. Aldrig fick jag vara med på ridlektionerna längre. Och inte fick jag leda Pontus heller längre på ridlektionerna.
Jag fick plötsligt en riktig snilleblixt! Det slog mig att jag hade faktiskt aldrig varit med om att leda Pontus på några ridlektioner förut! Jag skulle prata med ridskolechefen Ulla om det.
Sagt och gjort. Jag haffade Ulla och frågade henne om inte jag kunde få leda Pontus på några ridlektioner varje vecka. Ulla gick genast med på det och jag var överlycklig igen! Jag skulle få börja leda Pontus måndag följande vecka på den första ridlektionen för eftermiddagen. Det såg jag verkligen fram emot!
tisdag 15 januari 2019
Ridskolan Spiltans ridskola, forts./ Novell skriven av: Marika Frykholm
Allt hade bara blivit värre sedan vi hade haft det där mötet tillsammans med mina föräldrar som suttit och diskuterat problemet med Lindas, Annas och Pettronellas föräldrar om hur vi skulle få vår relation att bli bättre.
Jag riktigt vantrivdes nu som skötare åt Pontus. Jag fick bara göra grovgörat som att mocka Pontus spilta på Spiltans ridskola hela tiden, samt att göra rent väggarna, putsa träns och se till att sadeln och det som tidigare hette voylocken var rena och fina. Ingenting var roligt mer.
Jag gick omkring hela tiden både i skolan och på Spiltans ridskola och deppade. Till slut tröttnade min bästa kompis Lena också och sa att jag fick skärpa mig annars skulle hon hellre vara tillsammans med våra klasskompisar Rebecka och Kattarina.
Så ingenting var kul just nu. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle ta mig till eller hur jag skulle ta mig ur situationen som hade uppstått.
Jag såg flera scenarior framför mig. Det ena var att jag gjorde alla uppgifter som Linda, Anna och Petronella lade på mig helt perfekt så att de inte kunde klaga på någonting.
Det andra scenariot var att jag bjöd Linda, Anna och Petronella på fika inne på stadens ena cafè och bjöd dom på deras favorit läskedrycker samt deras favorit bakverk och att vi sedan gick därifrån och var bästa kompisar för livet.
Men naturligtvis gjorde jag ingenting av allt det där. Men att bjuda Linda, Anna, och Petronella på fika på stadens bästa cafè gjorde jag till slut. Men inte slutade det med att vi fyra blev bästa kompisar precis. Snarare tvärtom. Det slutade med att Linda förklarade att det var bra att jag hade accepterat min situation som underskötare till Pontus på Spiltans ridskola. Sedan gick vi därifrån alla fyra arm i arm tillbaka till ridskolan där allting fortsatte precis som förut.
Men jag vägrade att acceptera min situation som underskötare åt Pontus. Så då kom jag på idèn att jag skulle anamma min idè nummer ett: Att göra alla uppgifterna som Linda, Anna, och Petronella lade på mig helt perfekt!
Det verkade som den absolut bästa lösningen. Tyckte jag.
Jag riktigt vantrivdes nu som skötare åt Pontus. Jag fick bara göra grovgörat som att mocka Pontus spilta på Spiltans ridskola hela tiden, samt att göra rent väggarna, putsa träns och se till att sadeln och det som tidigare hette voylocken var rena och fina. Ingenting var roligt mer.
Jag gick omkring hela tiden både i skolan och på Spiltans ridskola och deppade. Till slut tröttnade min bästa kompis Lena också och sa att jag fick skärpa mig annars skulle hon hellre vara tillsammans med våra klasskompisar Rebecka och Kattarina.
Så ingenting var kul just nu. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle ta mig till eller hur jag skulle ta mig ur situationen som hade uppstått.
Jag såg flera scenarior framför mig. Det ena var att jag gjorde alla uppgifter som Linda, Anna och Petronella lade på mig helt perfekt så att de inte kunde klaga på någonting.
Det andra scenariot var att jag bjöd Linda, Anna och Petronella på fika inne på stadens ena cafè och bjöd dom på deras favorit läskedrycker samt deras favorit bakverk och att vi sedan gick därifrån och var bästa kompisar för livet.
Men naturligtvis gjorde jag ingenting av allt det där. Men att bjuda Linda, Anna, och Petronella på fika på stadens bästa cafè gjorde jag till slut. Men inte slutade det med att vi fyra blev bästa kompisar precis. Snarare tvärtom. Det slutade med att Linda förklarade att det var bra att jag hade accepterat min situation som underskötare till Pontus på Spiltans ridskola. Sedan gick vi därifrån alla fyra arm i arm tillbaka till ridskolan där allting fortsatte precis som förut.
Men jag vägrade att acceptera min situation som underskötare åt Pontus. Så då kom jag på idèn att jag skulle anamma min idè nummer ett: Att göra alla uppgifterna som Linda, Anna, och Petronella lade på mig helt perfekt!
Det verkade som den absolut bästa lösningen. Tyckte jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)